Jocke

 

 

 

Dokumentären Greta följer miljöaktivisten Greta Thunberg på hennes minst sakt otroliga resa från att som 15-åring satt sig utanför riksdagshuset i Stockholm inför valet 2018 och skolstrejkat för att uppmärksamma klimatkrisen till att bli globalt uppmärksammad, inbjuden att tala för FN och på andra stormöten kring klimatet samt se miljontals andra ungdomar inspireras av henne och dra igång egna demonstationer. Vi får följa Greta, och framförallt hennes relation med hennes pappa som följer med henne på alla resor, men också hennes ständiga frustration över att det har vuxit fram en personkult kring henne som person som allt mer skuffar undan klimatfrågan, och dokumentären själv gör ingen större ansträngning att ändra på detta.

 

Greta är ett välgjort hantverk rent filmiskt och konstnärligt. Det är en naken skildring av människan Greta. Tonårstjejen med Aspergers syndrom, tvångssyndrom och selektiv mutism med en historik av depression som plötsligt kastas rakt in i händelsernas centrum och får träffa världsledare, Påven och Arnold Schwarzenegger för att nämna några. Hon får tala i FN och på många andra möten - och alla vill de ta en selfie med flickan med flätorna. Hon bjuds in till demonstrationer där tusentals människor står i ett enorm folkhav för att få höra, se och kanske få röra vid henne. Allt detta tycks dock inte "imponera" på Greta som det skulle ha gjort för vem som helst annars. För Greta är det klimatkrisen som är det viktiga och att den tas på allvar. Hon uttrycker därför frustration kring den personkult som uppstått kring henne: "Ärligt talat så förstår jag inte ens varför jag blir inbjuden. Det känns som att dom bara vill synas för att det ska verka som att de bryr sig, som att dom gör någonting. Dom vet exakt vad dom ska säga, dom vet vad som säljer, fast dom gör egentligen ingenting." säger hon efter ett klimatöte i FN och syftar på världsledarna men hade lika gärna kunnat syfta på journalistkåren och som jag skrev så faller dokumentären paradoxalt nog i sin egen varggrop. Greta är en skildring av människan Greta men också en skildring av just den personkult - från både klimataktivister och dieselgubbar - som Greta själv strävar efter att tvätta bort. Klimatkrisen som är Gretas brinnande hjärtefråga lyser i princip helt och hållet med sin frånvaro. Det gör att filmen utan att tillsynes förstå det själv blir en självkritisk skapelse.

 

Missförstå mig rätt, jag tycker att Greta är en bra dokumentär men den missar en stor möjlighet att kombinera skildringen av personkulten med att föra fram just den fakta som Greta kämpar för att få världens ledare att ta till sig. Du kan som oinvigd gå in och se Greta och förundras och dras med över den resa hon gjort, förtrollas av den fina, avvägda skildringen av en bitvis knagglig far-dotter-relation och förargas över världens totala ignorans över klimatkrisen och den bisarra personkult som finns över Greta på både med- och motståndarsidan men du går också därifrån med att veta exakt lika lite om sakfrågan som du gjorde innan du satte på filmen, och det är ett stort misstag. Precis som när Greta sommarpratade sommaren 2020 och spenderade 70 minuter åt att prata om klimatkrisen och folk och medias reaktion var: "Shit vilken bra musik hon spelade!", So I guess Geta is the movie we deserves, but not the one we needs right now.