De båda tennisspelande barndomskompisarna Art (Mike Faist) och Patrick (Josh O'Connor) träffar en dag det unga tennisundret Tashi Donaldson (Zendaya) och deras liv och relation ska aldrig bli sig lik igen...
Call my by your name-regissören Luca Guadagnino ska ha credd för att han faktiskt lyckas göra tennis sexigt, i alla fall i filmens inledande 40 minuter. Under den här tiden fullkomligt slår det gnistor om så väl filmen som dess karaktärer och skådespelarna som gestaltar dem. Därefter faller tyvärr filmen likt det vad det utvecklar sig till lika förutsägbara som genuint ointressanta triangeldramat den skildrar totalt samman.
Alla stoft till vad som hade kunnat vara bra scener - och som framförallt filmens stora behållning Zendaya försöker göra till något intressant - smetas ner med kladdig och genomgående irriterande opassande musik och trots att Zendaya, men även hennes båda manliga motspelare, göra riktigt jävla bra ifrån sig så hjälper det föga för att rädda hem detta spektakel, som när det efter vad som känns som eoner av omotiverade slow motion-effekter når sitt klimax jag slutat bry mig om för länge sedan. Och då ska det sägas att jag verkligen, verkligen gjorde allt jag kunde för att älska filmen.
Betyg: 3/10
0 kommentar(er)
