Jocke

Efter att hennes man dött och gruvstaden där de bodde lagt ner påbörjar Fern (Frances McDormand) sitt nya liv som nomad i en van ombyggd till husbil.

 

 

 

 

Chloé Zhao. Namnet på allas läppar som med fyra kortfilmer och två långfilmer i bagaget - och med kommande projekt som att kicka igång MCU:s fas 4 på bioduken med Eternals för Marvel och skaka liv i Dracula åt Universal - redan skivit in sig på listan över de mest lovande regissörerna i Hollywood just nu. Men innan dess rullar hennes tredje och för bästa film Oscarsnominerade film upp på biograferna - Nomadland.

 

Nomadland är en sorts semidokumentär förklätt till ett drama om nomadlivet många amerikaner av olika anledningar lever med husbil/husvagn som sina hem på hjul - I'm not homeless. I'm just house-less. Not the same thing, right? som filmens huvudrollsinnehavare - och enda "riktiga" skådespelare - Frances McDormand säger tidigt i filmen. Fern - som McDormands karaktär heter - bodde med sin man i gruvstaden Empire, Nevada som ägdes av gruvföretaget US Gypsum. Gruvan - och därmed staden - lades ner 2011 och dess postkod upplöstes. Invånarna fick bo kvar i sina hus fem månader efter att gruvan stängdes men sedan var de tvungna att flytta därifrån. Ferns man dog och hon bosatte sig i en van ombyggd till husbil som hon döpt till Vanguard och i den reser hon runt och tar ströjobb när hon inte säsongsarbetar på ett av Amazons lager. Av en kollega på lagret tipsas hon om ett vinterläger ute i Arizonas öken - i regi av en Bob Wells - dit husbilsnomader samlas under vinterhalvåret för att utbyta erfarenheter och förnödenheter innan de ger sig ut på vägarna igen. I lägret hittar Fern ett sammanhang och kommer till insikt om att hon trivs med det spartanska, men enkla liv som nomadkulturen erbjuder.

   Nomadland är på inget sätt en dålig film. Casten består som sagt utöver Frances McDormand av riktiga personer . riktiga nomader - som spelar versioner av sig själva och även McDormand testade på att leva som nomad i ett halvår för att förbereda sig för rollen. Det hela ger en äkthetskänsla. Filmen är ett långsamt berättande om ingenting men på samma gång allting. Det är en stilla berättelse om livet med alla dess upp- och nedgångar men också den lugna raksträckan däremellan. Det är fin regi i kombination med fint manus och fin klippning (alla tre utförda av Chloé Zhao som även är Oscarsnominerade för samtliga) och alltihop ackompanjerat av fin musik. Nomadland ger en röst åt en del av befolkningen som det gärna talas om men sällan med. Här ges dem utrymme att synas och visa sin mångfacetterade bild av vilka dem är och varför dem är. Men - för det kommer tyvärr ett men - det berör mig inte. Hur mycket jag än öppnar upp mig så sitter jag där med några ytterst få undantag oberörd genom hela filmen. Jag kan inte sätta fingret på vad eller varför, för som jag säger så är det hela en väldigt fin film.