Jocke

Vi får följa en rad människor i norraste Finland under en midsommardag norr om polcirkeln då de alla helst bara vill att solen ska gå ner.

 

 

 

Världen är uppochned och it's all because of corona. Viruset alltså, inte ölen. I alla fall har det tvingat filmbranchen att både tänka- och lägga om. Hittills har många premiärer skjutits upp (ibland flera gånger) eller dragits in helt tills vidare men man börar nu istället med en annan stragegi - parallell release på streaming och bio - eller enbart på streaming (bland annat julens stora svenska film Se upp för Jönssonligan kommer att ha exklusiv premiär på Cmore på juldagen istället för på bio). Jag har ju som regel att jag recenserar biofilm här på bloggen men även jag kommer att anpassa mig till det nya landskapat vi kastats in i. Jag recenserar fortfarande bara biofilm men nu blir det alltså framöver recensioner på filmer som skulle haft biorelease men som pga coronapandemin flyttat över helt eller delvis till streamingens värld, det känns inte heller hur tungt det än har varit att fatta beslutet moraliskt och etiskt rätt att gå på bio även fast biografterna likt mycket annat i kultursektorn blöder. Men vi får försöka se ljuset i tunneln, även om det bitvis känns otroligt långt borta, för det finns inget annat alternativ än att vi ska ta oss tillbaka - coronapandemins restriktioner får och ska inte bli det nya normala!

 

Men jag har alltså då sett Den längsta dagen som hade premiär i fredags (27 november 2020) på de biografer som fortfarande har öppet men även på SF Anytime och Triart Play. Jag valde att se den på Triart Play tll ett pris av 129 kronor för 48 timmars hyrtid. Så låt oss börja med själva recensionen.

 

 

 

 

Den längsta dagen är regissören Jonas Selberg Augustséns fjärde film i hans projekt att göra en film på varje av Sveriges officiella minoritetsspråk, han har tidigare gjort Sophelikoptern (2016) på romani, Myrlandet (2011) på samiska och Höstmannen (2010) på meänkieli. I Den längsta dagen är det finskans tur att få fullt spelrum och samtliga skådespelare har finska som i alla fall ett av sina modersmål/hemspråk. Jag har ska nämnas inte sett någon av de tidigare filmerna men jag gillar idén med projektet.

   Den längsta dagen utspelar sig alltså då i Finland i en liten by norr om polcirkeln och när vi kommer in i byns vardag är det midsommar och solen står högt på himeln. Hela dagen. Vi får likt ett Roy Andersson-epos göra återkommande nedslag hos flera olika karaktärer i segment av deras liv. Vi får följa en lastbilschaufför som kör sista turen innan pensionen och just denna dag funderar lite extra på Johannes döparen, en varuhuschef som oroar sig för ett obevakat hål i golvet på andra våning i butiken som snart kommer att få sin allra första rulltrappa och en kommunalarbetare som samtidigt som hon har det kämpigt på hemmafronten pressas på jobbet efter att naturbron för traktens älgar som hon byggt inte beträtts av en enda klöv på över ett år. Vi har också mamman som med långt framskriden MS sängliggandes lägger ett puzzel medan hennes två små barn bestämmer sig för att överraska henne med att ha storstädat huset och vi har rivaliteten mellan en skogsarbetare och en trädkramande miljöaktivist. Slutligen har vi en skoterracingförare på toppen av sin kariär med rutinmässiga vinster men som tappat allt glädje i sporten och livet och överväger att lägga hjälmen på hyllan. Mellan alla dessa livsskildringar återkommer vi med jämna mellanrum till ett gäng A-lagare som sittande på en parkbänk vid en kyrkogård diskukterar livet utifrån 1800-talsfilosofers verk och den indiska familjen som rest lång väg för att få bevittna midnattssolen och älgarna.

 

Det här kan låta som för mycket och för rörigt att få ihop på filmens knappa två timmar långa speltid men det blir det aldrig, om något önskar man att man hade kunnat få mer! Selberg Augustsén lyckas skapa en sorts mutation stämningsmässigt mellan redan nämnda Roy Andersson och Ari Asters Midsommar då det utan någon egentlig uttalad anledning hela tiden ligger någon sorts mystiskt mytologisk känsla över hela filmen, kanske är det de mystiska älgfällorna som återkommer på olika sätt i de olika storylinesen? Han lyckas även att kasta oss ganska tvärt mellan bitvis ren komik och ren tragik på ett nästintill genialt sätt men framförallt finns här hela tiden en ständig mix av melankoli och väldigt mörk humor som är så extremt tilltalande och lockande att grotta ner sig i!

   Som jag nämnde ovan ägnade sig en av karaktärerna åt att lägga pussel rent fysiskt men den gemensamma tråden i filmen är att alla håller på att lägga sitt livspussel. Och då talar jag inte om det där lama vardagslivspusslet om hur man ska hinna att båda hämta ungarna på dagis och lägga ut bullbilder på Instagram utan det verkliga, existentiella pusslet vi alla i tysthet tröstlöst lägger varje dag, bit för bit; Vem är jag? Vad vill jag?

 

Den längsta dagen lyckas fånga något så komplext på ett så lättförståeligt sätt att det inte är några svårigheter att ta till sig. Sen måste jag även säga att det finska språket verkligen är ett utomordentligt vackert språk. Det är både mjukt och hårt, långt och kort på samma gång och det är något så extremt tilltalande i den här dualiteten som bara ytterligare förstärker filmens känsla och kärna. Och sist men inte minst så gör alla skådespelare extremt bra ifrån sig! Det här är kvalité!