Jocke

 

 

 

Titeln kan kanske förvilla men det här är ingen musikal, dock delar Les Misérables många tematiska träffpunkter med Victor Hugos litterära verk Samhällets olycksbarn - som i sin tur ligger till grund för den kända musikalen - och utspelar sig i samma kvarter där romanen skrevs. Les Misérables är i stora drag ett klassiskt snut-drama där en lagbokskramande "färsking" kastas in i ett team hårdkokta poliser där man ser på polislagen likt Barbossa i POTC ser på the Pirate Code - the code is more what you'd call "guidelines" than actual rules. Färskingen i fråga är Stéphane som bett om förflyttning till Paris på grund av att mamman till hans barn flyttat dit. Stéphane placeras i ett BAC-team bestående av de båda tighta kollegorna Chris och Gwada som är satta att hålla ordning i ett av Paris utsatta områden. I området råder djungelns lag och barn och ungdomar springer vind för våg och ser upp till de olika gängen som bedriver diverse illegala verksamheter, vi har även det muslimska brödraskapet som håller en vakande hand över alltihop. När vi kommer in i handlingen har en konflikt stormat upp mellan en kringresande cirkus och ett lokalt mörkhyat gäng då en lejonunge stulits från cirkusen och man har sett en mörkhyad pojke springa från cirkusen. BAC-teamet lovar att hitta lejonungen och tjuven. Tjuven är en ung pojke - Issa (Issa Perica) - och när BAC-teamet ska plocka in honom sätter hans vänner sig emot och i tumultet avfyrar Gwada en gummikula på nära håll i ansiktet på Issa. Allting fångas på film av en drönare tillhörande pojken Buzz (Al-Hassan Ly) och istället för att ta Issa till sjukvård bestämmer Chris att deras prioritet är att hitta Buzz och konfiskera filmen för att det inte ska komma ut vad dem råkat göra. Samtidigt sprids ordet om händelsen i området och en länge ruvande ilska mot polisen bubblar upp och riskerar att nå förödande nivåer.

 

Les Misérables är till större delen en helt okej film, en brutal kommentar på vår samtid men ingenting som inte gjorts flera gånger tidigare på vita duken. När man dock tror att det närmare sig slutet smäller filmen i en högre växel och dess sista 20 minuter - och speciellt den sista bilden - är en ända lång serie knytnävesslag i magen som lyfter hela filmen till en fullkomligt golvande upplevelse, och ger kraft åt Victor Hugos slutord som dyker upp på duken: Remember this, my friends: there are no such things as bad plants or bad men. There are only bad cultivators...