Jocke

NASA:s månprojekt för att uppfylla president John F. Kennedys löfte om att innan 60-talets slut sätta en man på månen går segt och det amerikanska folket börjar uttrycka missnöje över att så mycket pengar läggs på det. Vita huset anlitar därför marknadsföringsexperten Kelly Jones (Scarlett Johansson) för att försöka sälja in projektet på nytt till folket, och det kritiska rösterna i senaten. Det hela går bra - trots att den ansvarige för projektet Cole Davis (Channing Tatum) inte alltid håller med om Kellys metoder - men allting sätts på sin spets när Kelly på nytt blir kontaktad av Vita huset. Man vill nu att hon ska arrangera en back-up-plan. Man vill att hon ska ordna med en fejkad månlandning, inspelad i studio som man kan sända ifall projektet misslyckas. Frågan är bara hur Kelly ska lyckas med detta utan att Cole får reda på det?

 

 

 

 

The truth is the truth, even if nobody believes in it. Ja, att 2024 i det samhällsklimat som råder inte bara i USA utan hela (väst)världen göra en film om att månlandningen (kanske) är fejkad är på pappret en inte helt oproblematisk idé. Men ni kan vara lugna, Fly Me to the Moon är utförd på exakt helt rätt sätt och en smart skriven, och självmedveten, whimsical berättelse där det märks att alla inblandade mest har en rolig dag på jobbet.

   Jag skulle kunna gå så långt som att kalla Fly Me to the Moon briljant, och det är den. På pappret. Problemet är nämligen att det finns ganska exakt noll och ingen kemi mellan den mediokra Channing Tatum och den outstanding Scarlett Johansson som är tänkta att vara ett omaka kärlekspar och det dödar tyvärr ganska effektivt stora delar av historien och känslan i filmen och hindrar den från att få det höga betyg den egentligen i övrigt gör sig mer än väl förtjänt av!