Jocke

 

 

 

Ruben Östlund är en av Sveriges mest kritikerhyllade och prisade regissörer med psykosocialt utforskande filmer som De Ofrivilliga, PLAY och senaste internationella succén Turist och blev i maj tidigare i år den första svenska regissören på 66 år(!) att vinna Guldpalmen i Cannes. Guldpalmen mottog han för sin senaste film The Square som i förra veckan gick upp på svenska biografer.

   Ruben Östlund gör alltså psykosocialt utforskande filmer - dvs att han exploaterar och blottlägger människans beteende i grupp och samhällets strukturer. Han visar de delar av människan och samhället vi helst vill sätta upp skygglapparna för och slippa se. I De Ofrivilliga var det just människans beteende i grupp som fokuserades på och i PLAY utforskar han ämnen som klass, rasism och fördommar men också barns utsatthet i förhållande till varandra. Turist tog sig ann mansidealet och i The Square ger sig Östlund in i konstvärlden och reflketerar kring konstens distanserande från det övriga samhället - och vad som egentligen är konst? - men dyker även ner i tematiker som hur långt man får gå i konstens namn och hur människor säger sig vilja att konsten/kulturen ska provocera och ta "ett steg längre" men bara så länge de inte själva drabbas/kränks. Därutöver behandlar han även klassfrågor samt patriakatisk maktbegär och egocentrism och lite därtill. Som ni hör ryms här ganska mycket och det är ska jag strax komma till är en av filmens svagheter.

 

The Square är 142 minuter lång och minst 40 av dem är för mycket. Detta kanske kan låta paradoxalt eftersom jag i mitt tidigare stycke uttryckt att filmen är knökad med olika tematiker och jag borde väl då i rimlighetens namn välkomna en längre runtime? Inte nödvändigtvis. Jag känner nämligen att The Square på samma gång är utdragen och seg. Vad jag hellre hade efterfrågat är att Östlund skalat ner lite på tematikerna och på så sätt fått en mer strukturerad film där den genomsyrande tematiken kring konstverket The Squares utmanande av människans tillit till varandra kunde få en mer tydligt framträdande roll. Som det är nu är The Square alldeles för ostrukturerad. Här finns som alltid i Ruben Östlunds filmer flera enskilda scener som isolerade står helt för sig själva - och är enastående bra - men han lyckas inte med att också binda samman dem till vad som skapar filmens helhet. Det hela underlättas inte heller av att filmens huvudperson - Christian - är lika intressant som ett sandpapper. Man bryr sig inte om honom på något sätt alls. Man varken hatar eller älskar honom. Man känner ingenting.

   Något annat som jag stör mig på med The Square är att den rör sig för mycket mot konstfilm. Man kan självklart argumentera för det geniala i att göra en konstfilm som ifrågasätter konsten men i och med detta tappar Ruben Östlund något som varit en av hans främsta styrkor - att han skildrar verkligheten. Östlunds tidigare filmer skildrar verkligheten osminkad och brutalt ärlig. The Square känns allt för tillgjord och filmskt teatral i sitt uttrycksätt. Trots att den ständigt observerande kameran med hel- eller halvbild fortfarande finns där räcker det inte för att jag ska kunna ta till mig det jag ser som verklighet.

 

Jag känner att den här recensionen likt filmen blev väldigt ostrukturerad och det beror nog på att jag inte fullt ut är riktigt färdig med mina tankebanor kring The Square och kanske kommer jag att behöva se om den några gånger innan jag kommer till en slutgiltig slutsats men som det är nu får jag nöja mig med att säga att jag vid första intrycket upplevde den för ostrukturerad och knökad med olika tematiker som slåss mot varandra om rampljuset istället för att lämna plats åt varandra. Så känner jag nu. Jag kan inte garantera att detta är en åsikt som står sig. Den kan komma att ändras om jag ser om The Square. Den som lever får se. Och den som dör slipper.