I Disneys turn-animated-classics-into-live action-mission har turen kommit till deras verkliga kronjuvel - Snow White and the Seven Dwarfs - eller Snow White som den nu bara heter.
Produktionen har kantats av flera kontroverser, fler än jag orkar räkna upp. Det har handlat om damned if you do - damned if you don't-rävsaxen i att man valt att göra de sju dvärgarna animerade istället för att casta kortväxta skådespelare. Man gjorde detta för att man var rädd att bli anklagade för att spä på nidbilden av kortväxta om man castade kortväxta - eftersom sagoväsenet dvärg är något annat - men möttes istället av kritik från kortväxta om att man berövade dem på sju skådisjobb. Vi har också den just nu heta frågan kring Israel-Palestina-konflikten och det faktum att Rachel Zegler som spelar Snövit tagit publik ställning för Palestina och Gal Gadot, som är israel, som spelar den elaka drottningen publikt tagit ställning för Israel. Vi har även rent rasistiska påhopp mot Zegler om att hon inte är vit nog för att spela Snövit och i samma kölvatten den sedvanliga rädslan från töntligan att Disney ska woke:fiera ännu en barndomsklassiker. Bortsett från detta rena trams så går det ändå inte att undkomma att det är stora skor att fylla när Disney ger The Amazing Spider-Man-regissören Marc Webb i uppdrag att återuppfinna deras allra första klassiker.
Det kan vara lätt att glömma bort så här närmare 90 år senare men när Snow White and the Seven Dwarfs kom ut 1937 var det den allra första tecknade långfilmen och var resultatet av tre års hårt arbete av 750 tecknare och bestod av närmare 2 miljoner teckningar. Produktionen hade kostat för den tiden höga summan 1,4 miljoner dollar. Det finns många historier om hur man var osäker på om det skulle fungera. T.ex. i scenen där jägarn smyger upp bakom Snövit med dolken; kommer publiken verkligen bry sig om ifall en tecknad figur riskerar att dö? Men brydde sig, det gjorde publiken och resten är så att säga (film)historia.
Filmen var också för sin tid filmtekniskt banbrytande, med att bland annat innehålla den tekniskt sett första motion capture-animerade sekvensen på film när Snövit dansar dvärgarna vilken skapades genom att en skådespelare iklädd Snövits kläder genomförde scenen och man sedan tecknade av henne frame-by-frame, men berättelsen innehåller också många beståndsdelar, segment och "regler" som återfinns, används och efterföljs än idag i genren.
Så, hur går det då när den klassiska sagan ska uppdateras? Vi ska komma ihåg att det här inte är första gången som någon försökt sig på att uppdatera Snövit på vita duken. 2012 kom det inte mindre än två försök. En som hette Mirror Mirror och en som hette Snow White & The Huntsman. Den tidigare var mer whimsical och den andra en mer mörkare fantasy-take men båda hade gemensamt att de gjorde Snövit till något av en frihetskämpe som befriar landet från den elaka drottningen som "förslavat" dem genom höga skatter.
När Marc Webb ger sig på sagan gör han det med en sorts mix mellan Mirror Mirror och Snow White & The Huntsman men med en stomme i Disneys tecknade klassiker. Snow White är således på många sätt true to the original - ibland rent visuellt på ett sätt som får det att bitvis kännas plastigt och fejk - men samtidigt lagom uppdaterad för att fungera i vår tid. Snövit är en tydligare, mer självständig karaktär och Rachel Zegler gör ett fantastiskt jobb med att just behålla vad som fortfarande funkar med karaktären och tillföra ytterligare dimensioner och man förtydligar budskapet som redan finns i originalet om att när spegeln talar om att Snövit är fager handlar det inte bara om hennes yttre, utan främst hennes inre.
När vi pratar om Rachel Zegler kan vi förstås gå in på den nyskrivna musiken - skriven av duon bakom succémusikalen Dear Evan Hansen - som är moderna musikaltoner men som ändå gifter sig bra med originalets odödliga klassiker. Och Rachel Zegler har en pipa värd all pris, och det ska tilläggas att hon sjunger live(!) on set.
Likt i både Mirror Mirror och Snow White & The Huntsman har man även lagt energi på att göra den elaka drottningen till en mer framträdande karaktär med mer av en lore och ett fokus på hennes fåfänga och osäkerhet men inte utan att fortfarande behålla hennes genomonda karaktär och framförallt lyckas man fånga den ikoniska looken.
Om man lagt bra enegi på att förstärka Snövit och den elaka drottningen så hade man behövt jobba mer på att göra dvärgarna till egna karaktärer, främst visuellt då vissa av dem lätt flyter ihop och man har svårt att hålla reda på vem som är vem. Det känns som att allt karaktärsarbete kring dvärgarna lagts på Toker (Andrew Barth Feldman) och jag vill inte förta det arbetet, eftersom det är en del av storyn som funkar väldigt bra, men det gör att övriga sex dvärgar får väldigt lite att göra och utrymme att utvecklas till självständiga karaktärer.
Något annat som försvårar det hela är att dvärgarna har konkurens från sju andra helt nya karaktärer. Eller ja, karaktärer och karaktärer, det är väl mer framträdande statister då inte heller dessa får uttymme att utvecklas ordentligt. Jag pratar om Robin Ho..förlåt, Jonathan (Andrew Burnap) och hans merry men. Prinsen som i originalets inledning klättrar över slottsmuren för att sjunga duett med Snövit och sedan försvinna ur handlingen helt tills han råkar rida förbi och kyssa henne till syns döda kropp på munnen för att väcka henne ur the sleeping dead är i Snow White borta och ersatt med Jonathan som alltså är en sorts Robin Hoodsk frihetskämpe som slåss för dem ideal som Snövits far kungen stod för. Återigen: det här är en ny del av storyn som funkar väldigt bra, men man hade som sagt behövt lägga mer tid på att skapa karaktärer av hans merry men, eller skippa dem helt. Som det är nu har vi alltså om man räknar bort Jonathan och Toker totalt 12 karaktärer som aldrig riktigt fyller någon riktig funktion eller får chans att stå på egna ben.
Överlag känns det sammantaget som att Snow White är både vilsen men också extremt självsäker på samma gång. Det är lätt att bara luta sig tillbaka och dras med i sagans ibland lite väl välputsade värld och bara njuta, men det finns ständigt något som skaver i kanterna. Ingen home run, men en värdig tolkning av den klassiska sagan. Lyssna inte på töntligan av wokerädda incels - gå på bio!
Betyg: 7/10
0 kommentar(er)
