Jocke

 

 

 

 

 

 

Ari Aster slog ner som ett bombnedslag på skräckfilmsscenen när han förra året succédebuterade med den innovativa, experimentella och långsamma skräckfilmen Hereditary. I princip i samma stund som filmen hade premiär avslöjades att Ari Aster för sin nästa film som så många andra amerikanska regissörer på senare tid skulle rikta blickarna mot det fagra landet i norr - Sverige - och mer specifikt midsommar. Det skulle bli en skräckfilm med avstamp i den svenskaste av svenska högtider och efter att ha sett Hereditary var jag mer än lovligt taggad. Nu har det gått lite mindre än ett år och resultatet har rullat upp på biograferna.

 

Upp som en sol - ned som en pannkaka är ett gammalt klassiskt svenskt uttryck och faktum är att det tyvärr passar väldigt bra in på att beskriva Ari Asters resa från Hereditary till Midsommar. Midsommar är en seg och irritrande förutsägbar film som det inte är värdigt att placera epitetet skräck framför. Kanske är det så att jag byggt upp mina förväntningar allt för högt efter att ha sett Hereditary men det här tilltalade mig i princip inte alls. Midsommar inleds dock lovande med att vi introduceras för vad vi snart förstår är vad som inom skräckfilm kallas the final girl dvs den kvinnliga huvudperson som kommer överleva till slutet. Dani - som the final girl heter - har fått ett kryptiskt meddelande från sin syster Terri (Klauda Csanyi) som är bipolär och som ropat varg flera gånger tidigare gällande självmord. Denna gången känns det dock annorlunda och Dani försökte få tag på sin syster utan resultat. Dani pratar med sin pojkvän Christian om hur hon ska göra och Christian övertalar henne om att ignorera systern och inte springa till undsättning som hon brukar göra. Vi introduceras sedan för Christian och hans klasskamrater Josh, Mark och Pelle. Klasskamraterna pressar Christian om att han borde göra slut med Dani för att hon bara är jobbig och krävande. Mark poängterar även att han borde göra det innan deras planerade resa till Sverige där han kommer kunna träffa "många vackra mjölkpigerskor". Ja, ni har förstått rätt att Mark är den sexfixerade kompisen och det är utöver hans småkrypsfobi hans enda karaktärsdrag. Josh är intresserade av gamla seder och ritualer - det är för hans avhandling om midsommarfirandet i Europa som de ska resa till Sverige - och Pelle är den snälle svensken. Ja, ungefär så skrala är karaktärerna. Inte ens Dani och Chrisitan - som är tänkta att vara filmen emotionella drivmotorer - har några mångfacetterade drag att intressera sig för utan är likt resten av karaktärsgalleriet ungefär lika platta som ett A4-papper. För att summera upp handlingen lite så var systerns meddelande inte ett rop efter varg utan allvar och hon tog även med sig hennes och Danis föräldrar i ett utökat självmord. Detta skapar verklig friktion i relationen mellan Dani och Christian men de håller ändå ihop förhållandet och Christian bjuder i ett svagt ögonblick med Dani på resan till Pelles hemby i Sverige. När de kommer fram till Sverige visar det sig att Pelles by är ett litet, closed community i de Hälsingländska skogarna som lever ett fornnordiska seder och bruk. Lagom till Pelles och hans vänners besök förbereder dem sig för en mäktig Midsommarfest som bara hålls vars 90:e år. Festen - som ska pågå i nio dagar - visar sig dock vara allt annat än konventionell och inleds magstarkt med en ätestupa för de åldringar i communityt som uppnått en av ålder av 72 år då man enligt deras seder är färdig med sitt liv.

 

Mer än så ska jag faktiskt inte gå in på handlingen men det är mest för att det inte händer så mycket spännande efter det, alls. Ni minns att jag nämnde att Hereditary var långsam skräck men där Hereditary var långsam men samtidigt spännande och med en ständig känsla av obehag är Midsommar seg, långtråkig och ointressat och enbart i några få undantagsfall obehaglig. Den är också som sagt så förutsägbar och konventionell att det mest chockerande är att inte den svarta killen dör först. Visst, här finns några få försök till nytänk i några scener där speglar andvänds på ett "nytt" sätt och att 90 % av filmen utspelar sig i strålande solsken (dock utan att man i en enda bild de facto ser solen) är både inspelningstekniskt imponerande och hade även varit storymässigt imponerande om man lyckats göra det läskigt ändå. Vad som främst saknas i Midsommar är just den innovation som fanns i Hereditary. Här finns som sagt spår av en fornnordisk mytologi blandat med sekttematik men som inte utforskar djupare utan blir mest det gamla vanliga incestiuösa hillbilly-spåret - även om dem är klädda i vita skrudar och med midsommarkransar runt huvudena. Jag har sett svenska recensenter som på något krampaktigt sätt försökt vända detta till någon sorts tematik kring svenskars beryktade vänlighet men att vi under ytan döljer hat mot utomstående men det känns både för långsökt och att ge filmen allt för mycket credd i sin vision. Man kan snarare se Midsommar som ett försök till att skildra en relation i sluttande nedgång - regissören själv har sagt att han inspirerats av Bergmans Scener ur ett äktenskap med vilken man kan se likheter - men även där haltar resultatet av att karaktärerna Dani och Christian som ska bära upp det inte allt har getts kapacitet att kunna göra det.

 

Rent visuellt har Midsommar mycket att erbjuda med vackra vyer och målningar - och det ska ges ett stort plus för att man har genomgående svenska skådespelare i de svensktalande rollerna - men i övrigt är det inget att hänga i majstången. Jag kan bara hoppas att Ari Aster hittar tillbaka till den kvalité han skämde bort oss med i  Hereditary - för det här var med några få undantag ett stort rejält magplask.