Jocke

När Annies (Toni Collette) mamma dör börjar märkliga händelser att förekomma i hennes familjs hem. När även hennes dotter Charlie (Milly Shapiro) omkommer i en tragisk olycka inser Annie att hennes mammas intresse för det okulta har med saken att göra...

 

 

 

 

Hereditary är regissören Ari Asters debutlångfilm och har mötts med genomgående 4:or och 5:or av recensenter världen över. Detta är självklart fantastiskt men också väldigt ovanligt, speciellt eftersom filmen tillhör en av branschens svåraste genres - skräck. Skräck är tillsammans med komedi bland de svåraste genres att göra bra (i kritikers ögon) och mina förväntningar var därför ganska höga när jag slog mig ner i en biosalong för att se en förhandsvisning av Hereditary.

 

Nå? införlivades förväntningarna? Både ja och nej. Hereditary var inte alls vad jag hade förväntat mig men förväntningarna om en välgjord skräckfilm ut i fingerspetsarna uppfylldes garanterat! Hereditary [= ärftlighet] handlar som sagt om dockskåpsmakaren Annie som lever ihop med sin man Steve (Gabriel Byrne) och deras två barn Peter (Alex Wolff) och Charlie i ett hus i en skog utan några nära grannar. Filmen inleds med en dödsruna över Annies mamma och vi får sedan se en dockhusmodell av familjens hus där det zoomas in på sonen Peters rum där han ligger och sover och dockhuset övergår sedan i "verkligheten", eller? Denna inledning är väldigt central för hela filmen. Det känns hela tiden med ton, scenografi och klippning som om vi hela tiden är inne i dockskåpsvärlden. Filmen känns också från ruta ett - till en början med hjälp av musik men sedan bara tonen - väldigt läskig, och detta trots att det tar över en timme innan något verkligt läskigt händer. Aster visar verkligen att han kan genren och skapar ett familjedrama om hanteringen av en närståendes bortgång som hela tiden bär undertonen av att det är något som inte står helt rätt till. Annie och hennes mamma stod aldrig varandra nära och hon kämpar med skuldkänslorna över att hon inte känner någon sorg över moderns bortgång. När sedan dottern Charlie dör i en bilolycka orsakad av sonen Peter tätnar intrigen i det lilla hushållet och spänningen mellan Annie och Peter går att ta på. Båda beskyller utan ord den andre för att Charlie är död. Mittemellan dem står Steve och vet varken vad han ska göra eller känna. Det är även efter Charlies död som det där som inte riktigt stod rätt till börjar tränga sig på på allvar och filmen övergår utan att säga för mycket i att få en haunted house/The Exorcist-vibe utan att för den sakens skull tappa det koncept den rört sig i tidigare. Ari Aster visar verkligen att han vet vad han gör från ruta ett enda fram till eftertexterna.

   Asters regi och manus möts mästerlikt upp av talangen hos den till antalet lilla casten. Vi har Toni Collette i en fantastisk rollprestation som modern Annie. Annie är som sagt en dockskåpsmakare med ett komplicerat förhållande till sin mamma som vi aldrig får se i livet men som ändå har en central roll genom hela filmen. Annie kämpar som sagt med att sortera sina känslor efter moderns bortgång. Hon plågas inte så mycket av att mamma är död utan mer över det faktum att hon inte känner något inför det. När sedan dottern Charlie dör av en bilolycka efter att hon och sonen Peter varit på en fest går Annie än mer in i sig själv och sin dockskåpsvärld. Hon beskyller sig själv men också Peter för det som hänt. Även Peter - mästerlikt spelad av Alex Wolff - våndas med splittrade skuldkänslor riktade mot sig själv men även mot Annie. Efter en traumatisk händelse i hans barndom i samband med att Annie gick i sömnen har deras relation aldrig varit stabil och Charies död blir droppen som får bägaren att rinna över. Mittemellan dem står Maken/fadern Steve som genom hela filmen har en ganska tillbakadragen roll men som ändå fyller en viktig funktion. Steve slits mellan son fru och son och våndas med vad han ska göra något och om han ska göra något överhuvudtaget. Sist ut i familjen har vi som sagt det yngsta barnet Charlie, spelad av Milly Shapiro. Charlie var mormors favorit och efter mormors bortgång verkar den redan introvärta Charlie gå in sig själv och sitt rittblock i vilket hon avtecknar sin omvärld i mer monstruösa drag. Vi förstår ganska snart att allt inte står rätt till med Charlie och misstänker att det har något att göra med mormodern men exakt hur får vi som sagt inte veta förens i slutskedet av filmen. Aster vet som sagt exakt vad han gör och avslöjar hela tiden bara delar av den stora bilden och på väl utvalda ställen i storyn. Utan att säga allt för mycket är familjen ovan en lök med många lager att skala av - och varje lager innehåller något än mer disturbing.

 

Så man kan alltså konstatera att jag älskade Hereditary men jag kan samtidigt konstatera att den inte är för alla. Den består som sagt av väldigt experimentell och långsam skräck som byggs upp och smyger sig på gradvis. Det är fram till tredje akten mer av ett relationsdrama med en underton av skräck och jag tror att man måste vara beredd på det om man väljer att se den. Hereditary är utan tvekan välgjord ut i fingerspetsarna - även om jag personligen kanske hade föredragit ytterligare lite mer fördjupning i mytologin kring vad som visar sig vara skräckens kärna - men om du letar efter your average jump-scare-horror är det inget för dig. Letar du däremot efter något innovativt och fräscht i skräckgenren är Hereditary exakt vad du letar efter!