Jocke

De båda astronauterna Ryan Stone (Sandra Bullock) och Matt Kowalski (George Clooney) kämpar för sina liv efter att en olycka lämnat dem drivande omkring i rymden…

Alfonso Cuaróns sci-thriller om två astronauter som efter en olycka svävar kring i rymden har tokhyllats på diverse filmfestivaler världen över och har lovordats av recensenter som årets film!* Jag själv var länge skeptisk till den. Första gången jag såg trailern på internet blev jag inte direkt mindblown av den. Andra gången jag såg trailern var på bioduken och då gav den lite mer. Sedan läste jag Empires 6 sidor långa reportage samt deras recension och blev iaf intresserad av att se den. Det var ändå med en gnutta skepptis som jag gick in i biosalongen kl. 21:20 för att se Gravity. Jag hade iofs gillat den likartade Buried om en man som blir levande begravd och där vi befinner oss inne i kistan från filmens början till filmens slut. Skulle två personer ”lost in space” fungera lika bra? Det återstod att se.

   Att Alfonso Cuarón hade stora ambitioner med Gravity är tydligt. Han övervägde faktiskt på allvar att spela in filmen ute i rymden men den idén fick läggas ner p.g.a. fraktkostnader och annat. Det hindrade emellertid inte honom från att verkligen övertyga oss om att Gravity utspelar sig i rymden. Detta är nog den mest övertygande, verklighetstrogna och påtagna skildringen av rymden som jag sett på bioduken! Man riktigt känner tyngdlösheten i kroppen och detta trots att skådespelarna aldrig på riktigt är tyngdlösa, vilket också visar att Gravity tar oss till nya höjder inom filmmediet! Så tekniken är slående. Aldrig har väl rymden skildrats så graciöst och makalöst vackert men hur är då filmen i övrigt?

   Jo, den är faktiskt riktigt bra! Hela filmen börjar med ett 12 minuter långt sekvens innan första klippet i vilket vi får möta våra två huvudpersoner, spelade av Sandra Bullock och George Clooney, som också är de enda personerna vi kommer få träffa under historiens gång. I denna första scen läggs grunderna för resten av berättelsen. Undertiden som de lagar en satellit får vi veta att Bullocks Ryan Stone är ute på sitt första rymduppdrag medans det för Clooneys världsvane Matt Kowalski är dags för hans sista rymdpromenad. Vi får via radion höra från Houston att en storm med rymdskrot, orsakad av en kollison mellan en meteorit och en satellit, är på väg mot dem och snart slås även deras satellit sönder och de båda astronauterna finner sig själva svävade omkring i rymden.

  Det är en andlös inledning och som förstärks av det faktum att det inte finns något ljud. I rymden finns igen luft och därför har ljudvågorna inget motstånd.  Man hör inte smällen när rymdskroten kraschar in i satelliten och inte heller dånet från explosionerna.  Just detta faktum att där inte finns något ljud hade jag önskat att man vågat ta mer tillvara på. Tystnaden fylls allt som oftast ut med dialog mellan Matt och Ryan och manuset har såpass varierad kvalité, även om de båda aktörerna levererar det prickfritt, att tystanden många gånger hade varit att föredra.  Även musiken tenderar att ibland ta över för mycket och bidrar till att Gravity många gånger känns övermastodont vilket i längden gör att spänningen avtar i vissa delar av filmen men överlag lyckas Cuarón hållas oss fast.

 

"Houston, I have a bad feeling about this mission."

Låt oss då komma in lite mer på skådespelarinsatserna. Det känns litegrann som om Clooney går på autopilot, om än en bra autopilot, medan Sandra Bullock gör vad som antagligen kommer bli ihågkommet som ”the performance of her career”! Efter ca 40 av filmens 91 minuter [SPOILER ALERT] lämnas hon ensam när Clooneys Matt kopplar loss sig själv för att ge Bullocks Ryan en chans att överleva och han driver iväg ut i oändligheten.  Här hade man återigen kunnat satsa på tystnaden men väljer istället att låta Bullock prata för sig själv mestadels av tiden. Ryan Stone är egentligen en ganska klassisk, stereotyp och platt karaktär men Sandra Bullock lyckas göra henne facetterad och hennes kamp för överlevnad blir också en symbolik för en pånyttfödelse som människa vilket visas på små, subtila sätt som när hon t.ex. efter att lyckats ta sig in i en övergiven rymdstation och tagit av sig rymddräkten ett tag svävar tyngdlös i fosterställning endast iklädd ett linne och ett par korta shorts. Luftslussen får symbolisera livmodern och rymden som syns utanför glaset de oändliga möjligheter som väntar en när man föds. Mer än så kan jag inte nämna av liknelserna eftersom det skulle vara för avslöjande för hur det går men jag kan lova er att slutet är oklart in i sista minuten. 

   Som jag började med att säga i denna recension så är detta en väldigt ambitiös film från Alfonso Cuarón och det känns stundtals som om han tagit sig vatten över huvudet. Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket. Hela stycket mister han emellertid inte men ibland verkar det som om han vill få sagt så mycket att han inte riktigt vet hur han ska få fram det på bästa sätt. Vad han däremot får fram är den blandade känslan inför rymden. Visst den är vacker men också oändlig och aldrig har väl något så stort känts så klaustrofobiskt som rymden gör i Gravity? Han får fram hjälplösheten, paniken men också viljan att kämpa och att även fast hoppet är det sista som överger människan betyder det inte att det inte kan komma tillbaka. Om man också kan bortse från de större ”felen” som förekommer när det kommer till vad som egentligen är möjligt att göra i rymden kan man på riktigt njuta av Gravity som trots sin övermastodonthet och svajande manus är en överlag välgjord och banbrytande sci-thriller som tar andan ur dig. Till sist vill jag också bara tipsa eventuella PIXAR-fans att hålla ögonen öppna efter en referens till rymdäventyret WALL-E.

Betyg: 4/5.

*Ska dock nämnas att t.ex. kulturnyheternas recensent gav den en 2:a och kallade den medioker och tråkig.