Den tredje och avslutande delen i trilogin om att vara människa.
Roy Andersson är hela Sveriges recensentkårs lilla Buddah - en helig ko. Roy Andersson skulle antagligen kunna göra en film om en bajskorvs väg från analen, genom avloppet och fram till reningsstationen och filmen skulle få en 5:a för sin symboliska skildring av livet. Han är litegrann som Sveriges svar på en lightversion av Lars von Trier. Förutom det faktum att Andersson faktiskt gör bra filmer, med undantag av Gilliap. Missförså mig rätt nu. Jag tycker som sagt att Roy Andersson gör bra filmer och är en fullt kompetent filmskapare. Frågan är bara hur många gånger man kan dra kaninen ur hatten innan publiken slutar förundras och begär nya trick? Tre gånger är på gränsen till en gång för mycket. En duva satt på en gren och funderade på tillvaron är den tredje och avslutande delen i Roy Anderssons festivalhyllade trilogi om hur det är att vara människa. Frågan är som sagt: har vi inte redan sett det här? Både ja och nej. Vi har sett helbilden som skildrar stillastående personer i en minimalistisk, nästintill steril, miljö i en deprimerande gråskala förr. Roy fyller den bara med nya, eller nja, nästan nya människor och berättelser.
Som ni märker har jag inte skrivit någon direkt handlingsbeskrivning och det är för att Roy Anderssons människotrilogi inte har någon handling - den har flera små. Man skulle kunna säga att Du levande, Sånger från andra våningen och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron är en mängd små scener som staplats på varandra i ett långt maraton. Vissa karaktärer återkommer i flera scener men i mångt och mycket är alla scener fristående. Vissa av dem står ut som t.ex. scenerna från ett café där nutid möter dåtid när Karl den XII:s armé stannar till utanför och vill ta en paus på cafét och även en scen framåt slutet av filmen, som är en återskapning av Roy Anderssons tidigare kortfilm Härlig är jorden men med fokus på slaveriet och rasism, berör och etsar sig fast. Även de inledande tre mötena med döden och några enstaka av scenerna med de båda skämtartikelförsäljarna, som vi följer genom hela filmen, som är raka motsatsen till några muntergökar är riktigt bra. Däremellan är En duva satt på en gren och funderade på tillvaron ingen direkt höjdare. Som sagt har vi tekniskt sätt sett det här förut och skådespelarnas sätt att monotont föra fram sina repliker, på ett sätt så att man inte vet om de har inlevelse eller om de bara läser manus rakt uppochner med grym artikulation, gör att risken för ögonen att falla ihop är överhängande. "Det är som om Andersson föreställer sig att allt han stoppar in i sitt estetiska maskineri – de orörliga tablåerna, sminket, stråkarna, de kala miljöerna – blir tankeväckande och grandiost." skriver Hynek Pallas i SvD och jag är benägen att hålla med. En duva satt på en gren och funderade på tillvaron känns förvånansvärt fantasilös och hade kanske blivit bättre om den inte varit nummer tre i en trilogi där budskapet redan gått fram - flera gånger om. Samhället blir allt kallare. Folket blir allt ensammare. Det är jobbigt att vara människa. Visst, det är stilrent, det är snyggt och det är proffsigt men också sååå tråkigt vid det här laget.
Jag vet att jag låter väldigt cynisk och tråkig nu men Roy Andersson bör tänka om och förnya sig. Jag ser gärna att han fortsätter göra film men inte förens han lyckats hitta nya uttrycksmedel som bibehåller filmstilen samtidigt som det känns fräscht och nytt. Det skulle både han och hans filmskapande må bra av. En duva satt på en gren och funderade på tillvaron var en helt okej film men absolut inte värd alla de lovord och fullpoängare den fått av recensenter som enbart stirrat sig blind på namnet Roy Andersson och sedan utgått från det när de skriver sin recension istället för filmen i sig. Nej, nu får jag ta och stänga av datorn. Det är många av oss som ska upp och jobba imorgon.
Betyg: 3/5.
0 kommentar(er)
