Jocke

 Richard Williams (Will Smith) har sedan hans båda döttrar Venus (Saniyya Sidney) och Serena (Demi Singleton) föddes haft en plan utstakad för dem, de ska bli tennisproffs. Resten är vad man kallar historia. En historia om hur en mans övertygelse och engagemang gav oss två av världens bästa tennisstjärnor.

 

 

 

 

Det har lyfts på ögonbrynen över King Richard på grund av att den som titeln antyder handlar mer om pappa Williams än om döttrarna Venus och Serena och man har frågat sig varför en ännu en mans berättelse ska få ta plats på vita duken, speciellt i detta fallet när vi de facto har två av världens bästa kvinnliga tennisspelare mitt framför våra ögon i storyn? Men det är tennisstjärnorna själva som velat att filmens fokus ska ligga just där; på deras far som med sitt oavbrutliga engagemang och tro på sina döttrar coachade dem dit dem är idag. Venus och Serena har erbjudits filmmanus tidigare men det var först när Tim och Trevor White lade fram ett manus med fokuset just på Richard som de valde att ge sin välsignelse och gå med som producenter för vad om skulle komma att bli King Richard.

 

King Richard är på många sätt en klassisk sport biopic och har den klassiska underdog-dramaturgin. Filmen är även späckad med vad jag valt att kalla "The guy who turned down Beatles-moments" dvs scener där någon går misste om att kunna få vara med på vad som skulle bli framgångssagan systrarna Williams och även scener med repliker vars enda funktion är att få oss som publik att dra på smilbranden då vi vet hur framgångsrika Venus och Serena är nu. Men, här kommer ett stort men, den har även en enorm värme och kärna som dels gör att man dras med i det där och har överseende med det. King Richard är förvisso en bitvis väldigt förskönad skald över Richard Williams som självlärd tenniscoach är fast besluten att göra sina döttrar till tennisproffs och som inte bara tror och hoppas på det - han vet att det kommer att ske. Det självförtroendet har han fört vidare till både Venus och Serena. Men man vågar även visa på sprickorna i fasaden, på konflikten kring huruvida Richard är för fokuserad på den plan som han förutbestämt att han inte är villig att lyssna på någon annan, även om personen ifråga kanske vet bättre och hur han i slutändan försummar sin familj till viss del trots att han bryr sig så mycket om dem. Det finns bitvis något högts oskönt i den delen av Richards karaktär men den överskuggas och balanseras fint av Will Smiths skådespel och den enorma kärlek man ändå ser att Richard har för sina döttrar och fru.

   Det är naturligt mycket prat om Richard här i recensionen men vi har som sagt även hela familjen Williams med fem döttrar, dock främst Venus och Serena, och mamma Oracene 'Brandy' Williams - spelad av Aunjanue Ellis - som alla likt Will Smith gör enormt fina skådespelarinsatser och scenen där Brandy och Richard har ett stort bråk i köket är tillräckligt för att dem båda skulle vara helt och fullt värda en Oscarsstatyet! Jag vill även lyfta fram Saniyya Sidney och Demi Singleton i rollerna som Venus och Serena, och främst Saniyya Sidney som är den av dem som får ta lite mer plats. För att eventuellt spoila lite för den som likt som jag hade noll koll på storyn innan jag gick in i biosalongen så är det nämligen så att familjen får möjlighet att ge en av döttrarna en plats på en proffsskola för tennis och valet faller på Venus så således fyller ut mer av berättelsen, även om Serenas känsla av att vara bortvald också får ta plats och andas. Filmen rymmer även en hel del andra storylines och element, som hur brutal sport kan vara för barn som elitsatsar med pressande föräldrar. Detta porträtteras genom andra, vita föräldrars hårda hanterande av sina barn och Richard påpekar till leda att sport ska vara roligt men märker paradoxalt nog inte att han själv också är väldigt pressande mot Venus och Serena. Återigen; detta är ett hyllande porträtt men man målar ändå med transparanta färger och det lyfter filmen att man just vågar detta och man gör det som sagt väl avvägt på ett sätt som inte på något sätt tippar över till att demonisera eller göra Richard till en antagonist. Man får hela tiden fram varför han agerar som han gör på ett om inte alltid rättfärdigande vis så åtminstone ett förklarande.

 

 

 

 

 

 

Som ni kanske märkte - och några kanske lyfte på ögonbrynen för - så poängterade jag att man målar ut vita föräldrar som hårda och pressande men det är inte på något sätt för att demonisera vita utan ett av filmens teman är oundvikligt segregering och rasism. Vi får bland annat höra Richard berätta om hur det när han var ung inte var tillåtet för en svart person att röra en vit person, något han fick stryk för efter att ha råkat göra. Tennisvärlden var/är även en väldigt "vit" sfär och Richard säger halvt skämtsamt, halvt på allvar att han uppskattar att alla i alla fall tagit av sig huvorna innan han och hans familj kommer in på tävlingarna. Detta leder oss även in på ett annat av filmens många teman som är representation."This next step you 'bout to take, you not gon' just represent you. You gon' be representin' every little black girl on earh." säger Richard vid ett tillfälle till Venus och tidigare när de har brottom till en tennismatch något i stil med "Come on, we can't be the only black family here - and be the only ones being late" Här målas alltså även upp hur viktig Venus och Serenas resa varit när det kommer till att visa andra färgade kids ifrån compton att det går att lyckas, och filmen är ännu ett steg i att sprida detta budskap. Nej, alla kanske inte kommer kunna bli tennisstjärnor - men alla ska ha möjligheten att bli det.

 

Det känns som om man skulle kunna skriva en hel uppsats om King Richard - och då har jag inte ens nämnt att man lyckas få mig som är 100 % ointresserad av sport att sitta som på nålar av spänning vid varje slag i alla tennismatcher eller att man lyckats få alla skådespelarna porträttlika sina verkliga förlagor utan att det blir maskerad av det - men jag känner att det är dags att runda av och jag gör det med att berätta att det var länge sedan jag varit med om att en i princip fullsatt salong på en icke-premiärvisning unisont fallit in i en spontan applåd när eftertexterna börjat rulla, men det var vad som hände på den visningen av King Richard jag var på - och det, det är den väl värd.