Jocke

Antebellum - Något vilsen käftsmäll åt rasismen.
Vi får parallellt följa slavkvinnan Eden (Janelle Monáe) på ett plantage i amerikanska södern och den nutida opinionsbildaren, författaren och debatören Veronica (Janelle Monáe) som föreläser om rasismens historia och fortsatta påverkan på vårt samhälle. Allt eftersom inser vi hur dessa båda kvinnors öden vävs samman...
 
 
 
 
 
I fredags, den 18 september, var det smygpremiär på filmen Antebellum som har ordinarie premiär den 25 september, och jag har varit och sett den. Jag vill börja med att klargöra att den här recensionen kommer att innehålla ganska betydande spoilers så vill du gå in med noll förhandsinformation om hur de båda ovan nämnda karaktärerna hänger ihop med varandra bör du sluta läsa nu men kan återuppta ditt läsande i recensionens sista stycke för att få en spoilfri summering samt mitt betyg för filmen. Då kör vi.
 
Antebellum är som postern informerar oss om från producenterna av Get Out och Us vilka är skräckregissören Jordan Peeles två senaste hypade filmer och en del i en nya explosion av svarta filmskapare som får ta plats i Hollywood. Antebellum är en långfilmsdebut av regissörerna Gerard Bush och Christopher Renz och en tacklar likt Get Out det alltid lika känsliga ämnet rasism och den gör det med en skräckfilmsapproach. Eller ja, marknadsföringen gör det. Filmen i säg är lite mer av en thriller än ren skräckfilm och är väl mer besläktad med t.ex. Purge-filmerna och The Hunt än Get Out och Us. Den inleds som sagt med att vi genom en kameraåkning introduceras till filmens första halvas skådeplats - ett plantage i södra USA där sydstatssoldater vaktar över en grupp slavar som plockar bomull. Här får vi i slutet av kameraåkningen stifta bekantskap med Eden, en av slavkvinnorna och vi får även bevittna avrättningen av en annan slavkvinna som försöker fly och som dödad mitt framför ögonen på sin man. Bush och Renz etablerar direkt att they mean business.
    Vi får sedan följa livet på plantagen, och Eden och mannen vars fru avrättades planer på att rymma, men det finns hela tiden en känsla av att det är något som inte stämmer, allt är inte vad det verkar. Till exempel ser vi vid ett tillfälle en av slavarna stå och elda upp den bomull som de samlat ihop under dagen och vi kan höra soldaterna i en marschsång skandera Blood and Soil vilket är en term som uppkom under nazitiden. Så plötsligt en kväll när Eden somnar - efter att ha blivit utsatt för ännu en våldtäkt av plantagens general - vaknar hon upp som Veronica. En kvinna i nutid med man och barn som gör sig i ordning för att resa iväg och föreläsa med anledning av sin nya bok i vilken hon skrivit om rasismens historia och dess påverkan och närvaro än idag. Är Eden och Veronica samma person, och hur hänger allt det här ihop? Ja, det är frågan vi ställer oss för filmen följer nu ett tag istället Veronica när hon åker iväg på sin föreläsning och sedan tar en utekväll med två vänninor. Under färden hem från utekvällen inser Veronica att hon klivit in i "fel" Über och hon blir kidnappad...och förd till ett plantage i södern där en okänd grupp återskapat antebellum [= förkrigstiden till det amerikanska inbördeskriget] och kidnappar svarta människor och gör dem till slavar. Här knyts säcken ihop och vi förstår sammanhanget. Det är också här som filmen tyvärr börjar tappa i intresse och engagemang.
 
 
 
 
 
 
Gerard Bush har berättat att idén tlll filmen föddes efter en mardröm han själv haft en gång och att han från början tänkte att det skulle bli en kortfilm men tillsammans med vapendragaren Christopher Renz började han istället utvidga det till en långfilm. Och det känns som den hade behövts utvidgas lite mer, eller i alla fall fyllas ut mer. Bush och Renz tar i med hårdhandskarna och har sparkat av sig ulltofflorna. Det antirasistiska och black power-osande budskapet hammras in med slägga och filmen har förvisso många i det anseendet starka och snygga scener men det känns som att budskapat sker på bekostnad av den övriga handlingen. Jag är generellt inte av uppfattningen att allt måste förklaras i en film men det är skillnad på när något lämnas åt oss åskadare att själva reflektera och fundera kring och där filmskaparen helt enkelt inte bemödat sig att tänka klart. Det är många luckor i handlingen när det drar ihop sig mot slutet och det är synd.
   Som jag skrev tidigare så har man även marknadsfört filmen hårt som en skräckfilm och trailern har klippt på ett sätt som gett den en något övernaturlig aura och det är i sak inte fel, jag älskar när trailerns lyckas lura oss till att vi ska få se något helt annat än vad det faktiskt är men då gäller det också att filmen levererar och det gör tyvärr alltså Antebellum inte. Som det är nu sitter jag mest och är besviken på all den mystik och intresseveckande spänning som byggdes upp med trailern och med filmens första två akter men som sedan slarvades bort helt i tredje akten när ljudet av budskapssläggan börjar vina allt för högt genom luften.
 
Så då har vi kommit fram till den här recensionens sista stycke där jag utlovande att ni som inte ville ha några spoilerns kunde fortsätta läsa. Så vad har jag då kommit fram till under min recension som alltså några av er inte läst? Jo, det är att Antebellum till en början är intresseväckande och spännande men när det i tredje akten ska börjas knyta ihop trådar blottläggs allt för många brister som orsakas av ett fokus på att hamra in dess antirasistiska och black power-osande budskap med slägga. Och missförstå mig rätt, jag är inte emot att hamra in budskap med slägga och inte heller emot det budskap man försöker hamra in här - Spike Lee är en mästare när det kommer till denna konstform. Men Lee lyckas även vid sidan av budskapet ha en välkomponerad handling och filmhantverk och det är det som saknas allt för mycket i Antebellum tyvärr.
 
 
 
 
 
 
Betyg: 2/5