Jocke

 

 

 

Okej, jag har dragit historien om MCU så många gånger nu att ni borde ha snappat upp den i någon av mina tidigare recensioner och skulle ni inte ha gjort det så får ni googla. Låt oss istället gå direkt på recensionen. Captain America: Civil War, eller Avengers 2.5 som flera recensenter valt att skojfriskt kalla den på grund av dess myckna karsaktärsgalleri, är Marvels bästa film hittills! Den har allt och lite därtill samtidigt som den också saknar en annars så väsentlig del av en superhjältefilm. Okej, ni behöver inte se ut som fågelholkar - jag ska förklara.

 

Captain America: Civil War har som sagt ett mycket välspäckat galleri av superhjältar. Vi har (ta ett djupt andetag): Captain America, Iron Man, Black Widdow, The Winter Soldier, Falcon, War Machine, Falcon, Spider-Man, Hawkeye, Ant-Man, Scarlet Witch, Black Panther och Vision. Ja, ja, jag såg nog att några uppmärksamma ögonbryn lyftes men vi väntar med den godbiten lite till. Som ni ser har vi alltså hela 13(!) superhjältar men - håll i hatten - ingen superskurk. Captain America: Civil War handlar inte om kampen mellan onda och goda - här har vi ingen ond superskurk som med sina krafter eller arméer försöker ta över världen. Världen är inte i fara. Captain America: Civil War handlar om just civil war - inbördeskrig. Avengers V Avengers. Goda V goda. Vänner V vänner.

   Allt börjar med att The Avengers - för tillfället bestående av Sam Wilsons Falcon (Anthony Mackie), Wanda Maximoffs Scarlet Witch (Elizabeth Olsen) och Natasha Romanoffs Black Widdow (Scarlett Johansson) under ledning av Steve Rogers Captain America - under ett uppdrag i Nigeria, på jakt efter Hydraagenten Burock Rumlow aka Crossbones (Frank Grillo), orsakar en explossion som kostar 12 civila Wakandaner livet. Wakandas kung - T´Chaka (John Kani) - föreslår därför, med bakgrund i vad som även hänt tidigare i bland New York, Washington DC och Sokovia där The Avengers förvisso räddat världen men orsakat massförstörelse och civila dödsoffer på vägen, att The Avengers inte längre ska vara en suverän grupp utan bör underställas FN och endast agera på FN-mandat. Ett dokument över detta - Sokovia Accords: Framework for the Registration and Deployment of Enhanced Individuals - tas fram och godkänns av 117 länder. Det faller dock inte i lika omedelbar god jord hos dem de berör. Tony Stark, Natasha Romanoff, James Rhodes (Don Cheadle) och Vision (Paul Bettany) beslutar till sist att skriva på dokumentet medan de övriga - Steve Rogers, Sam Wilson och Wanda Maximoff - inte vill göra det. "I know we're not perfect, but the safest hands are still our own" menar Steve Rogers medan Tony - tyngd av skuldkänslor efter Ultronincidenten - är av uppfattningen att "We need to be put in check. Whatever form that takes, I'm game.".

   När så en bomb smäller av i FN:s högkvarter vid signeringen av dokumentet och Steve Rogers barndomskamrat Bucky (Sebastian Stan) - numera känd som f.d. lönnmördaren The Winter Soldier - pekas ut som skyldig trappas konfliken upp ännu mer. Captain America och de av The Avengers som är lojala med honom går under jord och skaffar hjälp från Scott Langs Ant-Man (Paul Rudd) samt den "pensionerade" Cliff Barns aka Hawkeye (Jeremy Renner) och Steves love intrest Sharon Carter/Agent 13 (Emily VanCamp) i sin kamp för att skydda Bucky och ta reda på vem som verkligen ligger bakom dådet. För inte kan det vara Bucky?

 

 

 

 

 

Det är inte bara Captain America som förstärker sina led. Tony Starks sida får stöd av Wakandas prins T'Challa (Chadwick Boseman) som i skepnaden av den urtida hjälten Black Panther drivs av egna hämndbegär då bomben vid FN:s högkvarter dödade hans far. Black Panther är en helt ny figur för filmduken men precis som alltid lyckas Marvel introducera honom på ett sånt sätt att det känns som han alltid funnits där och det i en film som sagt redan är till bredden fullsmockad med karaktärer. Självklart kommer T'Challa få en egen film i Fas 3 av MCU som sed är. Tony Stark tar även en tripp till Queens för att hämta en ny rekryt till The Avengers. Ja, jag ska inte hålla er på sträckbänken länge - det är dags att prata om Spider-Man!

 

Ja, ni läste rätt! Långt innan MCU tog form 2008 sålde Marvel ut filmrättigheter till några av sina karaktärer till andra filmstudios. Fox fick bland annat X-men och Sony Spider-Man. Inför Avengers: Age of Ultron genomförde Marvel hårda förhandlingar med Fox, vars X-Men-franchise rullat på bra sedan 2000 och i år utkommer med sin 9:e film, om att få ha med mutanterna Scarlet Witch och Quicksilver i MCU. Hårda förhandlingar blev det som sagt som resulterade i att Marvel till slut fick ha med karaktärerna men de får inte kallas mutanter och det får inte göras någon som helst referens till X-men i MCU. Förutsättningarna för Marvel när det kom till att sätta sig vid förhandlingsbordet med Sony, som redan kvaddat två försök till en Spider-Man-franchise, var helt annorlunda. Marvel fick obegränsad tillgång till Spider-Man och hans universum i utbyte mot att de hjälper Sony att kicka igång sin tredje(!) serie Spider-Man-filmer på 14 år som en del i MCU.

   Hur var Spider-Man i MCU då? Vi kan börja med att säga att Marvel vet vad de gör! Tom Hollands Peter Parker/Spider-Man är den bästa som gjorts på vita duken - ja Jimi och Robin- mes-Maquire inräknad! Men ni kan vara lugna. Vi slipper ännu en omgång av biten-av-en-radioaktiv-spindel-se-uncle-Ben-dö-inse-att-man-ska-bli-superhjälte-origin story. Peter Parker i MCU är trots sina blott 15 år redan förbi det stadiet och up and running när Tony Stark besöker honom och hans äntligen mer ålderskorrekta moster May i form av Marisa Tomei - till skillnad från det tidigare farmorsmaterialen Rosmary Harris och Sally Field. Hollands Peter Parker/Spider-Man är ung, oerfaren och lätt nervös vilket bara förstärks av den perfekta målbrottsrösten. Han är lika starstruck över alla medlemmarna i The Avengers - både på Iron Man och Captain Americas sida - och det faktum att han är mycket yngre än de övriga i ensamblen utnyttjas till många underhållande dialoger. Det ska bli intressant att se honom i sin första egen stand-alone-film - Spider-Man: Homecoming - 2017.

 

Vi kan alltså konstatera att Marvel inte heller tappat greppet när det kommer till att introducera nya karaktärer samtidigt som man kör på med gamla inoljade. Utöver de i föregående styckena nämnda har vi bland annat Martin Freemans Everett K. Ross vars roll är något dunkel men han har i uppdrag att samordna The Avengers efter genomröstandet av Sokovia Accords. I alla fall är det vad vi kan ana men det finns säkert mycket mer hos hans karkaktär som vi kommer att få se mer av i fas 3.

 

 

 

 

 

Som jag nämnde tidigare så kallar många Captain America: Civil War för Avengers 2.5 men det här är ingen Avengers-film det är en Captain America-film med Avengers i. Dels har vi inte någon superskurk som Avengers måste slåss emot och för det andra så är strukturen, storyn och tematiken av stand-alone-filmskaraktär. När man kokar ner handlingen till dess kärna så handlar den om Steve Rogers och Bucky och deras väg till att återförenas med varandra efter 70 år men den handlar självklart också om frågan om huruvida The Avengers bör agera självständigt eller under FN-flagg? Filmen målar inte upp någon av sidorna som den rätta - även om namnet skulle kunna antyda det - utan du kan gå ut ur biografen och fortfarande ha olika åsiker i frågan, som jag och min vän Mattias t.ex. Det är också en intressant tematik, som även fanns med i DCEU:s Batman V Superman: Dawn of Justice tidigare i år, med att massförstörelsen och de civila offren tas in som en asspekt i superhältefilm. Visst, superhjältar räddar förvisso ofta världen men till vilka kostander? Är det värt det i slutändan? Och hur påverkar det dig som superhjälte att ha alla de liven på dit samvete?

 

Som ni säkert alla förstår finns här även en handgriplig strid mellan Team Iron Man och Team Cap. Den kommer först 90 minuter in i filmen eftersom Marvel alltid är noga med att bygga upp storyn först så den vilar på en stabilgrund och kan föras framåt av ett hederligt serietidningsslagsmål. Vi har 13 superhjältar och alla får sin tid i rampljuset under stridens ca 20-25 minuter. Det är som sagt Avengers mot Avengers men framförallt vänner mot vänner. Ingen vill egentligen slåss men alla förstår att det är oundvikligt. Här kommer även den tidigare nämnda asspekten av civila offer in då man väljer att förlägga striden till en flygplats som man först evakuerar. Således återstår "bara" materiella skador och det kan man ju leva med när man får underhållningsaction av den här kalibern! Det är snyggt utfört och fullt med smarta och roliga one-liners och genomtänkt dialog som piggar upp under stridens gång.

 

 

 

 

 

Captain America: Civil War är Marvels bästa MCU-film hittills! Den har en genomtänkt story som som alltid med Marvel fokuserar på karaktärerna, karaktärer som vi känt och levt med i som mest 8 år, och vars actionsekvenser leder handlingen framåt istället för att som ofta annars i många filmer bromsa upp den. Storyn har en spännande intrig och även om ni minns att jag sa att det inte fanns någon superskurk så finns det i alla fall någon som drar i trådarna. Frågan huruvida den personen är en skurk eller inte är också något upp till betraktaren. Ett genomgående tema genom hela filmen är hämnd och vad hämndbegär gör med en människa. Den handlar också som sagt om vänskap och hur den sätts på prov men även om storpolitik och hur världen bäst hålls säker, självklart utan att ta några klara ställningar i sakfrågorna. Som alltid lyckas man ge filmen mängder av emotionell tyngd upp till alla humor som också bakas in och samspelar med det seriösa i en perfekt kombination.

 

Captain America: Civil War är Marvels bästa MCU-film hittills! Precis som Empire Magazine var jag bara tvungen att poängtera det två gånger. Eller ja, tre gånger blir det totalt i recensionen när jag tänker efter. Den är något nytt i MCU och bygger upp mycket spännande för framtiden i fas 3 som vi nu träder in i. Se den Jimi för helvete!