Jocke

Hela världen vet att Peter Parker (Tom Holland) är Spider-Man. Många tror dock även att han mördat Mysterio och försökt ta över världen. Peter känner därför att det vore bättre om allt var som vanligt, när ingen visste att han var Spider-Man. Han går till sin superhjältekollega Doctor Strange (Benedict Cumberbatch) och ber honom spola tillbaka tiden, att radera ut folks vetskap om att han är Spider-Man. Stranges trollformel slår dock fel och istället för att radera ut folks vetskap om att Peter Parker är Spider-Man öppnas det upp portaler till andra dimensioner genom vilka det anländer superskurkar från andra universum som alla vet att Peter Parker är Spider-Man...

 

 

 

 

Så. Då har det gått två veckor och en dag sedan Spider-Man: No Way Home hade premiär och den så kallade two weeks rule har gått ut dvs den överenskommelse bland filmfans att inom två veckor från att en film kommer ut på bio får man inte spoila den. Om du inte har sett filmen under dessa två veckor får du därefter skylla dig själv. Men jag har ändå varit snäll och titulerat den här recensionen med SPOILER REVIEW och jag säger det igen; Har du inte sett filmen - läs inte vidare. Spider-Man: No Way Home är kan jag börja med att säga den bästa Spider-Man-filmen och en av de absolut bästa MCU-filmerna men det bygger väldigt mycket på att du inte vet något på förhand så lyd mitt råd - gå och se den men läs inte mer av denna recension innan du har gjort det.

 

Är ni andra kvar? Bra. Då fortsätter vi.

 

Som jag redan etablerat är Spider-Man: No Way Home i mitt tycke den bästa Spider-Man-filmen och en av de absolut bästa MCU-filmerna och det håller jag fast vid så här två veckor efter att jag sett den. Jag har väntat med recensionen just av den anledningen att jag ville kunna gå in på detaljer i min recension för annars hade recensionen bestått av två rader och det är dem ovan inledande på detta stycket. Det går nämligen inte att säga något om Spider-Man: No Way Home utan att spoila och på samma gång förstöra delar av upplevelsen för dem som inte har sett den. Men nu kan jag med både hängslen och livrem alltså tala helt fritt. Och jag lämnar härmed en sista varning för eventuella eftersläntrare: Jag kommer att i detalj gå in på slutet av filmen. Så har du inte sett filmen så läser du verkligen vidare på egen risk.

 

 

 

 

 

 

Om man har sett trailern till filmen så vet man dock redan en del av konceptet. Peter Parker går till Doctor Strange och ber honom ändra så att ingen vet att han är Spider-Man. Detta efter att avslöjandet av hans identitet skapat problem - inte bara för honom själv utan även för hans flickvän MJ (Zendaya), bästa vän Ned (Jacob Batalon) och för aunt May (Marisa Tomei) - men under tiden som Strange håller på med sin trollformel kommer Peter på sig och lägger till personer som han vill fortfarande ska veta att han är Spider-Man och trollformeln slår fel. Istället för att alla glömmer att hans är Spider-Man öppnas det portaler till alternativa universum - the multiverse som etablerats i Disney+-serierna Loki och What If...? - från vilka det dyker upp skurkar som vet att Peter Parker är Spider-Man. Och det är inte vilka skurkar som helst. I trailern har vi fått se igen mindre än Alfred Molinas Dr. Ock och glimat Willem Dafoes Norman Osborn/Green Goblin men vi har även Thomas Haden Churchs Flint Marko/Sandman och Jamie Foxx Max Dillon/Electro samt Rhys Ifans Dr. Curt Connors/The Lizard. Ni förstår vad detta betyder? Just det, Marvel har gjort Sonys båda tidigare Spidey-filmserier canon! Och även om det aldrig bekräftades innan premiären så var alla fans ganska säkra på att detta betydde att även de båda tidigare versionerna av Peter Parker/Spider-Man skulle dyka upp; och det gick ett uppfriskande sorl av applåder och jubelrop bland publiken jag satt i när först Andrew Garfield och sedan the man himself Tobey Maguire gjorde entré!

   Jag ville börja med att ge en enormt stor eloge till manusförfattarna Chris McKenna och Erik Sommers samt regissören Jon Watts för ett strålande jobb med att undvika att filmen utvecklas till att bara vara en enda kletig massa av fan service utan att man lyckats skapa en sammanhängande, stark story runt alltihop som gör att vi rakt av köper potentiella cringe moments som när Andrew Garfields Peter Parker får ett peptalk av Maguires Peter Parker att han är amazing, och att både Garfield och Maguires båda Peter Parker inte bara finns där för att det är coolt utan tjänar som förebilder och mentorer för Hollands Peter samtidigt som Hollands Peter får chansen att ta på sig ledartröjan och visa de båda andra hur man jobbar i team - hans är ju faktiskt den enda av dem som varit med i The Avengers. Här finns även redeeming moments för både Maguires och Garfields karaktärer som fortsätter och knyter ihop deras båda karaktärsutveckling från sina respektive universum/filmserier. Slutligen lyckas man givetvis stoppa in en hel del förväxlingshumor när vi har tre Peter Parker/Spider-Man på samma gång och som fast att den egentligen är väldigt trött funkar väldigt bra.

 

 

 

 

 

Överlag är det hur man skulle kunna sammanfatta Spider-Man: No Way Home i förvisso allt för lättsamma ordalag; det fungerar väldigt bra. Man har som sagt byggt upp en väldigt stark och sammanhängande story men även om man likt de tidigare Holland-Spidey-filmerna lagt mycket krut på humorn så räds man inte heller att vara allvarlig och man eldar verkligen på med de känslosamma ögonblicken. Scenen där aunt May levererar repliken with great power comes great responsibility innan hon dör i Peters armar lämnar inget öga tort och lika mycket som jag älskar att de vågar ta död på aunt May, lika mycket älskar man att filmen slutar med att Peter inser att vad han behöver göra för att rädda världen är att låta Doctor Strange göra så att alla - verkligen alla - glömmer bort inte bara att han är Spider-Man utan vem han är. Ögonblicket när han tar farväl av MJ och Ned kickar även det igång tårkanalerna. Men det slutar inte där. Peters plan är att hitta MJ och Ned och få dem att komma ihåg honom igen, att förklara vem han är och vad de gått igenom. Men när han så står där framför MJ på det café hon arbetar på ångrar han sig. Han kommer till insikten att deras liv är lugnare och bättre om de fortsätter att leva utan vetskapen om honom. Han lämnar caféet och flyttar in i en lägenhet. Ensam. Priset för att vara the friendly neighborhood Spider-Man är att leva isolerad, det är det bästa sättet för Peter att skydda dem han håller av mest i hela världen.

   Och ja, jag vet att det förmodligen kommer att ändras i någon av de nyligen utannonserade tre kommande Spider-Man-filmerna men i nuläget har man på ett kraftfullt sätt etablerat och lockat fram själva kärnan i Peter Parker/Spider-Man; att han vill allas bästa - även om det är på bekostnad av honom själv. Detta visas även genom att hans instinktiva reaktion tidigare i filmen när Doctor Strange säger att skurkarna som kommit dit från de andra universumen kommer att dö samma ögonblick som han får dem att återvända är att vilja komma på en lösning för att undvika detta. Han vill bota dem, göra dem snälla. Peter Parker har en beundransvärd tro på mänskligheten vilket också ger en intressant karaktärsutveckling när han efter aunt Mays död fylls av vrede och ilska. Ja, som ni hör finns här hur mycket som helst att gräva ner sig i och analysera men jag ska istället försöka avrunda med att återigen konstatera att Spider-Man: No Way Home är den bästa Spider-Man-filmen och en av de absolut bästa MCU-filmerna. Här finns dock några ytterst små skavanker som hindrar den från att få absolut toppbetyg men en stabil 9 av 10 är inte fy skam det heller! Gå och se den! Eller ja, om du har läst så här långt så hoppas jag att du redan sett den, för annars har jag förstört hela upplevelsen för dig.