Jocke

Ed och Lorraine Warren (Patrick Wilson och Vera Farmiga) åker till England och Enfield för att undersöka ett fall där en ensamstående mamma (Frances O'Connor) och hennes fyra barn flytt sitt hus sedan ena dottern (Madison Wolfe) besatts av en platsbunden ande. Ed och Lorraine misstänker dock snart att det är något mycket värre som hemsöker familjen och utan kyrkan till hands måste de försöka besegra det själva…

James Wan – vår tids skräckmästare – är mannen som kickat igång omåttligt populära skräckthrillerserien SAW, som i skrivande stund det öppnats upp för att den sjunde filmens The Last Chapter-tagline till trots kommer få en åttonde film, och den mer renodlade skräckserien Insidious vars fjärde kapitel förväntas hemsöka biograferna 2017. Båda serierna har Wan sedan lämnat över till andra regissörer men stannat kvar som producent. SAW lämnade han över redan 2004 efter första filmen och Insidious efter andra filmen 2013 då han efter att ha gjort skräckfilm i närmare 10 år sade sig vara trött på genren. Han gick vidare med att regissera Furious 7 2015 men lockades sedan tillbaka till den skräckfilmsgenre han återuppfunnit 2013 med den moderna klassikern The Conjuring. Genren var Haunting House-genren och filmen han lockades tillbaka med var en uppföljare till den ovan nämnda.

The Conjuring 2 - eller The Conjuring 2: The Enfield Poltergeist som dess arbetarnamn var men som sedan skippades – är likt förra filmen baserad på a true story from the case files of Ed and Lorraine Warren. Ed och Lorraine Warren är bland de mest högt aktade paranormala utredarna och har enligt egen utsago utrett över 10 000 fall där man misstänkt paranormala aktiviteter. Ed är den enda självlärda demonologen som erkänts av katolska kyrkan i Vatikanen och Lorraine är klärvoajant och ett light trance medium. The Enfield Poltergeist är ansett som det mest väldokumenterade paranormala fallet någonsin då över 30 olika personer rapporterat om att de sett paranormala eller oförklarliga fenomen i det hus där ensamstående mamman Peggy Hodgson bodde med sina fyra barn, Margaret 13 år, Janet 11 år, Johnny 10 år och Billy 7 år. James Wan har dock vad jag har förstått tagit sig mycket större friheter med storyn i The Conjuring 2 än han gjorde i The Conjuring. Jag ska inte grotta ner mig allt för mycket i jämförande mellan verkligheten och filmen men vad jag kort kan säga är att Ed och Lorraine var bara två av många paranormala utredare som besökte familjen men till skillnad från filmen så stannade de bara en dag och reste sedan hem efter att ha konstaterat att de misstänkte en demonisk närvaro. Jag ser det dock som filmiskt försvarbart att välja att lyfta fram dem på det sätt som man gör för att få till en mer samlad och tydligare berättelse genom att just fokusera den på ett fåtal karaktärer som får bära funktionerna av flera riktiga personer. Man har självklart likt i The Conjuring valt att komprimera tiden under vilken de paranormala fenomenen ägde rum. Fallet The Perron Family som porträtteras i The Conjuring pågick egentligen under 10 års tid medan The Enfield Poltergeist gäckade familjen Hodgson under tre års tid.

Så låt oss istället fokusera på själva filmen. Jag uttryckte dagen innan premiären på twitter att ”If it's only half as good as the first one I'll be satisfied!” och vi kan sluta oss till att jag därför I alla fall är satisfied. Men hur satisfied är jag? Lagom skulle jag säga. The Conjuring 2 är långt ifrån lika bra som sin föregångare men ändå stundtals en riktigt bra skräckfilm.

The Conjuring 2 börjar direkt med att sätta tonen av obehag likt sin föregångare genom att inleda med ett ”mindre” fall. Fallet i The Conjuring var The Annabelle Doll* och i The Conjuring 2 plockar man upp där The Conjuring slutade med the Long Island case som Father Gordon bad Warrens att titta närmare på. Vilket de gjorde. 5 år senare. The Conjuring utspelar sig nämligen 1971 och The Amityville Horror aka the Long Island case ägde rum 1976, vilket även påpekas av de båda filmerna.

   Efter uppvisningen på 108 Ocean Avenue, Amityville förflyttas vi till England 1977 med hjälp av arkivbilder till tonerna av London Calling. I London träffar vi familjen Hodgson som bor i ett nedgånget radhus i stadsdelen Enfield. Som alltid börjar Wan med att bygga upp en relation till den sedermera hemsökta familjen så att vi ska bry oss om vad som hände dem. Mamma Penny kämpar med att få ekonomin att gå ihop sedan hennes man lämnat dem vind för våg för att leva tillsammans med en kvinna från grannskapet som han gjort med barn samtidigt som hon gör sitt bästa för att vara en närvarande och vårdande mamma. Hennes fyra barn, Margaret (Lauren Esposito), Janet, Johnny (Patrick McAuley) och Billy (Benjamin Haigh), har det under omständigheterna bra och har varandra att stötta sig mot när någon mobbar dem i skolan. 

Deras förhållandevis idylliska tillvaro ska dock snart komma att skakas i sina grundvalar efter att Margret och Janet lekt med ett ouijaspel och det plötsligt börjar hända märkliga saker i huset. Janet är den som drabbas mest. Hon finner sig själv vakna upp på olika ställen i huset om natten utan att veta hur hon kommit dit. Leksaker rör på sig utan förklaring, bankande som kommer inifrån väggen, möbler som flyttar sig – ja ni hör, det klassiska skräckfilmsmönstret. Det är också just här som James Wan är som bäst. Han kan konsten att bygga upp stämningen i en film så att alla dessa egentligen trötta knep och jump scares känns som nya. Wan vet exakt hur han ska placera kameran och var han ska lägga fokus i bilden för att sedan låta saker hända någon helt annanstans än där han fått oss att fokusera blicken. Lägg till det mästerlika soundtracket av Joseph Bishara - och ibland avsakanden av det - och man har en jackpot!

 

 

James Wan avvkiker dock från sitt tidigare mönster med The Conjuring 2. I The Conjuring väntade han lite mer än 45 av filmens 112 minuter med att visa demonen som hemsökte familjen Perron men i The Conjuring 2 dröjer det knappt 30 av filmens 134 minuter innan vi första gången får stifta fysisk bekantskap med den ande som plågar Hodgsons. Men faktum är att det ändå funkar.  Anledningen är att The Enfield Poltergeist skiljer sig från The Perron Family i det avseende att man ganska tidigt visste vad det var för ande som plågade familjen – eftersom den talade till dem. Anden talade till familjen men inte på vilket sätt som helst – den talade till dem genom Janet. Anden som besätter Janet är en äldre man som tidigare bott och dött i huset och som kommit tillbaka från graven för att enbart jävlas med familjen som nu bor i hans hus. I verkligheten var det huvudsakligen mannen – Bill Wilkins – som plågade familjen Hodgson och besatte Janet av den enkla anledningen att han ville jäklas med dem men det räcker inte för Wan som istället bygger upp en ytterligare nivå med demoner  och - utan att avslöja för mycket – binder samman fallen med The French-Canadian Farmer Maurice och The Amityville Horror med The Enfield Poltergeist. Det hela är tänkt – återigen utan att avslöja för mycket - att skapa en mer emotionell koppling för Ed och Lorraine till fallet men också för att skapa en ytterligare och intressant dimension till storyn och mytologin.

   Relationen mellan Ed och Lorraine är överhuvudtaget den emotionella motorn i filmen och Patrick Wilson och Vera Farmiga gör ett lysande jobb som äkta makar. Scenen där Ed spelandes gitarr och med en Elvisimitation sjunger ”Can’t Help Fallin’ In Love With You” är en av de finaste scenerna i filmen och visar även vilken mästare James Wan är som kan lägga in sådana typer av scener i en skräckfilm och få det att funka utan att det förtar utan snarare förstärker. Överlag är The Conjuring 2 en annorlunda film än sin föregångare The Conjuring men med grundkonceptet kvar på ett sätt som gör att det ändå känns nytt och fräscht. Det beror delvis också på att som sagt The Perron Family och The Enfield Poltergeist som fall skiljer sig åt på ett sånt sätt i uttryck och stil att det blir något annorlunda. Att man bytt miljö från den amerikanska landsbygden till Engelska bebyggelsen bygger också på skillnaderna i filmernas uttryck. Även om James Wan tagit sig ibland stora friheter med storyn så har han i alla fall en i princip identisk production design med verkligheten som gör det hela ännu mer skrämmande.

The Conjuring 2 är som jag sa inte lika bra som sin föregångare men som jag också sa så räcker det med att den var hälften så bra för att den fortfarande skulle vara riktigt bra. Skräck är en av de svåraste genrerna som finns men James Wan bemästrar den gång på gång. The Conjuring 2 har dock lite mer fokus på jump scares än ihållande obehag och det tog inte 45 minuter innan jag vågade släcka lampan på kvällen – som det gjorde efter att jag sett The Conjuring – men det är fortfarande en riktigt bra skräckfilm om än de sista 15 minuterna blir lite väl over the top och avtrubbande även med Wanska mått mätt.

Betyg: 3/5.

*Annabelle fick sedermera sin egen film Annabelle vars uppföljare Annabelle 2 planeras komma 2017.