En hel familj blir brutalt mördad och det enda vittnet är sonen som av traumat blivit helt okontaktbar. Eller det finns ett sätt att tala med honom. Den kontroversiella hypnotisören Erik Maria Bark (Mikael Persbrandt) kallas in för att försöka få något ur pojken. Detta visar sig vara början på en mardröm för både honom själv och hans familj!
Lasse Hallström återvänder till Sverige efter 25 år för att ta sig an Lars Keplers bestseller Hypnotisören. Detta leder såklart till att filmen blir vårt oscarsbidrag utan att vi ens har fått se den. När jag nu sett den så kan jag bara konstatera att motiveringen till beslutet stavas just: Lasse Hallström. Det är alltså inte själva filmen Hypnotisören som har legat till grund för beslutet utan namnet i regissörstolen. Jag undrar om de ens sett filmen innan de bestämde sig för att skicka den? Hypnotisören är ingen jättedålig film men någon oscarsklass har den absolut inte! Jag har, ska det motvilligt erkännas, inte sett en enda Lasse Hallströmfilm. Jag kan därför inte utvärdera hur denna film står sig i förhållande till hans tidigare filmer. Jag har dock förstått genom att läsa recensioner av Hypnotisören att drama tydligen är hans grej. I vilket fall är det vad han lyckas med i Hypnotisören för någon svensk kriminalare blir den aldrig riktigt. Det räcker inte med att ha med Mikael Persbrandt och tro att allt ska sköta sig själv. Det känns som om Lasse Hallström har snabbspolat sig igenom alla Wallander och Beck-filmer och sedan satt ihop vad han tror är en svensk kriminalare.
Vad det gäller storyn finns det ju en litterär förlaga vilken jag inte heller läst så jag vet inte hur den funkar i boken men i filmen faller den platt. Vem som är mördaren fattar man redan efter 10-20 minuter och det enda villospåret som läggs ut är inte tillräckligt starkt och förvillande för att helt leda oss bort från huvudspåret. Tobias Zilliacus polis Joona Linna står sig ganska platt och frågan är om han ska kunna bära upp resterande filmer själv. I Hypnotisören har han som sagt mästerliga Persbrandt vid sin sida som tillsammans med Lena Olin kan rädda upp filmen.
"Hade jag inte använt hypnos på den där pojken så hade det här aldrig hänt."
Mikael Persbrandt gestaltar hypnotisören Erik, vars glasögon åker av och på i en fart som får GW att ligga i lä, med största trovärdighet. Detta kan bero på att han inför rollen spenderat tid med en riktig hypnotisör och fått pröva på att både bli hypnotiserad och att själv hypnotisera. Detta visade sig vara minst lika effektivt som när han inför Hamiltonfilmerna hårdtränade tillsammans med amerikanska och svenska elitförband. Har han inför rollen som Beorn i The Hobbit: An Unexpected Journey umgåtts med björnar tro?
Hypnotisören är ingen svensk kriminalare. Den anstränger sig riktigt hårt för att vara det men den lyckas aldrig riktigt. Detta är ett drama. Det är det krackelernade äktenskapet mellan Erik och Lena Olins Simone som är det centrala i filmen. Att det då och då kommer in en finlandsvensk polis och stör och senare ett galet psykfall (surprice!) som kidnappar deras son är mest bara bagateller. Det är dessa äktenskapliga dramabitar som gör den hyfsat bra trots att den är förutsägbar från början till slut. Som söndagsfilm på TV4 passar Hypnotisören bra men som Sveriges oscarsbidrag är den ett enda stort skämt!
Betyg: 3/5.
1 kommentar(er)
