Jocke

Som jag har förstått det när jag fått det förklarat

för mig genom olika kanaler så är det så att man

inte jojkar om någon eller något, man jojkar personen

eller saken, tanken är att man som lyssnare ska

känna en personen eller saken som jojkas. Máret

jojkar sin 2-åriga son och trots att nervositeten

av att för första gången stå på en scen lyser igenom

lyckas hon förmedla känslan av den 2-åriga sonen.

 

 

Kvällens vinnare har alltid haft en stark

samisk identitet men har aldrig talat

samiska. Nu gör hon således för första

gången debut med en låt på sydsamiska

och det är en blandning av svullstig ballad

och klubbpop om hjärtekross som det inte

är något direkt fel på men som hade behövt 

liiite mer riv för min smak.

 

Min personliga favorit under kvällen i

sångdelen är en fridfull och stillsam

vacker ballad om tacksamhet och

kärlek till naturen och dom som

tagit hand om den före oss. Ett

budskap som Ingá Máiiá Blind

verkligen lyckas nå ut med även

fast man som jag inte förstår

språket.

 

 

En elektropop-duo levererar en

harmonisk men ganska snabbt

tråkig låt, men med ett uppiggande

scenframträdande med silverklädda

dansare med rosa peruker.

 

Det något skruvade spåret fortsätter

Ánndaris Rimpi - som bland annat 

gjort samiska rösten till Olaf i Frozen -

på med synthpop på lulesamiska och

med ett lekfullt experimentellt och

udda scenframträdande men tyvärr

fångar aldrig bidraget mig fullt ut.

 

Hanna Nutti - syster till tidigare i år

Mellodebuterande Dear Sara - gör 

även hon debut med en låt på samiska

där melodin skrev för redan 10 år sedan

men som hon först nu funnit en text till.

Hanna beskriver låten som ett samiskt

stridsrop och det är en verkligt ursnyggt

producerad svullstig popballad som

bär mycket DNA med systerns mellobidrag.

Ett starkt avslut på kvällen och en av

mina personliga favoriter.

 

 

 

 

Programmet inleddes med en filmsekvens över fjällvyer och renar där kvällens programledare åker skotter och sedan gör sig iordning för showen. Programledarna i fråga är det båda samiska artisterna Natalie Carrion och Ole Máhtte Gaup där den förstnämnda under kvällens gång talar svenska och den sistnämnda talar samiska, som livetextas så gott det går, men mer om det senare. Hursomhelst så inleds kvällen i arenan med att Natalie och Ole pratar om jojkens historia av att ha blivit nedtystad till följd av statligt förtryck och skapandet av en skam över det samiska arvet, och hur då jojkdelen av tävlingen - som man inleder med - är extra viktig för att föra ut och bevara jojken. Man belyser på ett avvägt sätt i ett annars väldigt festligt sammanhang att tävlingen symboliserar och bär något viktigt, bevarandet av den samiska kulturen. Men man visar även genom flera av kvällens bidrag och de båda mellanakterna att man är öppen för att på egna villkor vidareutveckla och förnya kulturen.

   De båda mellanakterna består av först en musikvideo av bandet Indigenous Bastards från den finska delen av Sápmi där bandmedlemmarna alla är anonyma och maskerade och de framför progressiv och suggestiv klubbthechnopop och sedan en nytolkning av en 100 år gammal jojk av bandet Gabba som också dem har en väldigt progressiv och egen framtoning. Mellan de båda tävlingsdelarna och resultatredovisningen genomför man även intervjuer med förra årets vinnare och med två jurymedlemmar.

 

När sedan vinnaren ska redovisas berättar man först vilka två bidrag som fått flest antal röster - då andraplatstagaren får en prissumma på 10 000 norska kronor - och därefter meddelas vinnaren, som får en prissumma på 20 000 norska kronor och får hålla en konsert på nästa års påskfestival. En vinst i Sámi Grand Prix är även en bra skjuts i karriären.

 

 

 

Ja, då så har jag bevittnat min alldeles första Sámi Grand Prix. Jag gick som sagt in med en djup respekt och ödmjukhet över att jag har alldeles för dålig koll på samisk kultur och den samiska musikscenen. Vad jag samtidigt gillade var att man inte gjorde någon direkt ansträngning att förklara eller föreläsa om den, det här är samernas melodifestival och vi bjuds in att ta del av den på deras vilkor. Det enda som var synd var att livetextningen var ganska bristfällig för att uttrycka sig milt så mycket av det Ole och flera av de tävlande artisterna sa gick förlorat om du inte kan tala samiska, men även det gjorde inte så mycket, för man kunde ändå hänga med i känslan.

   Sámi Grand Prix kallas som sagt för den samiska melodifestivalen och min reflektion är väl att den var som en melodifestival komprimerad, lite som det var förr kanske när även Mello bara var en kväll om året. När man kommer från att ha tittat på och vara van vid den svenska melodifestivalen med sina sex lördagskvällar fyllda av bombastiska glitterkanoner av OTT-underhållning är det inte utan att det känns lite lite, men, ett stort men; jag hade inte tråkigt och det var kul att se något å ena sidan välbekant men ändå så annorlunda och nytt. Jag tyckte det var en hög kvalité på bidragen och jag är väldigt ödmjuk inför att jag kanske inte fullt ut än förstår mig på jojk, men jag fick ändå ut något av jojkdelen och jag är inte främmande för att lära mig mer! Programledarna var också bra och med en charmig framtoning, en avsmittande glädje och med bra kemi och samspel. Kan någon viska i Karin Gunnarssons öra att Natalie Carrion skulle kunna, låt säga, vara med på ett hörn och leda Mello. Bara ett förslag liksom.

 

Jag välkomnar med stor varm famn Sámi Grand Prix in i Mellofamiljen "på riktigt", och suget efter att lära mig mer om den samiska musikscenen har väckts!