Jocke

Året är 1952 och prästen Burke (Demián Bichir) skickas tillsammans med novisen Irene (Taissa Farmiga) för att undersöka ett fall med en nunna som tagit sitt liv i ett avskilt kloster i Rumänien. Väl på plats får de hjälp av den lokala bonden Frenchie ( Jonas Bloquet) och ganska snart inser dem att nunans självmord berodde på en djup demonisk närvaro som de till varje pris måste stoppa från att ta sig ut i världen.

The Conjuring Universe – eller The Conjuverse som de också kallas – inleddes med den moderne skräckmästaren James Wans The Conjuring från 2013 som baseras sig på det verkliga paret Ed och Lorraine Warren som var paranormala utredare och under sin karriär utredde närmare 10 000 fall av misstänkt paranormal aktivitet. The Conjuring baseras på The Perron Family case och ses vara en föregångare till The Amityville Horror case. I The Conjuring figurerar även den berömda besatta dockan Annabelle som paret Warren förvarar i en specialbyggd monter i sitt ”museum” med övernaturliga föremål. Annabelle fick sin egen självbetitlade film 2014 samt en uppföljare – Annabelle: Creation – 2017. 2016 kom en uppföljare till The Conjuring – The Conjuring 2 – baserad på The Enfield Poltergeist case. I The Conjuring 2 figurerade den demoniska nunan Valak (Bonnie Aarons) samt en varelse kallad The Crooked Man. Ni som knäckt koden för The Conjuverse kan säkert lista ut att The Crooked Man kommer att få en egen film och det planeras även för en Annabelle 3 (2019) och en The Conjuring 3, men innan dess är det Valaks tur att ha fått en egen film – The Nun.

The Nun är alltså den senaste filmen i The Conjuverse men den film som kronologiskt sett utspelar sig först. Filmseriens tradition av att ge nya regissörer chansen att få göra film i en väloljad franchise med miljonpublik har fortsatt och detta är regissören Corin Hardy andra långfilm. Manusförfattaren Gary Dauberman har tidigare skrivit manus till Annabelle-filmerna och även de nya IT-filmerna. The Nun är en så kallad origin story och därmed en film som vi i stora drag vet hur den kommer sluta, Burke och Irene kommer misslyckas med att besegra Valak och att hindra henne från att ta sig ut i världen, det är därför viktigt att vägen till detta slut är tillräckligt bra för att filmen ska fungera ändå. Tyvärr uppfyller inte The Nun riktigt detta kriteriet.

   The Nun titulerar sig skräckfilm men den är så intensiv att den aldrig hinner ta sig tid att bli läskig. Det tar cirka 20-25 minuter innan man visar den första övernaturliga varelsen och sen är det igång i ett rasande tempo som hela tiden stegras och snart har man ingenstans att ta vägen men försöker ändå toppa vad man precis gjort. Man dras med och går upp i varv men av intensitet och inte skräck eller obehag. Som jag ser det hade The Nun mer tjänat på ett långsammare tempo och byggt mer på obehag och ”dolda” faror. Det hade också gett mer tid att bygga upp karaktärerna och något starkare ramberättelse för som det är nu ges vi inte mycket att ta på. Prästen Burke introduceras som den som Vatikanen ringer in när det skett något abnormt inom kyrkan som kräver okonventionella metoder. Det etableras ett tidigare ärende med en pojke vid namn Daniel (August Maturo/Jack Falk) som slutade olyckligt men detta förstår vi snart görs bara för att ha ännu en demon att kunna slänga fram i mixen när cirkusen drar igång och inget som är ämnat att bygga karaktären. Novisen Irene – som spelas av lillasystern till Vera Farmiga som spelar Lorraine Warren vilket på grund av deras slående likhet som inte har koppling till filmens universum mest stör – presenteras som en Maria von Trapp-figur som lär barnen i klosterskolan om dinosaurier. Det berättas också om att hon sett syner men som visar sig av vikt i filmens klimax och syftar inte direkt heller till att bygga karaktären, självklart skulle man kunna göra både ock men det märks tydligt att planterandet är enbart som funktion för ”slutstriden” och inte att bygga karaktären Irene. Jag vill dock tillägga att jag gärna ser mer av Taissa Farmiga i framtiden. Bland de mer framträdande karaktärerna har vi till sist Jonas Bloquet i rollen som den fransk-kanadensiska bonden som kallas Frenchie (vars egentliga namn är Maurie). Det enda vi får veta om Frenchie är att han är byns kvinnokarl och att hans far var tomatodlare.

The Nun:s främsta problem är alltså att den likt många föregångare i genren vill för mycket. Det händer ofta med en skräckfilmsserie när den når ett visst antal filmer och man tar in nya personer som sett de tidigare filmerna och sedan vill göra allt på en gång. Mycket av skräckscenerna i The Nun är var för sig bra och hade antagligen kunnat vara läskiga om dem inte kantats av tusen andra redan. Det blir helt enkelt för mycket. Man borde ha gått på mer low-key. Ett kloster, några nunnor och Valak och långsamt byggt upp en haunted house-story. Det hade räckt.  Man gör också misstaget att visa det läskiga för tidigt. Ett misstag som även många andra filmer gör. What you doesn't see scares you the most. De mest effektiva skräckfilmerna bygger upp en rädsla inför demonen innan den visas. Här vet vi ju iofs redan hur Valak ser ut efter The Conjuring 2 men det hade ändå behövts en långsam stegring. Vi vet att hon är där men vi behöver inte se henne det första vi gör. När man börjar för högt är det som sagt även svårt att stegra. Intentionen är bra – och jag gillar grunden med att vi vet att det kommer att gå snett på något sätt. Hur ska jag inte avslöja, mer än vad jag faktiskt redan gjort för dem som är riktigt kunniga i The Conjuverse, men det är på ett väldigt snyggt sätt som nästan räddar hem filmen tillsammans med grävandet man gör i mytologin kring Valak. Men bara nästan.

Betyg: 2/5.