Jocke

Clara (Wendy Chinchilla Araya) är en kvinna i 40-årsåldern som har en fysisk, och kognitiv(?), funktionsnedsättning i form av en deformerad ryggrad. Hennes mamma tror att hon är ett helgon, genomsyrad av Jungfru Maria, och bybor vallfärdar till deras ensligt belägna gård för att hon ska röra vid dem. När Clara träffar den unge hästskötaren Santiago (Daniel Castañeda Rincón) blir det dock början på ett uppvaknande och en sen men behövlig revolt.

 

 

 

"En film om en 40-årig costaricansks kvinna med superkrafter som onanerar i skogen bland eldflugor och är jävligt nöjd", ja så beskrev lite skojfriskt regissören Nathalie Álvarez Mesén sin film när hon mottog priset för bästa regi på Guldbaggegalan. Och ja, filmen är i mångt och mycket en berättelse om ett sexuellt uppvaknande, men mest som en katalysator - ett hölje - en kanal, för en historia om att slita sig fri. Om att slita sig fri från konventioner, om att slita sig fri från en roll man inte själv har valt, om att slita sig fri från destruktiva relationer, om att slita sig fri från sin familj, om att slita sig loss och bli sin egen individ - om att bli fri.

 

Filmen handlar som sagt om Clara som har en deformerad ryggrad som hennes mamma vägrar låta operera. Mamman är nämligen övertygad om att Clara är genomsyrad av Jungfru Maria och att hon är skapt just som hon ska vara. Clara har även någon form av kognitiv funktionsnedsättning, i vanlig filmisk ordning aldrig uttalat exakt vilken för att man inte ska behöva känna sig bunden av medicinska konventioner, och hon har strikta regler för hur långt ifrån gården där de bor hon får gå på egen hand. Gården och dess omgivande skog blir hela Claras värld. Filmen behandlar tematiken av att Clara är vuxen men behandlas som ett barn. Hennes snart 15-åriga systerdotter blir mer som en storasyster som får se efter henne och denna ibland komplexa och komplicerade relation skildas väldigt fint med en ömhet och respekt. Clara har även ett "problem" med onani. Eller ja, det är ju inget problem men hennes mamma förbjuder henne att göra det och varje gång hon blir ertappad tvingar mamman henne att smeta in fingrarna med stark chili för att avhålla henne från att göra det igen. Filmen utvecklas på många sätt till ett kammarspel mellan dessa tre kvinnor där de bor ensamma på sin gård. Varje dag kommer dock den unge hästskötaren Santiago för att låna deras vita häst till någon form av hästridningsturer (lite oklart faktiskt exakt vad han har hästen till). Santiago är ny för Clara då det tidigare varit en annan, äldre man som hämtar hästen, och när hon ser honom väcks något i henne. Hon känner en attraktion som hon aldrig känt förut. Det är dock hennes systerdotter som inleder en sexuell relation med Santiago. Detta är också smått problematiskt då Santiago i alla fall är vuxen, och ser ut att vara i minst 25-30-årsåldern, och systerdottern har som sagt inte ens fyllt 15 år och detta sker helt okommenterat. Det innfinner sig i alla fall en svartsjuka hos Clara och hon kommer mer och mer till insikt om sin instängda situation. Sakta börjar hon steg för steg testa gränser för att bryta sig fri och leva sitt eget liv.

 

Clara Sola tog som sagt hem baggen för bästa regi men även bästa film, bästa manus, bästa ljuddesign och bästa foto, och den gör sig väl förtjänt av samtliga. Speciellt fotot och ljuddesignen är magiskt bra och bidrar verkligen till att låta oss träda in i Claras mystiska, och trollbindande värld! Här finns dock några skavanker men överlag är det här en väldigt välgjord och trollbindande film som jag hoppas att fler hittar till efter dess storslam på Guldbaggegalan.