Jocke

Tre omaka syskon tvingas försöka samarbeta och överkomma gamla oförrätter när deras mamma en dag bestämmer sig för att vägra flytta sig ur en soffa i en möbelbutik försatt i konkurs.

 

 

 

 

Den svenska regissören Niclas Larssons långfilmsdebut har när den väl fått marinera i ditt medvetande många enormt starka kvalitéer, och det doftar en hel del av moderna branchmästare som både Peele och Aster när det kommer till att skapa en genomgående obehagskänsla, och soundtracket gör sitt för att stärka upp det hela. Stärks upp gör det också av en felfri cast som innehåller stora namn som främst Ewan McGregor i huvudrollen men även Taylor Russells birollsinsats som dotter till ägaren av möbelaffären där det existensiella dramat utspelar sig bör speceillt nämnas.

   För ja, det är tydligt att den här historien är inte bara en corky berättelse om en äldre kvinna som vägrar resa sig ur en soffa utan handlar om så mycket mer. Frågan är om något av det som händer i filmen faktiskt händer i verkligheten eller om det bara är inne i huvudpersonen Davids huvud? Är vad vi bevittnar psyket hos en person som fastnat i det förgångna och som inte kan sluta älta gamla oförätter och obearbetade trauman? Ja, här finns en tydligt vision och medvetenhet om vart man vill, men man når tyvärr inte riktigt enda fram. Det hela är som sagt stabilt som långfilmsdebut men saknar ändå i slutändan finess. Med det sagt så är jag väldigt spänd på vad som kan komma ifrån Niclas Larsson i framtiden.