Man brukar säga att Gyllene Tider är världens största band i Sverige. Bandet bestående av fem grabbar från Halmstad och Harplinge med Per Gessle i spetsen som tog Sverige med storm och skapade hysteri under sina officiellt aktiva år mellan 1978-1985 och har sedan fortsatt att dra fulla arenor under otaliga återföreningar och avskedsturnéer, varav den senaste så sent som förra sommaren. Det är därför ganska naturligt att det är vart man vänder blicken när man letar efter underlag för ytterligare en svensk musik-biopic. Problemet är bara att berättelsen om Gyllene Tider är just det, mest gyllene.
Missförstå mig rätt. Det är så klart fantastskt att historien om Gyllene Tider är en solskenshistoria utan några större fläckar. Det har sedan debuten bara gått uppåt med tragedin i Kristanopel - där flera fans blev nedtrampade och tre dog i det kaos som uppstod när arrangörerna helt missbedömt den publiktillströmning som skulle bli och inte alls var beredda på att kunna hantera det över 2 500 personer som kom - som det enda direkta mörkret. Kristanopel är också med i filmen - och hanteras respektfullt - men det är inte alls i fokus. Det är nämligen tydligt att vad regissören Per Simonsson - mannen bakom flera julkalendrar under 10-talet och Jonson och Pipen - inte varit ute efter något annat än att skapa en feel good-film om sommartider och myggbett som svider.
Och ja, på det planet gör filmen sitt jobb. Det här är likt Gyllene Tiders musik opium för folket och det var föga förvånande att publiken i den biosalong jag satt i i Halmstad stämde in i en applåd när filmen var slut, och detta var en vecka efter premiären ska sägas. Men som rent filmhantverk finns här så många fel och brister att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Som jag nämnde finns här egentligen inte så mycket mörker eller motgångar att tala om och därmed inte heller någon direkt dramaturgi att hänga upp alltihop på. Man gör dock sitt bästa att skapa lite konflikt och svärta. Förutom ovan nämnda Kristanopel får vi ett ytterst kort internt bråk på scen inför en spelning när det kommit fram att Per (Waldemar Wahlbeck) blivit erbjuden en solokarriär. Just Per är också filmens naturliga huvudperson och det faktum att hans pappa (Per Larsson) - ni vet rörmockar'n - på sin dödsbädd får honom att lova att lägga av med musiken för att kunna ta hand om och försörja mamma har potential om man också hade lagt energi på att skapa en ordentlig relation mellan Per och hans pappa innan dess utöver just klipp-dig-och-skaffa-ett-jobb-tjatet, och lite mer tydliga motgångar under vägens gång som på riktigt fått utmana Pers övertygelse och väga den mot känslan av sveket mot fadern. Men det största fokuset ligger istället på just musiken och framgångarna.
Per sitter ensam på sitt pojkrum och klinkar på sin gitarr tills han en dag i skolan blir ombedd av Tobbe (Felix Sandman) att skjutsa honom och hans bandmedlemmar till deras replokal. Tobbe och hans band spelar progg och kommersiell framgång är lika med kreativt självmord. I bandet finns dock en viss Mats "MP" Persson (Ville Löfgren), en musikaliskt multitalang, som också har en fallenhet för att trimma motorer, som Per lyckas locka över till sig och tillsammans annonserar dem efter fler bandmedlemmar. In kommer således Anders Herrlin (Lance Hedman Graaf), Micke Syd Andersson (Phoenix Parnevik) och i sammanhanget lillkillen Göran Fritzon (Kulas Xawier). Gyllene Tider har tagit form och de lyckas tvinga sig till en spelning på det lokala folkets hus och det dröjer inte länge innan skivbolaget EMI hör av sig efter att ha mottagit en demo.
Grabbarna åker upp för att spela in en platta, och möts av det för filmgenren obligatoriska the-guy-who-turned-down-Beatles-moment när skivbolagschefen yttrar repliken Dom ser precis ut som det där jävla fiaskobandet. Dom var från Halmstad och sålde 300 plattor. Var kommer Dom här jävla pajasarna ifrån då? Men vi vet alla hur historien går från här. Succé och turné. Repeat. Och ja, det är väl inte mycket mer än så. Jo, Per träffar sin fru Åsa (Lova Schildt) också. Och Marie Fredriksson (Ella Tiritiello). Problemet är som sagt att berättelsen om Gyllene Tider egentligen inte har så mycket att berätta och när man inte heller lägger ner någon vidare energi på det som faktiskt finns utan gör det enligt 101-modellen utan mycket tankeverksamhet bakom gör det inte heller det hela bättre.
Ett annat problem är casten. Och nej, då syftar jag inte på den redan innan filmens premiär framförda kritiken att mer än hälften av huvudkvintetten består av nepo babies dvs kända personer som är barn till redan kända personer och därmed fått sitt kändisskap medfött. Faktum är att dels har alla fått sina roller genom open casting och alla gör faktiskt bra ifrån sig för att vara debutanter. Ville Löfgren är störtskön som MP och Lance Hedman Graaf fångar Anders bra, och Valdemar Wahlbeck gör stabilt ifrån sig som Per Gessle, och fångar framförallt hans säregna sångröst väldigt bra. Tillsammans med Phoenix Parnevik och Xawier Kulas lyckas dem också fånga känslan av Gyllene Tiders dynamik. Problemet jag talar om är att alla talar Ha'msta'dialekt. Och ja, det är förstås i säg korrekt men det är bara Valdemar som har den medfödd och resten fokuserar så mycket på att försöka få till den så att det går ut över deras prestationer. Detta gäller inte bara killarna i bandet utan samtliga skådespelare. Absolut sämt är Felix Sandman som talar någon form av skånska. Det bästa hade varit att casta Halmstadbor eller helt enkelt skita i dialekten.
Och när vi är inne på att skapa någon form av autenticitet måste vi förstås också prata det som är centralt för hela filmen - musiken. Som sagt ovan fångar Waldemar Wahlbeck Pers säregna sångröst bra och alla skådespelarna har fått lära sig att spela sina instrument så att det ser trovärdigt ut. Det är Waldemar som sjunger men instrumenten spelas av Per Gessles Roxette-band. Det är synd. Jag hade gärna sett att Gyllene Tider själva spelade musiken. För en del av det som skapat Gyllene Tiders framgång är just samspelet dem emellan och det finns något speciellt i soundet dem emellan. Missförstå mig rätt, låtarna är såklart lika bra oavsett vem som spelar dem, och gemene man hör förmodligen ingen skillnad, men när det riktiga Gyllene Tider kommer in och spelar i eftertexterna, då märks det att det är på riktigt. Det är hur Gyllene Tider låter.
Men som sagt, nu är vi verkligen inne och pillar med pinsett och förstoringsglas. Musiken är som sagt bra oavsett och hjälper till att skapa den rätta känslan. I en tid när den svåra proggen var da shit kom Gyllene Tider in med sin glättiga, kommersiella pop om att sätta på flickorna på TV2, älska till Buddy Holly och gå och fiska.
För som jag har sagt har Per Simonsson inte varit intresserad av att skapa en hantverksmässigt kompetent film. Han har velat skapa en känsla. Känslan av drömmen om Gyllene Tider. Känslan av 70-80-talet och några nördiga grabbar från den halländska landsbyggden som uppfyller sin dröm om att bli popstjärnor. Och ja, det är lätt om man vill att ryckas med i den känslan och inte behöva tänka så mycket, och då, ja då spelar det ingen roll att allt egentligen är lite hej och hå i övrigt. Det här är sommartider och myggbett som svider. Det här är Gyllene Tider.
Betyg: 6/10
0 kommentar(er)
