Jocke

 

 

Cypern med sitt Lady Gaga-doftande

arenapopnummer fick äran att öppna

kvällen och festen drog igång, det här

är tätt och stabilt.

 

 

Jag skrev i min tidigare kommentar

om Albaniens bidrag att den kunde

bli farlig men med startnummer två

av 26 är den inte tillräckligt stark för

att slå sig fram och dessutom lite väl

lik sin föregångare på scen när det

kommer till outfitten.

 

 

Mitt omdömme har inte förändrats

mycket sedan semi 1, det här är

stabil Israelisk pop. Inte mycket

mer.

 

 

Lite märkligt att de har valt att lägga

kisspausen så här tidigt i startfältet

men om du inte är på toaletten eller

ute i köket för att fylla på chipsskålen

när det här bidraget spelas ja, då är

du på the wrong place.

 

 

Desto intressantare blir det när Manizha

entrar scenen med sin gigantiska 

babushkaklänning på hjul, ja är det

inte Eurovision så säg? Russian

Woman är en powerlåt i både

budskap och arrangemang. Det

livar upp efter sömnpillret Hooverphonic.

 

 

Girl Power-låt nummer 2 för kvällen

men nummer 1 när det kommer till

kvalité. Visst, Manizha är också riktigt

bra men Destiny har en pipa som är

bortom denna värld och hennes Je Me

Casse är mer dansant och catchy. Jag

var dock rädd för att hennes tidiga

startnummer skulle ligga henne i fatet 

men icke. Hon var uppe och fajtades i

toppen och slutade på en hedervärd 7:e

plats.

 

 

Love is on my side..but not tonight sjunger

Tatanka och kanske tog han ut en botten-

placering i förskott? Men det blev det inte,

strax under topp 10 hamnade han och de

andra i The Black Mamba. Jag måste säga

att jag efter lite tveksamheter kapitulerar

inför det här, det är sett sömnpiller men

det är något otroligt mysigt att somna till.

 

 

Även om de höjer tempot och stämningen

efter lägereldsmyset från Portugal så hade

Hurricane gynnats av en mindre lokal, en

arena fyller dem inte ut och det ekar tomt.

 

 

Om Storbrittanien hade i alla fall försökt

att skicka ett bidrag som man kommer ihåg

litegrann efter att sista tonen tonat ut hade

man kanske undvikit 0 poäng i slutresultat.

 

 

Något man kommer ihåg däremot är Stefanias

greenscreentunga framträdande som dock

krånglade pyttelite under finalen. Låten är

också den dansant och något man i alla fall

kan nynna lite på efter att ha hört den.

 

 

Efter några up-tempo-låtar kommer favorit-

tippade Gjon's Tears in och bryter av med

en väldigt avskalad låt som ändå börjar

växa lite på mig, men jag vidhåller fortfarande

att den är tråkig. Kompetent, men tråkig.

 

 

Visst, den 15 sekunder tysta väntan på

sista pyrot är kul men i övrigt är det

fortfarande stor been there - done that-känsla

på Islands bidrag i år som på grund av

coronakarantän alltså var exakt samma

framträdande som i semin.

 

 

Blas Cantó inleder starkt med a cappella

och fortsätter sedan i ett snyggt och avskalat

framträdande som fyller ut och fånga in hela

arenan.

 

 

Som sagt; barbröstade manliga dansare går

alltid hem och är trevligt i Eurovision och

kanske var det vad som knuffade Moldavien

ett snäpp över Sverige i sluttabellen, för inte

kan det väl ha varit låten?

 

 

Jag gillade Tysklands bidrag starkt men

var lite orolig över hur den musikvideon

skulle flyttas över till ett scenframträdande.

Lösningen blev att behålla det väsentliga;

en dansande jättehand som gör peace sign

omsider pekar fuck you, och det funkar. Eller

ja, det är väl också bara i Eurovision det gör

det.

 

 

Någon måste ha haft humor när den satte

ihop startordningen till finalen då man efter

att Jendrik sjunigt textraderna: I don't feel hate,

finger it'll never wiggle back to you släpper på

(hård)rockarna i Blind Channel som inleder med:

the dark side. Hur som helst så har bidraget och

låten växt på mig och det här är ändå bra rock,

men inte hårdrock.

 

 

Som sagt; detta är fint, avskalat och trollbindande

och tillräckligt minnesvärt för att ta sig upp på en

11:e plats.

 

 

Här har mitt omdöme inte ändrats nämnvärt

heller; Jag tycker det är en go låt men den

fyller inte ut arenan, den hade mått bättre av

en mindre klubblokal.

 

 

UNDERBART! Thats it! Thats the review!

 

 

Voilá! Frankrike som inte vunnit sedan -77

skickar ett bidrag som är med och slåss i

toppstriden! Det här är ett ursnyggt nummer!

En ursnygg låt! Och en ursnygg och kompetent

artist!

 

 

Jag trodde kanske att Efendi som nummer

20 i startordningen skulle tappa lite i kraft

men det här svänger fortsatt ändå, även

om 20 också blev hennes slutplacering.

 

 

Låten och framträdandet börjar gifta

ihop sig med varandra ändå till slut,

men det tog ett tag.

 

 

Jeangu Macrooy från värdlandet Nederländerna

leverar ett kraftfullt bidrag som osar av både BLM

och Black Panther men inte utan att vem som helst

kan ta till sig av budskapet och applicera det på sin

egen, inre kamp. Jag trodde verkligen att detta skulle

slå högre än det gjorde, ynka 11 poäng landade

Macrooy på.

 

 

Nej, ni läste inte fel, det danska namnet på den

här italienska rockgruppen kommer sig av att en

av bandmedlemmarna är dansk. Detta är Jesus

Christ Superstar blandat med Hair som korsats

med Rammestein - och jag diggar't! Värdig vinnare!

 

 

Tusse gjorde ett bättre framträdande än i

semin men publikmottagandet var svalt

och att gå ut näst sist gynnade inte Sverige

då vi inte sticker ut tillräckligt i år och dessutom

hamnade efter Måneskin. Men vi gör som

Thorsten Flinck och reser oss igen.

 

 

Trots att dansarna skäms så mycket att de

täcker sina ansikten med skärmar måste jag

tillstå att detta var ett bra avslut på en lång

kväll.

 

 

 

 

Ja, vad ska man säga? Vi hade med några få undantag lyckats plocka ut det bästa till finalen och The Big Five borträknat Storbrittanien hade skickat starka bidrag och så även värdlandet Nederländerna. Sedan måste jag även ge en eloge till dem som satt ihop startordningen, varje låt kom verkligen till sin rätt och det var ett sagolikt bra flow! Hatten av!

 

 

 

 

 

Så var vi då framme vid den stora finalen av Eurovision Song Contest 2021. Vi och framförallt värdlandet Nederländerna har väntat på det här i två år och det märktes! Det började redan vid "flaggparaden" där man återigen visade på det här årets scens stora potential främst när det kommer till digitala effekter. Under flaggparaden sjöng även de tre programledarna som har sång som en del av sin profession - Chantal, Edsilia och Jan - och Nikkie läste en vers. Inledningspratet från programledarna var dock fortsatt humorslöst och ganska träigt.

 

Man har som sagt väntat två år på att få arrangera Eurovision och man sparade inte på krutet och finalen var proppad med händelser! Nikkie presenterade sina topp tre favoriter av fan videos där fans tolkar sina favoriteurovision-låtar, vinnaren för Junior Eurovision tittade förbi med en hälsning och tre tidigare vinnare - ett återkommande tema detta år - berättade om var de förvarade sina pokaler. Vidare gjorde Edsilia en form av carpool karaoke med några tidigare vinnare och hon hälsade även på hos både Danmarks och Rysslands kommentatorer. Nikkie bjöd också på sin sista NikkieTutorials med temat How to rock the vote. Man hade även ett kortare inslag bakom kuliserna och ett om fankulturen kring Eurovision där man tackade fansen för deras hängivna support och att man längtar tills vi kan samlas på riktigt över nationsgränserna igen.

   På temat att mötas över nationsgränserna byggde även ena mellanakten titulerad Music Binds us som bestod av en mix av förinspelat material och liveframträdande på scen som återigen genom det här årets scens magi mixades sömlöst samman och framfördes av Afrojack feat. Wulf och Glennis Grace! Riktigt mäktigt och bra! Kvällens andra stora mellanakt knöt an till temat tidigare vinnare när Måns Zelmerlöw, Teach-In, Sandra Kim, Lenny Kuhr, Helena Paparizou och Lordi framförde sina respektive vinnarbidrag från olika hustak i Rotterdam. Slutligen fick vi ett förinspelat nummer av 2019 års vinnare Duncan Laurence, då han efter semi 1 testade possitivt för covid-19 och inte kunde medverka i arenan, innan den sista nedräkningen började där en grupp dansare formade siffrorna - coolt!

 

Så var vi framme vid redovisandet av röstningsresultaten och vår egen Martin Österdahl har fått axla den tunga manteln som Executive Supervisor efter Jon Ola Sand och Martin lanserade sin egna catchphrase You're good to go. (Jon Ola Sands catchphrase var som bekant Take it away). Och vilken röstningsresultat det var! 12:årna spretade åt alla håll hos juryrösterna och ganska snart stod det klart att Sverige, som som bäst fick en kompisröst-10:a av Norge, var ute ur leken. Men toppstriden var ständigt i förändring och spännande in i det sista! När folkets röster kom var det riktigt brutalt då flera länder fick 0 poäng innan det efter några verkligt nervkittlande minuter stod klart att det var Italien som tog hem segern! Just det ja, Carola levererade Sveriges juryröster men den pinsamma insatsen gör vi bäst i att glömma...