Jocke

Den unge lejonungen Mufasa (Braelyn Rankins/Aaron Pierre) kommer bort från sina föräldrar vid en översvämning och finner sig på en resa att hitta sin plats i livets stora cirkel.

 

 

 

 

Mufasa: The Lion King. Prequel:en som absolut ingen bett om. Men eftersom The Mouse House allt mer vänt på sin grundare Walts bevingade ord we don't make movies to make money, we make money to make more movies så är det alltså vad vi fått; berättelsen om Simbas far Mufasa. Filmen är en prequel till den animerade re-maken som kom 2019, och alltså inte det tecknade originalet från 1994.

 

Med detta sagt så har man valt att placera förvaltandet av berättelsen i händerna på regissören Barry Jenkins, som ligger bakom filmer som Moonlight och If Beale Street Could Talk, och han lyckas med att skaka liv och engagemang och framförallt ingjuta riktiga känslor i berättelsen om Mufasa på hans resa från en föräldralös stray till kung över allt som solen rör vid. Det är därför synd att man anlitat praktikanternas B-lag för att animera det hela. Missförstå mig rätt, det är förstås inte direkt dåligt animerat men långt ifrån den höga nivå som vi efter 2019 vet att Disney kan leverera. Jag väljer också välvilligt att anta att Jenkins böjt huuvd för Disneys vilja att tvångsskohorna in Timon (Billy Eichner) och Pumbaa (Seth Rogen) genom en ram-berättelse där Rafiki (John Kani) berättar historien för dem och Simba (Donald Glover) och Nalas (Beyoncé) dotter Kiara (Blue Ivy Carter). Jag har inget emot Timon och Pumbaa - och Eichner och Rogen gör dem bra - men de är helt malplacerade här och deras humor bryter helt av den övriga känslan och tonen i filmen. Man använder också Timon och Pumbaa till att övertydligt trycka på vissa delar i berättelsen och ställa "frågor" som om man inte vågar lita på att publiken själva förstår vad det är dem ser. Det säger också något om hur bra huvudstoryn är, om än absolut inget revolutionerande och på det stora hela ganska förutsägbar, när man varje gång den bryts av med Timon och Pumbaa på riktigt längtar tillbaka.

 

Så ja, Mufasa: The Lion King var betydligt mycket bättre än vad jag trodde att den skulle vara och visar på att även om Disney mest är ute efter att tjäna pengar på den så är det också en fin berättelse som dessutom inte viker undan från att vara läskig och rå, vilket med tanke på att det är en verklighetstroget animerad film kanske gör att den inte är lämplig för det allra yngsta, i alla fall inte i en biosalong.