Jocke

När den på Nationalbladet aspirerande journalisten Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason) och konstnärsdottern Lydia Stille (Karin Franz Körlof) träffas för första gången i Stockholms skärgård 1901 uppstår en passionerad dragningskraft dem emellan som inte bara ska komma att leda till långa, ljuva sommardagar och magiska hotellnätter utan även allt efter som åren går till krossade hjärtan, brutna äktenskap och tragisk död…

Pernilla August – filmdukens kanske mest kända mamma då hon bland annat gestaltat både jungfru Maria och Shmi Skywalker – slog sig 2010 ner i regissörsstolen och långfilmsdebuterade med det flerfaldigt guldbaggenominerade- och vinnandedramat Svinalängorna baserat på Susanna Alakoskis roman med samma namn. 2016 är hon så tillbaka med en annan svensk romantolkning på vita duken och den här gången är det Hjalmar Söderbergs komplexa, episka kärleksroman Den allvarsamma leken som gäller.

   Den allvarsamma leken utkom 1912 och handlar om filosofie kandidaten Arvid Stjärnblom som träffar den unga kvinnan Lydia och inleder en kärleksrelation med henne men eftersom kärlek i sekelskiftets Sverige inte är tillräckligt för att ett förhållande ska hålla och Arvid inte anser sig ha råd att gifta sig går de skilda vägar. Lydia gifter sig med en äldre, rikare man och Arvid ingår i ett tröstförhållande som med åren övergår i äktenskap och familj. Flera år senare korsars Arvids och Lydias vägar igen. Arvid är nu som sagt gift och har barn och har en karriär som journalist på Nationalbladet [en fiktiv tidning som ska vara Svenska Dagbladet] och Lydia har skiljt sig och flyttat ifrån sin man och barn. Arvid och Lydia inleder en otrohetsaffär men eftersom Arvid inte kommer till skott att lämna sin fru börjar Lydia umgås med andra män vilket sårar Arvid.

Pernilla August film på boken följer i princip samma mönster med undantaget att Arvid när historien tar sin början redan arbetar på Nationalbladet som korrekturläsare och sedan arbetar sig upp till att bli teater- och operarecensent. Jag har inte sett Svinalängorna så Den allvarsamma leken blir alltså mitt första möte med Pernilla August som regissör och jag måste säg att jag inte är speciellt imponerad.

   Den allvarsamma leken hade varit riktigt bra rakt igenom om den hade varit ett parodiskt inslag över svensk kostymdramafilm på Guldbaggegalan. För det är vad den på det hela känns som. Det känns som om Pernilla August plockat fram sin mobil, ringt runt till lite hyfsat kända svenska skådespelare i telefonboken och frågat om de vill lajva sekelskiftets Sverige i Budapest. Det känns inte som om någon i filmen – inte ens huvudrollsinnehavarna Sverrir Gudnasson och Karin Franz Körlof – bryr sig om att ens försöka övertyga oss om att vi förflyttats bak lite mer än 100 år i tiden. Det enda direkt halvhjärtade försök som görs är väl en trött Mikael Nyqvist som stövlar runt som hufvudredaktör på Nationalbladet och raljerar om att ”frågan är om kvinnor är vanligt folk” i frågan om rösträtt och förfasar sig över dessa ”demonstrerande vänstermänniskor och kommunister” när han inte springer på restaurang stup i kvarten eftersom han ”inte gillar hemlagat.” eller skäller ut sin krönikör om att ”Du kan ju inte skriva att telefonen är en fluga som kommer dö ut.” Hade det inte varit för kläderna, som även för hippsters antagligen anses lite för gamla, hade man helt utan problem kunnat tro att Pernilla Augusts Den allvarssamma leken utspelar sig 2016.

"Man väljer inte sitt öde. Eller hustru. Eller barn. Eller älskarinna. Man får dem. 

Man har dem. Och man kanske mister dem. Men man väljer inte."

Jag skrev dock att filmen kunnat vara bra rakt igenom om man bland annat åtgärdat det ovan nämnda problemet för det finns något som räddar filmen från att helt kapsejsa och det stavas Sverrir Gudnason och framförallt Karin Franz Körlof.  Delarna som bara innehåller dessa två är riktigt fulländade och deras personkemi gör att man riktigt känner passionen mellan dem trots att August snabbspolar en hel del i filmens början när det kommer till att etablera deras relation. Speciellt Karin Franz Körlof - som vi tidigare sett som den unga högerradikaliserade Sofia i TV-serien Blå Ögon – övertygar och visar att insatsen i Blå Ögon inte var en one time deal och jag tror att vi kan ha en aspirant på att bli en av våra nya stora skådespelare i henne. Sverrir Gudnason kör samma roll som han gör i alla filmer så där är det inga konstigheter utan mest rutin. Gudnason och Franz Körlof får till och med nästa sin återkommande hälsningsfras, ett stelt ”God dag”, att låta trovärdig för en film som utspelar sig 2016, eller förlåt, 1901 och ett 10-tal år framåt. Glömde bort det bara under tiden som jag skrev den här recensionen, ursäkta.

Ett annat problem som jag ser med Den allvarsamma leken, och med svensk film överlag, är att vi fortfarande verkar vara rädda för att göra långa filmer. Det har gjort försök med t.ex. Millennium-trilogin, som alla var runt 150 minuter långa och dessutom senare släpptes i ännu längre tv-versioner, men överlag stannar ofta svensk film vid ca 1 h 56 min. Den allvarsamma leken är strax under två timmar men känns på många ställen snabbspolad och kompakt och hade inte skadat av att vara åtminstone en halvtimme längre för att ge mer luft och spelrum åt vissa scener. Jag vet inte om det är en finansiell fråga eller en publikrädsla-fråga. Jag är i alla fall övertygad om att folk är mer än redo för mer lång svensk film. Våga ta steget filmbranschen!

Betyg: 3/5.