Jocke

När den unga sjöjungfrun Ariel (Halle Bailey) blir hopplöst förälskad i människoprinsen Eric (Jonah Hauer-King) ingår hon ett vad som ska visa sig lömskt bedrägligt kontrakt med sin faster sjöhäxan Ursula (Melissa McCarthy) för att under tre dagar få ben och kunna röra sig på land, men hon måste få prinsen att bli kär i henne och ge henne den sanna kärlekens kyss inom den tredje dagens solnedgång annars tillhör hennes själ Ursula för evigt. Kruxet? Hon har gett upp sin röst och utan att veta det även allt minne kring kyssen...

 

 

 

 

 

 

Cinderella, The Jungle Book, Beauty and the Beast, Dumbo, Aladdin, The Lion King och Mulan. Det är listan över Disneyklassiker som de senaste åtta åren fått en live action-remake/re-adoption på stora duken* och som ni kan se väg vågskålen tungt över på vad som kallats The Renaissance Era mellan 1989 och 1999 som också anses som en av Disneys starkaste eror. Nu är det alltså dags för den film som kickade igång eran att få sin live action-remake. Det är dags för en ny, spelfilmsversion av The Little Mermaid.

 

Ja, här kan man verkligen prata om en remake då den till stora delar är en frame-by-frame-remake och även när det kommer till manuset. Man har dock försökt göra några små ändringar här och där. Sebastians (Daveed Diggs) stora konsert som Ariel glömmer bort för att tillsammans med Blunder (Jacob Tremblay) utforska skeppsvrak har bytts ut till den årliga sammankomsten av alla Tritons (Javier Bardem) döttrar under the coral moon. I denna verison är alltså Ariel den enda dottern som fortfarande bor hemma och de övriga systrarna är utflugna, eller ska jag säga utsimmade. Detta förstärker ännu mer Tritons överbekyddande kring Ariel. Någon som ytterligare stärkts av att man valt att lägga in den i den non-canon tecknade prequel-filmen The Little Mermaid: Ariel's Begining etablerade bakgrundsstoryn om att Ariels mamma dödats av människor. Och när vi redan är inne på inspriation hämtade från redan existerande non-canon delar av historien så har man valt att likt i broadwayversionen göra Kung Triton och Ursula till syskon. Men vi ska egentligen inte uppehålla oss vid någon av dessa sidostories eftersom dem faktiskt inte är sidostories utan mer bara fakta som görs absolut inget med.

   Om vi raskt går vidare så har man valt att utöka speltiden från det tecknade originalet - som bestod i ganska effektivt rättfram historieberättande utan vidare krusiduller på både gott och ont - med 46 minuter och dessa utnyttjar man till om inte direkt nytänkande så i alla fall utvecklande och fördjupande av främst relationen mellan Ariel och Eric. Grunden är fortfarande den samma - Eric letar efter kvinnan med den (bokstavligt talat) magiska rösten som räddat honom från havets vågor och tror att han funnit henne i Ariel men blir besviken när han inser att hon inte kan prata - men man har här lagt till fler lager i Erics backstory och karaktär som gör att han och Ariel connectar på flera plan. Eric är inte biologisk son till kungen och drottningen utan flöt iland från ett skeppsbrott och adopterades in i kungafamiljen. Eric känner sig likt Ariel fångad i de förväntningar som lagts på honom av en förälder, i Erics fall mamma drottningen (Noma Dumezweni) som finns med i denna version, och likt Ariel är han en äventyrssjäl som vill ut och se världen och förundras över allt som finns där. Jag var till en början lite skeptisk till att man gjort Ariels röst bokstavligt talat magisk och att den trollbundit Eric men man lyckas ta sig runt det och verkligen visa hur Eric blir kär i Ariel på riktigt, eftersom han inte vet att hon är hon om ni förstår vad jag menar.

 

Man återgår sedan till det mer frame-by-frame-remake:andet med att Ursula som upptäcker att, trots den för remaken nya detaljen att hon fått Ariel att glömma bort "målet" med att få Eric att ge henne en kyss inom tre dagar, det går alldels för bra för Ariel och hon förvandlar sig därför till den sköna Vanessa (Jessica Alexander) som har Ariels röst. Prins Eric blir förtrollad och bestämmer sig från en dag till en annan att gifta sig med Vanesssa men tillsammans med Sebastian och Måsart (Awkwafina) lyckas Ariel stoppa det hela och det är faktiskt i denna version Ariel som styr skeppet som genomborrar Ursula. Slutet gott, allting gott och Ariel och prins Eric kan äntligen gift..jag menar resa jorden runt och utforska världen tillsammans.

 

Så, om vi då skulle komma lite mer specifikt till vad jag tyckte om filmen, även om det kanske har sipprat igenom lite här och där i min genomgång av handlingen och dess förändringar. Jag måste säg att jag gillade filmen starkt. Halle Bailey, som i vanlig ordning fått ta emot sin beskärda del av bajsätarhögerns skit sedan det utannonserades att hon skulle gestalta den lilla sjöjunfrun, briljerar av förståeliga skäl lite mer i sångnumerna än i "taldelarna" men är en lika trovärdig som charmig och genomsöt Ariel. Alla videos av mörkhyade små flickor som förundrats över den första teaser trailern och att få se sig själva representerade på vita duken underbygger ännu mer att detta var helt rätt väg att gå om man ska göra en ny version av en klassiker, förnya samtidigt som man behåller kärnan med vad som gjorde originalet odödligt. Jodi Benson som gjorde rösten till Ariel i originalet är också med och pass the torch genom att var den person som ger Halle Baileys Ariel the dinglehopper.

   Och om vi ska gå in på att prata odödliga rollprestationer så är det förstås ett enorm tungt ok för Melissa McCarthy att ta över rollen som Ursula från otroliga Pat Carroll - som i sin tur baserade sin prestation på drag queen:en Divine - men McCarthy gör det med den äran och gör rollen till sin men med fortsatt respekt för Carroll. Däremot ska vi inte tala om Javier Bardems bottennapp som Kung Triton som tyvärr bidrar till att dra ner filmen lite då relationen mellan Triton och Ariel ändå är en ganska stor del av dramat. Men det lyckas ändå överskuggas av all fantastisk musik signerad Alan Menken - inklusive några nyskrivna låtar med text av den moderna musikalscenens guru Lin-Manuel Miranda som fint kompletterar den framlidne Howard Ashmans redan befintliga - och är det någonting som regissören Rob Marshall verkligen kan så är det sagomusikal. Så The Little Mermaid får helt klart godkänt och är en helt klart värdig version för en ny generation barn att växa upp och förundras av, men glömt inte bort att även visa dem originalet.