Efter att Robin Hood-inbrottstjuven Scott Lang (Paul Rudd) muckat från finkan försöker han få ordning på sitt liv men det går inget vidare och snart är han tillbaka på brottets bana. När en stöt går snett får Scott dock istället en andra chans att göra något gott med sitt liv - att bli Ant-Man.
Hur toppar man en så storslagen succé och upplevelse som Avengers: Age of Ultron och kickar igång fas 3 av det framgångsrika MCU - Marvel Cinematic Universe? Svaret? You go smal. Marvels senaste äss i rockärmen är alltså Ant-Man, en superhjälte som - håll i er - kan krympa till en myras storlek! Och inte nog med det. Han kan även - hör och häpna - prata med myror! Ja, det är fritt fram för er att fnissa. Det gjorde jag också när det för något år sedan offentliggjordes att den lika okända som lilla superhjälten skulle flyttas över till stora duken. Förlåt, jag ska sluta med storleksvitsarna och komma till poängen. Poängen är att man ändå aldrig ska räkna ut Marvel. Ant-Man låter på pappret både löjlig och lätt skrattretande och det är förstås Marvel väl medvetna om. De närmar sig därför projektet med en stor glimt i ögat. Marvels filmer har alltid haft humor som en beståndsdel i sina filmer - inte minst i förra sommarens oväntade dundersuccé Guardians of the Galaxy - men nu löper de linan ut och gör en faktisk komedi. Ant-Man är som en Mission Impossible-parodisk komedi av Judd Apatow med en gnutta Marvelkrydda i sig. Faktum är dock att just Marvelkryddan är något svag.
Vikten ligger på humorn och försöket till en mer seriösare grundstory får tyvärr inte tillräckligt med syre. Visst kan vi om vi anstränger oss se det farliga i en hel miniatyrarmé som ingen ser komma men som ändock orsakar lika mycket förödelse, men med en lika blek som outvecklad skurk i Corey Stolls Darren Cross, om än uppbackad av Hydra framåt slutet, orkar man inte som publik lägga allt för stort fokus på tanken. Även Hydras motpol - The Avengers - figurerar på ett hörn representerade av The Falcon, och öppnar upp för ett intressant framtida samarbete, men på det stora hela känns det ändå som om man inte riktigt kommit underfund med exakt hur Ant-Man passar in i MCU. Resultatet blir att man mest kör på autopilot med en något uttjatad Marvelmall.
Den delen av Marvelbyggstenarna som dock funkar är en ny och hittills obeprövad - gammal mentor lär upp ung förmåga. I serietidningarna är det sedan länge ett vedertaget begrepp att en superhjälteroll vandrar mellan olika karaktär men detta är inget man provat sig på i MCU:s 7-åriga historia. Hank Pym, en strålande Michael Douglas, är den första Ant-Man (i serierna grundaren av The Avengers) och var den som uppfann Pym-partikeln som tillåter honom att minska atomer men bibehålla dess avstånd till varandra. Upptäckten använde han till att skapa en superdräkt och till en början utför han uppdrag åt S.H.I.E.L.D. innan en olycka i jobbet tvingade honom att dra sig tillbaka. Han insåg även vad forskningen om den hamnar i fel händer kan användas till och gömde därför undan den och lät Ant-Man falla i glömska och bli till en vandringsägen. När Pym märker att VD:n på hans företag Pym Technologies, Darren Cross, är i färd att lyckas återskapa Pym-partikeln börjar han leta efter någon som åter kan axla rollen som Ant-Man och rädda världen från Cross planer på en massproduktion av krigsdräkten Yellowjacket. Valet faller på kåkfararen Scott Lang - mästertjuven med en master i elektroteknik som gjort sig känd som en Robin Hood-figur genom att bara stjäla från de rika. Tillsammans med sin motvilliga dotter Hope (Evangeline Lilly) tar sig Hank Pym an att träna upp Scott till att bli den nya Ant-Man.
"This is your chance to earn that look in your daughter's eyes, to become the
hero that she already thinks you are."
Ant-Man lever på humorn. Som jag sa är det här en komedi och man leker bland annat med stereotyper i Scott Lang inbrottsliga som innehåller en mexikan (Michael Peña), en svart kille (T.I) och en ryss (David Dastmalchian). De är som sagt stereotyper men eftersom man är medveten om det blir det smart humor istället för plump. Man löper även linan ut och experimeterar med det faktum att Ant-Man blir liten som en myra. Under sin första upplevelse som Ant-Man håller Scott till exempel på att trampas ihäl på ett dansgolv och slutstriden äger delvis rum ombord på ett leksakståg. Man skulle dock kunnat gå lite mer crazy än vad man gjorde men det är helt klart godkänt. Utöver humorn fungerar faktiskt actionen väldigt bra och man får en glimt av fördelarna med att Ant-Man blixtsnabbt kan göra sig både liten och normalstor igen samt förmågan att kontrollera myror. Ant-Man blir också halvvägs in i filmen - i det obligatoriska träningsbildermontaget - lite av en naturfilmsdokumentär om olika sorters myror och vad de har för egenskaper.
Ant-Man stärks av humorn men lider av att knappt några andra delar fungerar. Scott Langs backgroundstory, som målas upp och etableras på otroliga 8 minuter, med en liten dotter, charmiga Abby Ryder Fortson, som idoliserar honom men med en polis till styvfader (Bobby Cannavale) som inte vill låta honom komma nära henne är något tunn. Dock inte lika tunn och syrefattig som relationsproblemen mellan Hank Pym och Hope van Dyne. Sedan Hopes mamma, vars efternamn hon bär, dog när Hope var 7 år har Hank begravt sig i arbete och lämnat Hope att sörja på egen hand. Hank har under den här tiden även lärt upp Darren Cross som efter alla dessa år blivit sur på att hans fadersfigur inte delat med sig av Ant-Man-teknologin. Han har därför som brukligt blivit maktgalen och sträcker ut handen mot de genomsnälla Hydra. Om han verkligen tror på detta själv är något oklart och i så fall har han väl sovit under en sten. Darren Cross är förmodligen den blekaste skurken i MCU. Inte heller Yellowjacket-dräkten är vidare imponerande.
Ant-Man är på det hela taget en mysig familjekomedi i knapphändig Marvelregi. Inget så jätterevolutionerade som den kunde ha varit men ändock helt okej underhållning, om än något seg på sina håll. Låt er inte luras av premisserna för de funkar. Låt er inte heller luras av att Avengers: Age of Ultron inte hade någon mid-credit-scen eller after-credit-scen. Sitt kvar i eftertexterna på Ant-Man för att få se det sedvanliga två eftertextscenerna och båda är storybyggande för framtida fas 3-äventyr i vilka Ant-Man (och även Wasp) kommer figurera.
Betyg: 3/5.
0 kommentar(er)
