Jocke

Efter en olycka i uttagningen till puckelpist i OS som uteslöt mer tävlande är faderns (Kevin Costner) planer att Molly Bloom (Jessica Chastain) ska sadla om och bli advokat. Men under sabbatsåret mellan idrotten och juridikskolan hittar Molly ett extrajobb som assistent åt Dean Keith (Jeremy Strong) som ska komma att leda henne in på en helt annan väg – Molly blir anordnare av de mest exklusiva – och illegala - pokerspelskvällarna i Hollywood och senare New York där allt från kända skådespelare, regissörer och producenter till ryska mafiosos sitter vid bordet. Allt rullar på bra tills FBI får nys om tillställningarna…

Molly’s Game. Behöver jag i dessa dagar ens nämna att filmen är baserade på verkliga händelser? Men denna gång verkar det faktiskt vara ovanligt mycket by the book – bokstavligen. Filmen är baserad på den verkliga Molly Blooms biografiska bok Molly’s Game: High Stakes, Hollywood’s Elite, Hotshot Bankers, My Life in the World of Underground Poker och Molly Bloom själv har agerat som konsult på filmen och var även den som föreslog Jessica Chastain i huvudrollen. Jag har bara sett bilder på Molly Bloom så jag vet inte hur bra återspegling av karaktären Molly Chastain är men utseendemässigt är dem väldigt lika utan användning av någon prosthetics. Filmen kretsar alltså stora delar kring poker. Ett spel jag har noll intresse för och bara spelat en gång i hela mitt liv men trailern – som just nu ligger i urvalet till nomineringarna till åtets bästa trailer på Detta är en filmgala – och det faktum att Jessica Chastain spelar huvudrollen gjorde att jag ändå trodde att det skulle kunna vara intressant. [!SPOILER ALERT!] det var det inte.

En stor del av anledningen till att jag inte upplevde Molly’s Game intressant är förstås mitt ointresse för poker -vilket trots gedigna försök filmen inte lyckades väcka till liv hos mig – och att berättelsen är av sådan karaktär att jag säkert inte skulle ha något emot att i en intervju höra Molly Bloom berätta om den men det är inte något som lämpar sig för 140 dramatiserade minuter på filmduken. I det formatet blir det för ointressant och tråkigt helt enkelt. Här finns stoft till någon form av filmdramaturgi - med ett stundande rättsfall där Molly Bloom står åtalad för illegala pokerspel och att ha tvättat pengar åt ryska maffian och hon måste utan ett öre på fickan övertala advokaten Charlie Jaffey (Idris Elba) att företräda henne samt en ouppklarad konflikt med hennes far – men det är inte tillräckligt för att bära hela filmen som genom flashbacks under Molly och Charlies samtal på Charlies kontor ger oss Molly Blooms uppgång och fall (och uppgång igen). Det numera lite utnötta stilgreppet att från början till slut låta huvudpersonens voiceover berätta historien för oss och på så sätt synliggöra det faktum att det är en film vi tittar på hjälper inte heller filmen att kännas vidare aktuell eller fräsch.

"You managed to build a multimillion dollar business using not much more than your wits."

This is a true story but except for my own I changed all the names inleder Molly med att säga men det är dock vida känt att Hollywoodskådisen – och storspelaren – som i filmen gestaltas av Michael Cera och benämns som Player X är Tobey Maguire och Mollys till en början chef – som i filmen döpts om till Dean Keith är Daren Feinstein – ägaren till klubben The Viper Room (i filmen omdöpt till The Cobra Lounge). Idris Elbas karaktär – advokaten Charlie Jaffey – är däremot helt uppdiktad för filmen. Vad jag kunnat läsa mig till så följer filmen i övrigt Mollys verkliga berättelse ganska exakt efter vad som verkligen hände – även om vissa ageranden av flera olika personer utförs av en och samma person i filmen på grund av smidigare filmberättande. Lite krasst är det kanske också därför som filmen blivit så ointressant och tråkig som den är. Verkligheten passar sig inte alltid på vita duken även om den i sig i fascinerande.

   Filmens för mig stora behållning är dock Jessica Chastain som gör det bästa hon kan för att föra fram karaktären Molly Bloom som verkar vara väldigt komplex men som trots att hon är i handlingens centrum inte alls få så mycket syre som hon skulle behöva. Idris Elba får kämpa desto mer än Chastain för att göra något av den torftiga karaktär han fått till sig. De enda bra delarna i filmen för mig är dock interaktionen mellan Elba och Chastain. Det går ju inte heller med tanke på de strömningar som pågår i vårt samhälle - och som tog sin början i filmbranschen – att låta bli att ta upp det faktum att det är en väldigt manlig blick i Molly’s Game. Jessica Chastain bär i princip uteslutande klänningar som framhäver hennes bröst och även fast karaktären Molly bär dem med en självsäker styrka – men även som en sköld mot att komma någon nära – är det inte utan att fokuset i bilden ofta ligger i hennes klyka och inte på hennes ansikte.

Molly’s Game var således ingenting för mig. Kanske att man om man gillar poker kan finna något mer nöje av den – regissören Aaron Sorkin har försäkrat sig om att spelandet i filmen är autentiskt genom att alla statister i filmen är pokerspelare som dessutom mellan tagningarna satt och spelade med skådespelarna och lärde dem små detaljer som skulle göra deras agerande perfekt. Men pokerintresse eller inte så går det inte att frångå att Molly’s Game överlag är ganska ointressant och stilmässigt inget direkt nyskapande – snarare ett trött stampande i utnötta spår. Synd på en trailer som lovade så mycket mer…

Betyg: 2/5