Jocke

Professor Henry Jones Jr. (Harrison Ford) - för världen mer känd som Indiana Jones - gör sig redo för att gå i pension i all enkelhet men när hans guddotter Helena (Phoebe Waller-Bridge) oväntat dyker upp och ställer frågor kring Arkimedes antikytheramekanism, en mytomspunnen uppfinning som Helenas pappa var övertygad om kunde användas för att resa i tiden, blir han tvungen att ta på sig hatten och greppa piskan för ett sista äventyr.

 

 

 

OBS! Den här recensionen kommer

 

 

 

Ja, postern ovan säger väl allt? Indiana Jones - mannen med hatten och piskan - behöver ingen närmare presentation. Det var på 80-talet som Steven Spielberg och George Lucas slog sina kloka hjänor ihop och gjorde vad som då var en trilogi med en actionhjälte som var deras substitut för James Bond-filmerna de insåg att det aldrig skulle få göra. Först ut var Raiders of the Lost Ark (1981) och sedan följde Indiana Jones and the Temple of Doom (1984) och slutligen Indiana Jones and the Last Crusade (1989). Slutet på ett årtioende och med sista filmens ride into the sunset-slutscen även tänkt att vara slutet för Indiana Jones. Men, man ska aldrig säga aldrig i filmens värld. Efter nästan 20 år var dem tillbaka; Steven Spielberg, George Lucas och Harrison Ford för att göra den första av vad som nu är två legacy sequels; Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008).

    Kingdom of the Crystal Skull har fått mottaga lite väl mycket oförtjänt skit genom åren. Den är faktiskt inte så dålig alls. Främst är det väl att man följt med tiden och bytt ut nazisterna mot kommunister som skurkar som fått kritik och att man introducerar fenomenet aliens i Indiana Jones-universumet vilket förvisso ska erkännas är något jag själv inte riktigt är helt med på. Men filmen som sådan är inte alls dålig, dess största problem är dock att den blir lite för mycket ibland med allt för många OTT-scener. Men nu, efter ytterligare 15 års tystnad, är han alltså tillbaka igen. Harrison Ford som Indiana Jones i Indiana Jones and the Dial of Destiny. 

 

Ja, jag skriver "han" är tillbaka eftersom både Steven Spielberg och George Lucas inte länge är direkt inblandade förutom som executive producers. Regissörstolen har lämnats över till James Mangold som tidigare gjort filmer som Knight and Day (2010), Logan (2017) och Le Mans '66 (2019). Det var därför inte utan att jag var lite orolig inför en femte film. Dels på grund av att Spielberg inte stod för regin och även för att jag hade svårt att se att Harrison Ford som inför inspelningen pushing 80, och det börjar märkas, skulle kunna vara trovärdig som Indiana Jones en sista(?) gång. Men jag måste säga att jag hade samma reaktion som Steven Spielberg efter att ha sett den; "When the lights came up, I just stood up and turned to the group and said, ‘Damn! I thought I was the only one who knew how to make one of these’". Indiana Jones and the Dial of Destiny är en sann Indy-rulle med exakt allt du förväntar dig!

 

 

 

 

 

 

Hela filmen inleds med en flashback till andra världskriget och vi får se en otroligt bra de-aged Harrison Ford i rollen som Indy som tillsammans med sin vän Basil Shaw (Toby Jones) tillfångatas av nazister som är i färd med att lasta ett tåg med stulna antikviteter. Indy lyckas förstås få dem båda fria och rädda godset som belongs in a museum! Här får vi även stifta bekantskap med Mads Mikkelsens Dr. Voller som ska komma att bli huvudskurken när vi sedan hoppar flera år framåt tiden och månlandningsåret 1969. Indy är numera pensionsredo professor och vi får även veta att hans son Mutt dött vilket gjort att äktenskapet med Marion (Karen Allen) krackelerat. På dagen för hans pension dyker Indys guddotter Helena upp och frågar kring den mytomspunna Arkimedes antikytheramekanism som hennes far, Basil Shaw, varit besatt av. Antikytheramekanismen fick vi även i flashbacken se Indy sno från Dr. Voller och Helena övertygar Indy att visa henne den bara för att sekunden efter sno den och lämna Indy i bakhåll av Dr. Vollers män. En jakt utbryter som resulterar i att Indy blir efterlyst som misstänkt för mord på några kollegor på universitetet. Indy inser att enda sättet att rentvå sitt namn är att hitta Helena och antikytheramekanismen.

  Mer än så ska jag inte gå in i detalj på handlingen. Här har vi set-up:en och vad som sedan utspelar sig är en klassisk katt-och-råtta-kapplöpning efter antikytheramekanismen mellan på ena sidan Indy, Helena och dennes kompanjon Teddy (Ethann Isidore) och på andra sidan Dr. Voller och hans män. Vi är alltså trots att det är 1969 tillbaka i det för serien etablerade konceptet Indy vs Nazis, och det funkar. Min andra farhåga om att Harrison Ford inte skulle vara fit for fight och trovärdig som Indiana Jones en gång till besannades inte heller. Visst, han börjar bli till åren men filmen och karaktären är skriven på ett sånt sätt att det fungerar och man hittar en balans mellan att visa att han faktiskt är närmare att ha gått i skolan tillsammans med bröderna Wright (ett av få rena åldersskämt som görs i filmen) men ändå trovärdig när han slår nazister på käften och kör biljakt med Tuk-tuks. Ja, ni hör, det här är Indy som vi känner honom!

 

Allt är dock inte felfritt med Indiana Jones and the Dial of Destiny. Ja, den är förvisso underhållande rakt igenom, och man har aldrig en tråkig stund, men det är inte utan att man känner av det extra 30 minutrarna mot filmernas vanliga run time omkring 2 h-stecket och man hade enkelt genom att korta ner några av biljakterna kunnat tighta till det hela. Sedan har vi även likt i Kingdom of Crystal Skull introducerandet av ett element som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Det jag pratar om är tidsresor, och då menar jag inte tidsresor som ett teoretiskt koncept utan som faktiskt fenomen. I filmens tredje akt använder nämligen Dr Voller antikytheramekanismen för att resa tillbaka i tiden. Jag ska inte gå in mer i detalj kring när och hur de reser, för att lämna lite spänning kvar åt er som eventuellt inte sett filmen men ändå läser den här recensionen, men man lyckas faktiskt bättre med introducerandet av tidsresor än av aliens utan att för den sakens skull sagt att jag helt köper det. Ska jag vara ärlig så har jag inte riktigt bestämt mig än och därför landar filmen i nuläget på ett något lägre betyg än vad den hade fått utan tidsrese-biten.