Jocke

När jorden drabbas av kraftiga energivågor från yttre rymden som slår ut elektriteten och orsakar kortslutningar som skapar olyckor blir den graderade militärastronauten Roy McBride (Brad Pitt) rekryterad till ett topphemligt uppdrag av the US Space Command (SPACECOM) för att komma till rätta med hotet. Man misstänker att energivågorna kommer från det så kallade Lima Project i vilket en grupp forskare skickades ut för att hitta inteligent liv i rymden. Projektet inleddes för 26 år sedan men kommunikationen bröts för 16 år sedan när The Lima Project Base befann sig i omloppsbana kring Neptunus och man tror nu att delar av besättningen fortfarande kan vara i livet och i behov av att räddas. Ledaren för The Lima Project var H. Clifford McBride (Tommy Lee Jones) - Roys far.

 

 

 

 

Ad Astra är en film vars trailer och story inte fångat mitt intresse alls. Jag hade inte ens gått och sett den om det inte varit så att min brother in cinema Jimi var väldigt taggad på den baserat på regissören James Grays tidigare projekt (jag har själv inte set någon av hans tidigare filmer) och att Hoyte van Hoytema (som tidigare filmat Interstellar, Dunkirk och en gång i tiden även Pistvakt) står bakom kameran och att han drog ihop ett gött biogäng som var svårt att säga nej till när man ändå inte hade något annat planerat den aktuella kvällen. Jag gick därför in i biosalongen med noll förväntningar men ändå med en liten förhoppning om att bli positivt överraskad. Det blev jag dock tyvärr inte.

 

Ad Astra lider av ett ganska vanligt problem och det är att den vill för mycket. Som ni kan utläsa av ovan nämnda handlingsbeskrivningen hade detta kunnat vara ett enkelt spännande rymdäventyr - och hade den bara nöjt sig med detta hade den uppfyllt det - men Gray och [Ethan] Gross har i det här fallet tyvärr för stora ambitioner. Missförstå mig rätt - det är inte fel att ha ambitioner - men på den produktionsnivå som Ad Astra ligger på så bör man leva upp till dem, och det gör man inte. Vad är det då man försöker vara som man inte lyckas med? Jo, man försöker att vara djuppsykologisk och filosofernade kring människans existens i universum och söka svar på den ständiga frågan kring om vi är ensamma eller inte? Man har även en under hela filmen helt outforskad konflikt mellan huvudpersonen Roy och hans far som ändå tar upp stor del av filmen. Egentligen kan man koka ner hela filmens problem till en enda sak - voice over. (i princip) Hela filmen narrateras från första början av en allvarlig voice over med Roy som antagligen är tänkt att vara just så där djup och filosofiskt analyserande som man vill att filmen ska vara men manuset är så dåligt och bokstavligt skrivet att det hela bara blir mest cringe och pretentiös att man plågat vrider sig i biofåtöljen. Toppen på cringeberget är när Roy efter en brottningsmatch med en apa (fråga inte) pratar om hur han kan känna igen sig i apans ilska för att han själv haft samma ilska mot sin far, typ så. Fast ännu mer cringe.

 

Filmen hade lätt kunnat räddas av att man helt enkelt tog bort vocie overn. Mycket av det djuppsykologiska och filosofiska hade då fortfarande kunnat läsas in av dem som vill det i bilderna men det hade inte blivit så skrivet på näsan och blottlagt som det är i sin nuvarande form. Jag känner också att Brad Pitt inte riktigt är någon jättebra voice over-skådespelare vilket ytterligare bidrar till den ekande ihåligt tomma känslan i dem. Ad Astra har potential - bara inte till att vara vad filmskaparna önskade.