Jocke

Efter en misslyckad kupp kommer det kriminella geniet Charles Ingvar "Sickan" Jönsson (Henrik Dorsin) ut från fängelset med en ny formedabel plan men finner att hans gamla kumpaner; Vanheden (Anders "Ankan" Johansson), Harry (David Sundin) och Doris (Hedda Stiernstedt) valt att lämna brottets bana och blivit hederliga. Men frågan är om en kupp där bytet är värt 32 miljoner kronor kan locka tillbaka dem till brottets bana?

 

 

 

 

Konceptet Jönssonligan har sin originalförlaga i danska Olsen-banden och såg dagens ljus i Sverige för första gången på vita duken vintern 1981. Jönssonligan är en liga bestående av 3-4 stycken halvklantiga bovar som med varierade resultat genomför diverse kupper uttänkta av dess ledare - det kriminella geniet Charles Ingvar "Sickan" Jönsson. Ligan har varierat i storlek och antal men grundstommen är den redan nämnda Charles Ingvar "Sickan" Jönsson, snickelisnackaren Vanheden och sprängtokige Dynamit-Harry. I omgångar har även ligan innefattat den matglade finlandsvensken Rocky och dennes son Bill. Andra återkommande karaktärer är Dynamit-Harrys fru Doris och den fifflande finansmannen Wall-Enberg Jr. och dennes allt-i-allo Biffen som en form av nemesis till Jönssonligan.

   De ursprungliga, klassiska Jönssonligan-filmerna består av fem filmer som utkom mellan 1981-1989 och där huvudcasten gestaltades av Gösta Ekman (Sickan), Ulf Brunnberg (Vanheden) och Björn Gustafson (Dynamit-Harry). I rollen som Doris fanns Birgitta Andersson och som Wall-Enberg Jr. såg vi Per Grundén. När Gösta Ekman valde att sluta i rollen som Sickan gjordes ytterligare tre filmer mellan 1992-2000 där Peter Haber, Stellan Skarsgård respektive Johan Ulveson iklädde sig rollen som gängledare i form av olika karaktärer men dessa filmer fick minst sagt jummet mottagande och filmserien lades slutligen på is. Mellan 1996-2006 gjordes en rad filmer under epitetet Lilla Jönssonligan som var ligan fast i barnform. Sedan var det tyst i flera år tills regissören Alain Darborg och manusförfattaren Piotr Marciniak under en utekväll spånade fram en idé kring hur det skulle vara om Jönssonligan faktiskt var bra på det dem gjorde. Resultatet blev re-booten Jönssonligan - Den perfekta stöten som kom ut 2015 och som till skillnad från originalfilmernas komedi var mer av en seriös Ocean-doftande heistrulle. I denna version var bland annat karaktären Rocky en kvinna och hade en relation med Sickan. Planer fanns på en ny trilogi och uppföljaren började skrivas på men fick sedan inte fortsatt finansiering då filmen fått blandad kritik. 

 

Så var det åter tyst igen. Fram tills nu. En ny Jönssonligan-film - som var tänkt att bli detta års stora svenska biofolm - hade på grund av den rådande coronapandemin på juldagen premiär på Cmore. I rollistan ser vi denna gång Henrik Dorsin som Charles Ingvar "Sickan" Jönsson, Anders "Ankan" Johansson som Vanheden och David Sundin som Harry och för första gången ingår Doris i ligan och spelas av det nya stiernskottet från succéserien Vår tid är nu - Hedda Stiernstedt.

 

 

 

 

Se upp för Jönssonligan har i princip genomgående hyllats av recensenter och dissats av folk på nätet. Jag hade efter att ha sett kritiken på nätet så gärna velat stämma in i recensenternas hyllningssång då folket som kritiserar den på nätet mest verkade bestå av dieselgubbar som minsann tycker att de gamla filmerna är bättre, men antagligen mest för att Jarl Borssén tilläts spela kines genom att kisa med ögonen och vars favoritfilm troligtvis är Jönssonligan dyker upp igen för att det är den där man får ett par inzoomningar på Doris pattar. Men efter att ha sett filmen med egna ögon kan jag tyvärr inte hylla den. Se upp för Jönssonligan känns som ett resultat av en djup identitetskris i Jönssonligan-universumet.

 

När man ska göra en re-boot av en redan befintlig filmserie, och dessutom en där originalfilmerna fortfarande i stort sätt håller även i dagens samhälle, är det viktigt att komma fram till vad man kan tillföra som gör det till något nytt. Jag brukar i mina recensioner prata om vad det är som ger en re-boot/nyversion existensberättigande. Jönssonligan - Den perfekta kuppen gjorde som sagt något helt nytt med konceptet. I den var ligan bra på sitt jobb och det var mer av en ren actionheistrulle. Med Se upp för Jönssonligan känns det inte som om man riktigt vet vad man vill göra. Man är rädd för att göra något helt nytt med tanke på den ljumma kritiken mot ovan nämnda re-boot så man klammrar sig fast vid de gamla filmerna men samtidigt verkar man vilja slå sig fri och pröva sina vingar. Det hela blir väldigt spretigt och märkligt.

   Till att börja med har man när det kommer till storyn i princip kopierat stommen från de gamla filmerna; ligan genomför i filmens början en misslyckad kupp som slutar i att Sickan lämnas kvar och åker in i fängelse. När Sickan kommer ut har han en färdig plan klar men upptäcker att de andra medlemmarna i ligan valt att starta hederliga liv och han måste se sig om efter nya kompanjoner. Charles Ingvar "Sickan" Jönsson är alltså fortfarande det kriminella geniet som kommer på planerna och är expert på kassaskåp av märket Franz Jäger men övriga ligan lider av en enorm identitetskris. Vanheden är inte den snickelisnackande damtjusaren som kan prata sig ur vilken situation som helst utan mer en hunsad toffel som fortfarande bor hemma och inte vågar sätta sig upp mot sin mor och far som får familjen Bates att framstå som helt funktionell. Dynamit-Harry är bara Harry och den man kanske främst frågar sig vad han fyller för funktion i ligan. Hans fru Doris är en tuff pojkflicka som det känns som om hon är alla funktioner i ligan i en person samtidigt som hon paradoxalt nog inte heller verkar kunna hitta sin naturliga plats. Harry och Doris (med en off-screen åldersskillnad på 11 år där Hedda självklart är den yngre) har även ett antal fosterbarn som verkar vara ungefär lika många som en mindre fotbollskupp men som aldrig utnyttjas till den potential som finns i eventuella kupper.

 

Och det är väl det som är nyckeln till filmens fatala misslyckande; Den utnyttjar inte sin fulla potentiall i något avseende och det bygger främst på det otroligt undermåliga arbetet med att utforma karaktärerna som alltså de flesta befinner sig i någon form av limbo mellan det gamla och nya och stjäl otroligt med kraft och energi från handlingen och samtidigt urholkar den eftersom den mest fylls med massa identitetlöst pladder. Även epoken när filmen utspelar sig befinner sig i någon form av limbo vilket gör att man är osäker på när den egentligen utspelar sig och det gör att man går misste om möjligheten att indoktrinera en modern touch. Men den kanske främsta identitetsklyvningen återfinner vi i vad filmen ska vara för genre. Är det tänkt att vara en komedi är den allt för torr och seg. Är den tänkt att vara någon form av action är den allt för ospännande och är den tänkt att försöka sig på någon form av drama är den allt för dåligt skriven. Det är också högts oklart vilken målgrupp filmen har; är det barn? Är det vuxna? Är det familjer? Jag har svårt att se hur den har något som fångar någon av målgrupperna oavsett vilken den bestämmer sig för. Det verkar inte bättre än att Tomas Alfredsons förbannelse följt med honom från Hollywood hem till Sverige.

 

 

 

 

Men denna svidade svada av kritik till trots så skulle jag vilja se fler Jönssonligan-filmer med denna cast. Varför undrar ni så klart? Jo, för att jag under detta berg av dåliga beslut, eller snarare avsaknad av beslut, ändå ser en enorm potential. När man väl vågar sig på att gå bort från den asfalterade vägen framlagd av originalfilmerna och trampa upp en ny stig så finns här ändå något. Jag gillar i grunden idén av att t.ex. Wall-Enberg förvandlats till en far-dotter-konstellation (där den ena heter Wall och den andra Enberg) och att man valt att plocka in Doris som en del i ligan skapar en helt ny spelplan och möjligheter och även om grunden i den här filmens handling redan gjorts tio tusen gånger tidigare under paraplyet Jönssonligan hade den kunnat ges en fräsch, nyskapande touch om man bara ansträngt sig. Om man bara kan se till att fundera ut vilka den här nya ligan egentligen är så tror jag att man kommer att kunna göra en riktig pangrulle till nästa gång, för filmens inledande 10 minuter och dess avslutande 31 minuter som båda innefattar kupparna är faktiskt riktigt, riktigt bra, men just nu så signalerar titeln mest att du ska akta dig för att se den här filmen överhuvudtaget.