Jocke

Efter att gatulangaren Minna (Malin Levanon) förlorar sin lägenhet och tvingas fly undan polisen gör hon ett misstag att blåsa fel person på pengar. Detta blir början på en spiral av dåliga val som leder fram till en oundviklig konfrontation med problemen som sakta hopar sig.

 

 

Tjuvheder är lätt en av 2015 års bästa filmer. Det är Peter Grönlunds långfilmsdebut och efter flera års arbete på Stadsmissionen och Situation Stockholm kände han att han ville göra något som skildrade Stockholms undre värld och de som lever i samhällets marginaler. Han ville ge dem ett ansikte. En värdighet. Och det lyckas han verkligen med! Tjuvheder ger oss som lever våra liv som på ett rutigt papper, som Leif GW Persson en gång uttryckte det, en brutalt ärlig inblick i det liv i samhällets gränsmarker som så många tvingas finna sig och hitta en tillvaro i. Det är ingen som egentligen vill leva det livet men de ser ingen annan väg. Det är detta som är filmens egentliga kärna men mitt i den här nästintill neorealistiska skildring finns även en spännande story.

 

 

Vi få som sagt följa Minna som förlorar sin lägenhet på grund av obetald hyra. Minna livnär sig som gatulangare och i ett desperat försök att samla ihop lite snabba stålar blåser hon en annan gatulangare på 9 000 kronor. Det skulle hon inte ha gjort. Pengarna hon blåste langaren på var inte hans. De tillhörde en av gatans kungar - Christer Korsbäck (Jan Mattsson) - som nu letar efter henne. Minna hakar på en kvinna, Katja (Lo Kauppi), som hon precis träffat och får bo med henne på en slags camping för hemlösa som drivs av en f.d. gatukung - Boris (Tomas Neumann). På campingen kan Minna hålla låg profil men när en av hennes gamla kompisar visar sig bo på campingen är hon snart tillbaka i hetluften och en slutgiltig konfrontation med Korsbäck är oundviklig.

   På ytan är Tjuvheder storymässigt en klassisk film där man som åskådare finner sig hålla på fel sida lagen. Man vill inte att Minna ska bli tagen av polisen och när väl Christer Korsbäck får tag i henne och ger henne ett ultimatum att arbeta för honom för att betala tillbaka skulden - som räntat till sig rejält - hoppas man på att hon lyckas sälja tillräckligt mycket narkotika för att klara av det. Men det kommer hela tiden tillbaka till människovärdet som gör filmen till något så mycket mer. Det är människan Minna vi håller på och inte knarklangaren Minna. Det är en viktig aspekt som genomsyrar hela berättelsen.

 

 

 

 

En av de största anledningarna till att jag - som hela tiden levt mitt liv som på ett rutigt papper - ändå med handen på hjärtat kan säga att Tjuvheder är den mest realistiska och ärliga skildring av samhällets marginal som gjorts är skådespelarna. Nio av tio i casten är amatörer som har bakgrund i den undre världen och samhällets utkant men vi har också poliser och socialarbetare. Självklart spelas de alla en roll och inte sig själva men det är deras erfarenheter och bakgrund som byggt filmen och ger den dess trovärdigthet. Som "vanlig svensson" hänger man kanske med i hälften av alla streettermer så som "kranen", "löparen", "blåsa", "jag är ingen som tutar", "fucka" och många fler men när karaktärerna säger dem låter det 100 % äkta och inte alls påklistrat som om man låtit en inerstadsdramatenskådis rabbla dem. Bland amatörerna utmärker sig Jan Mattsson som filmens atagonist Christer Korsbäck. Han kan slå valfri tidigare filmskurk på fingarna lätt.

  Vi har dock förstås några proffisionella skådespelare. Huvudpersonen Minna spelas av Malin Levanon - väl värd sin guldbagge - och Lo Kauppi som Katja. Malin Levanon har verkligen gått all-in för sin karaktär och har till och med kapat av en tand för att få till varje detalj rätt. Hon och Lo lyckas - som Stellan Skarsgård uttryckte det i Babel Bio - sänka sig till amatörernas nivå men samtidigt tillföra professionalltet. Lo Kauppis roll Katja ger oss även en viktig aspekt - nämligen att vi kan alla hamna i samhällets utkant. Katja har 15 år som sjuksköterska i ryggsäcken och med hus, man, son, bil och hund rann livet på bra. Så föll hela hennes tillvaro samman. Hennes mamma dog, hon skilde sig, blev av med huset och sonen och slutade som arbetslös alkholist i en nedgången husvagn på en smutisg camping. Det är värt att tänka på.

 

Tjuvheder är som sagt bland det bästa som visades på bioduken 2015 - och kommer vara bland det bästa jag sett på bioduken under 2016. Det är en berättelse om människor. Den ger problemen i samhället ett ansikte. Alltså inte att personerna i filmen är problemen - utan det är brister i samhällets skyddsnät som gjort att de hamnat där de är. Man få ett ansikte på hemlösa och narkomaner. Man ser dem som människor och ser deras människovärde. Det är något som verkligen behövs påminnas om i dagens kalla politiska klimat.