Jocke

Året är 1973. USA drar sig ur Vietnamn och överste Packard (Samuel L. Jackson) väntar tillsammans med sin skvadron The Sky Devils på att få flyga hem. Innan de hinner åka hem blir de dock tilldelade ett sista uppdrag - att eskortera en grupp forskare från den statliga organisationen Monarch till den mytomspunna och ännu outforskade Skull Island. Ön omgärdas av ett ständigt oväder som gör att man bara kan nå fram till den vid några få tillfällen. Väl framme på ön inser Packard och hans skvadron att det inte rört sig om ett enkelt eskoteringsuppdrag när de finner sig stå öga mot öga med en jättegorilla...

 

 

 

 

Den första filmen om jättegorillan King Kong gjordes 1933 och handlar om hur en expedition till Skull Island ledd av Carl Denham finner att ön är hem för flera förhistoriska varelser, bland annat en jättegorilla - mellan 5 och 18 meter lång (regissören Merian C. Cooper lekte runt med längden genom hela filmen) - som av infödingarna på ön kallas Kong. Carl Denham beslutar sig för att fånga in och ta med sig Kong till New York för att visa upp som världens åttonde underverk. I New York sliter sig Kong loss och löper amock, och klättrar bland annat i en klassisk scen upp på Empire State Building. Redan samma år släpptes en uppföljare, Son of Kong, och sedan dess har ytterligare fem filmer gjorts. Några japanska - däribland King Kong vs Godzilla - samt två amerikanska re-makes 1976 respektive 2005. Peter Jacksons King Kong från 2005 var alltså senaste gången Kong klättrade upp på vita duken och nu 11 år senare är det dags igen.

 

Vi lever i en tid där shared universes is da shit. Marvel har sitt inoljade MCU - Marvel Cinematic Universe - och DC Comics kickade igång sitt DCEU - DC Extended Universe - på allvar förra året med Batman V. Superman. Även Universal planerar ett Monster Universe med re-booter av sina klassiska monsterfilmer från kring 40-talet och självklart har även Legendary Pictures tänkt i dessa banorna när de 2014 gjorde ännu ett försök till en amerikansk Godzillafilm. Gick som alltid sådär, USA kan inte göra Godzillafilmer. Men det är alltså tänkt i alla fall att Godzilla, Kong: Skull Island och senare Godzilla: King of Monsters (2019) ska leda fram till en ultimate showdown 2020 i Godzilla vs. Kong. Om man får tro after credits scenen i Kong: Skull Island så [!SPOILER ALERT!] kommer vi även på vägen få stifta ny bekantskap med klassiska Godzillanemesisar som Mothra, Rodan och Ghidorah inom ramarna för vad som ska komma att kallas The MonsterVerse (sluta fnissa!).

 

Men nu är året bara 2017 och den här recensionen ska fokusera på Kong: Skull Island. Jag ska säg att jag inte hade några som helst höga förväntningar på den här filmen. Jag gick mest och såg den på bio för att jag inte hade något att göra en kväll och kände för att se något lagom lättsmält. Jag tror att det var ganska bra nivå att ha på förväntningarna. Kong: Skull Island var - för att citera TV4-recensenten Ronny Svensson - oförskämt underhållande!

 

 

 

 

 

Kong: Skull Island är alltså en re-boot och inte en re-make på King Kong och som titeln insinuerar lämnar vi den här gången inte Skull Island. Konceptet är dock det samma - en expedition med amerikaner kommer till ön och upptäcker Kong och andra mindre tilltalande varelser som alla bor i jordens inomdöme. Ja, eftersom Kong: Skull Island är tänkt att bygga upp inför en brottningsmatch med Godzilla 2020 är Kong den här gången större än någonsin - 31, 6 meter - och filmen använder därför Hollow Earth Theory för att förklara varför en så stor jättegorilla inte syns var man än är på ön. Efter vad vi lär oss av infödingarna på ön är också Kong än så länge bara ett barn. Han kommer alltså ha gott om tid på sig att växa till sig för att vara en värdig motståndare till den 108 meter höga Godzilla...

   Hela konceptet med att vi inte lämna ön i Kong: Skull Island är riktigt bra. För det första är det något nytt; för likt som vi har sett Bruce Waynes föräldrar bli nedskjutna i en mörk gränd eller Peter Parkers farbror Ben rånmördad på samma vis så räcker det att se Kong klättra upp på Empire State Building och [!SPOILER ALERT!] falla ner och dö ett antal gånger för att inte vilja se det igen. Been there - done that. För det andra så ger det Kong en förestålig anledning att attackera människorna för som Hank Marlow (Will Brittain/John C.Reilly), en pilot som under andra världskriget störtade på ön och sedan levt där i 28 år, säger: "Kong's a pretty good king. Keeps to himself, mostly. This is his home, we're just guests. But you don't go into someone's house and start dropping bombs, unless you're picking a fight."

 

Vilka är det då som klampar in i Kongs hem och mer eller mindre frivilligt picks a fight? Vi har forskarna Bill Randa (John Goodman), Houston Brooks (Corey Hawkins) och San Lin (Jing Tian) från den hemliga statliga organisationen Monarch som har till uppdrag att söka efter och undersöka Massive Unidentified Terrestrial Organisms. Den sistnämnda av dem kommer antagligen fungera som en brygga över till Japan inför den framtida sammandrabbningen mellan Godzilla och Kong. Vidare har vi anti-krigsfotografen Mason Weaver (Brie Larson), vars namn självklart är tänkt att få de manliga deltagarna i expeditionen att höja på ögonbrynen när det är en tjej som kliver ombord, och före detta millitära kaptenen numera tracker-for-hire James Conrad (Tom Hiddelston). De båda sistnämnda är baserat på mängden arbete som läggs ner på karaktärsutvecklandet samt after credit-scenen de karaktärer som vi kommer att få se mer av kommande filmer i MonsterVerse (sluta fnissa!). Det ska också påpekas att Brie Larsons Mason Weaver inte är någon scream queen utan en självständigt och drivande karaktär. Larson har inte överdrivet mycket att arbeta med och ibland känns det som att hennes talang är för stor för rollen - eller ja, för hela filmen men hon lyckas hitta en bra balans i det hela. Det samma görs gällande för Tom Hiddelstston.

   Vi har som redan nämnt i handlingsbeskrivningen även överste Packard och hans skvadron The Sky Devils som vi bland de medlemmar som namnges och därmed är tänkt att vi ska bry oss mer om ifall de dör finner Kapten Earl Cole (Shea Whigham), Slivko (Thomas Mann), Reles (Eugene Cordero), Glenn Mills (Jason Mitchell), och Jack Chapman (Toby Kebell). Överste Packard spelas som redan nämnt av Samuel L. Jackson och det känns som att han går litegrann på autopilot. På det hela taget är det ett karaktärsgalleri som fungerar för filmen och dess handling men egentligen är ganska slätstruket. Man bryr sig faktiskt inte nämnvärt när någon av dem dör, vilket i sig är ett problem.