30 Augusti 2020 - 13:33
Den här recensionen kommer att vara helt spoilerfri när det kommer till filmens handling.
Vill du dock gå in helt ovetandes om även grunderna av dess koncept och tematik ska du inte läsa vidare.
Som ni märker har jag inte angivit någon handlingsbeskrivning för filmen som jag brukar göra. Detta är för att i sann Nolan-anda har även hans nya storfilm Tenet höljts i dunkel och jag fortsätter den traditionen. Jag har själv aktivt valt att inte läsa någonting om filmen och har inte sett någon trailer. När det har visats trailers på biografen har jag medveten om att jag antagligen ser väldigt konstig ut hållt för öronen, blundat och inne i huvudet nynnat på någon högljudd metallåt för att överrösta ljudet från trailern. Jag gick alltså in helt novis om vad jag skulle få se men med höga förväntningar eftersom vi ju pratar om Christopher Nolan som tidigare gett oss episka berättelser som Inception, Interstellar och The Dark Knight-trilogin. Som ni ser har jag döpt den här recensionen till del fyra i return of the Cinema-serien och det är för att Tenet är biografernas stora hopp om att ta igen något av den förlust man gjort under coronapandemin. Den första stora blockbustern. Men tyvärr faller det platt.
Tenet handlar likt många andra av Nolans filmer om begreppet tid och rum men här har han tagit steget för långt i sin strävan att krångla till det. “Don’t try to understand it, feel it” förklarar en forskare för vår huvudperson (John David Washington) tidigt in i filmen och det är samtidigt en uppmaning från Nolan till oss i publiken. Men grejen, eller snarare det stora problemet, är att jag inte heller känner någon dragningskraft att ens vilja försöka förstå. Det hela är för invecklat, för skruvat men framförallt för ointressant. Vissa recensenter har utan att gå in allt för mycket på handlingen beskrivit Tenet som en James Bond för kvantfysiker men även den mest ointressantaste och ospännande Bondrulle är betydligt intressantare och spännande än det här. Här [!SPOILER ALERT!] görs resor i tiden, fast ändå inte, och när man reser tillbaka i tiden rör allt sig baklänges, fast bara ibland när det passar handlingen och du måste ha syrgas, men också det bara ibland. Allting för att rädda världen från något mycket värre än ett tredje världskrig och a nuclear holocaust, “Does your head hurt yet?” [!END OF SPOILERS!]
Det känns som att någon utfört en inception på Nolan. Planterat en idé i hans huvud om att han måste fortsätta utforska tid och rum. Att han måste göra allt mer och mer invecklat. I sin strävan att göra detta har han tappat fokus på allt annat. Dialogen, som i vanlig ordning upptar cirka 80 % av filmen, känns som om den är skriven av en femårig och karaktärerna är inga karaktärer, det är bara skådespelare som pladdrar repliker om än med inlevelse och känsla. Den förvisso kompetenta Oscarsbelönade, svenskättlige kompositören Ludwig Göransson brassar på med sitt soundtrack så att det känns som att hela biosalongen ska falla sönder av vibrationerna i ett tappart försök att dränka de allt för synliga bristerna i det övriga hantverket. Det här kändes som någon mindre skicklig regissör gjorde sitt bästa för att skapa en Nolan-film men på sin höjd lyckades halvbra. Jag vet att Nolan-filmer i regel kräver minst två visningar för att greppa men för första gången känner jag ingen lust eller dragningskraft att kasta bort två och en halvtimme till av mitt liv på det här. Tenet kommer med störta sannolikhet kunna rädda biograferna finansiellt men det är också dess enda existensberättigande.
Betyg: 2/5
0 kommentar(er)
