Jocke

Leda (Olivia Colman) reser på ensamsemester till en badort i Grekland där hon genom en rad omständigheter tvingas konfronteras med sina tidigare livsval.

 

 

 

 

The Lost Daughter är redan en ganska svag film, men den blir om än ännu sämre av vetskapen om att den vunnit och varit nominerad till ett antal filmpriser. Ja, jag känner mig snudd på provocerad. Maggie Gyllenhaals regidebut handlar om en medelålders kvinna - Leda - som tar paus i sitt arbete som litteraturprofessor för en sol- och badsemester på en badort i Grekland. Parallellt med hennes upplevelser på semestern - där hon bland annat blir vän med den unga mamman Nina (Dakota Johnson) i den familj som styr hela orten - får vi flashbacks till hennes eget liv som ung litteraturstudent och tvåbarnsmamma.

 

Jag ska medge att här finns bra element. Som att vi länge inte vet exakt vad titeln syftar på och vi luras in i att tro att Ledas barn försvunnit under en tidigare semester, eller undertonen av mafiosovibbar och underliggande hot kring familjen som styr badorten, men det hela mynnar utan att spoila något ut i ingenting. "Mysteriet" kring Ledas barn är i slutändan inte vidare intressant - något det dock faktiskt hade kunnat vara om hela filmen hade fått bestå av och utveckla den storylinen och inte bara i rumphuggna flashbacks - och sidostoryn med familjen som styr badorten faller platt. Colman är som alltid svinbra - och även Jessie Buckley i rollen som unga Leda samt Dakota Johnson som Nina - men det är också enda behållningen. Man brukar säga att resan är målet - och jag tror det är vad man siktat på här - men när jag kommer fram till ändhållolatsen känns restiden bara kolossalt bortkastad.