Den lilla lejonungen Simba (JD McCrary/Donald Glover) är näst på tur att ta över tronen efter sin far Mufasa (James Earl Jones) men när hans ondskefulle farbror Scar (Chiwetel Ejiofor) dödar sin bror och lägger skulden på Simba tvingas han till landsflykt medan Scar tillsammans med hyenorna tar över savannen...
Det började lite smått 2015 med Cinderella och efter de enorma framgångarna med The Jungle Book 2016 och framförallt Beauty and the Beast 2017 lade Disney i en högre växel och nu är det alltså efter Dumbo och Aladdin dags för den tredje remaken av en Disneyklassiker bara i år och precis som för 25 år sedan följs Aladdin av The Lion King.
Ja, ni läste rätt. Disney ger sig alltså på att göra en remake på den verkliga kronjuvelen i dess klassikersamling - det Afrikanska djurrikets Hamlet-drama som traumatiserat en hel generation biobesökare med en av filmhistoriens främsta dödsscener. Vem ryser inte lite extra vid orden Long live the king och I killed Mufasa? The Lion King har lite slarvigt kallats en live action-version (eftersom alla andra planerade klassikerremakes är det) men allt vi ser i den nya versionen är 100 % CGI - datoranimerat. Ni hörde rätt. Det fotorealistiska lejonet ni ser på postern ovan och marken han går på är helt och hållet skapat i en dator. På så sätt är The Lion King om inte annat en förstklassig uppvisning i den moderna filmkonstens förmåga. Hela filmen är så verklighetstrogen att man när som helst förväntar sig att höra David Attenboroughs stämma men här kommer också det stora orosmomentet - och vad som visade sig bli filmens akilleshäl - att det just är för verklighetstroget. Talande fotorealistiska djur. Ett koncept som testats flera gånger på vita duken men aldrig riktigt fungerat. Inte heller den här gången. Djurs anatomi är inte anpassad till att prata människospråk eller för att uttrycka "mänskliga" känslor. Detta gör att en av filmhistoriens starkaste berättelser - trots sin stora kraft - motvilligt faller väldigt mycket plattare än i sitt tecknade original. Det hjälper inte heller till att filmens kärlekspar - Donald Glover som Simba och Beyoncé som Nala - båda inte är några direkt starka röstskådespelare. Ja, jag vet att Beyoncé är någon form av gudinna men hon är faktiskt inte bra på allt. Jag måste också tyvärr säga att Beyoncés nyskrivna låt - som spelas i samband med att Simba [!SPOILER ALERT!] springer tillbaka till Pride Rock för att möta Scar - inte alls passar in och bara blir för mycket.
Men nu ska jag inte spy mer galla (tror jag), för The Lion King är faktiskt inte så dålig. Den är till och med riktigt bra på sina ställen. Självklart hjälper den varma nostalgiska känslan till när du hör Lebo M:s stämma brista ut i Nants ingonyama bagithi Baba - eller när the man, the myth, the legend James Earl Jones i sin repriserande roll som Mufasa kungagöra för Simba att Everything the light touches... is our kingdom. But a king's time as ruler rises and falls like the sun. One day, the sun will set on my time here, and will rise with you as the new king. - men The Jungle Book-regissören Jon Favreau har också gjort ett bra jobb med att förvalta historien och anpassa den så mycket det går till en fotorealistisk miljö utan att för den sakens skulle tappa för mycket av vad som gjorde originalet till det mästerverk den är.
Några andra som bidrar till filmens förträfflighet stavas Billy Eichner och Seth Rogen - två av de få vita skådespelarna i en annars POC-cast - som retkompisarna Timon och Pumbaa. Precis likt originalrösterna Nathan Lane och Ernie Sabella spelade Eichner och Rogen in sina röster samtidigt och tilläts att improvisera fritt så länge de kom fram till rätt slutpoäng med replikerna vilket ger dem ett naturligt flow och stärker känslan av Timon och Pumbaa som det gamla gifta par-kompisar dem är. Timon bjuder även på en av filmens mest lyckade Disneyklassikerreferenser när han för att distrahera hyenorna i filmens slutstrid med fransk accent utbrister ...Ma chere Mademoiselle, it is with deepest pride And greatest pleasure that we welcome you tonight...
Som jag redan gått in på var tyvärr röstskådespelarna för de vuxna Simba och Nala inget direkt att hänga i julgranen men i övrigt har man lyckats riktigt bra. Ingen kan som sagt ersätta James Earl Jones som Mufasa så därför repriserade han rollen. Chiwetel Ejiofor fick uppdraget att överta Jeremy Irons roll som Scar och gjorde det med bravur. Nämnvärda är även Alfre Woodard som Sarabi och John Oliver som Rafiki. Jag måste återigen lyfta fram Jon Favreau som verkligen lyckats hitta en balans i det naturligt mer allvarligare tonläget som skapas när man har fotorelistiska djur (även om man fegade lite vid Mufasas död men tar igen det vid slaget om Pride Rock) och den humoristiska tonen från det tecknade originalet. Där Aladdin skalade ner på mycket har The Lion King vågat bevara, om än omarbetat, och även det musikaliska inslagen faller sig naturliga genom hela filmen. Nej, The Lion King är inte samma mästerverk som originalet - men det är en riktigt stabil remake och mycket mer än vad jag hade vågat hoppats på.
Everybody is somebody. So I ask again, who are you?
Betyg: 3/5
0 kommentar(er)
