Varning! Denna recension kommer innehålla värdefulla spoilers som kommer förstöra för alla er som bara tittar på filmerna och som inte har läst böckerna så jag uppmanar er att sluta läsa NU!
Är alla ni andra kvar? Bra då fortsätter vi! Låt oss börja med lite nostalgi. Det är ju faktiskt 10 år sedan den första filmen kom ut och hela 21 år sedan J.K. Rowling började skriva på sin första bok om den unge trollkarlen, men vår historia tar sin början för lite mer än 10 år sedan. På den tiden sträckte sig mitt litterära intresse inte utanför Enid Blytons värld. I had a crush on Five (Vi fem) som man skulle ha sagt i england. Min syster och mamma försökte få mig att börja läsa Harry Potter men jag kunde inte tänka mig att läsa något annat om det inte innehöll fyra barn och en hund.
Sedan kom den första filmen om Harry Potter, Harry Potter and the Philosopher's Stone, och mamma sa att jag väl iaf kunde titta på den och se vad jag tyckte. Jag minns att jag direkt när eftertexterna hade börjat rulla reste mig ur soffan och gick in i min systers rum för att börja läsa Harry Potter. Sedan dess har jag varit lite av en allätare när det gäller böcker men Harry Potter har alltid haft en speciell plats i litteraturhjärtat, och i filmhjärtat också för den delen.
Det var därför med blandade känslor jag såg fram emot den stora dagen då jag skulle få se den sista filmen om Harry Potter och hans värld. Jag var taggad och förväntansfull för att se hur och OM de lyckats få till den sista delen men samtidigt hade jag en vemodig känsla i magen. Jag visste ju att det nu skulle vara slutet och jag tror att många med mig kände samma sak. Vår generation har vuxit upp tillsammans med Harry Potter och i princip åldrats jämnsides med honom. Hur kommer en värld utan nya Harry Potter-filmer och böcker att se fram emot se ut? Kommer vi att klara oss?
Narturligtvis! Man kan ju alltid läsa/se om alla böcker/filmer när som helst! Nog med nostalgi nu. Här kommer en ganska omfattande recension av Harry Potter and the Deathly Hallows part 2!
Som vi ju alla vet har Harry Potter-serien bytt regissör ett antal gånger och varje regissör har tillfört något nytt och/eller satt sin egen prägel på filmerna. Först ut var Chris Columbus som skapade två matinéfilmer för barn men hans bild av Hogwarts med omnejd stämde inte helt ihop med min egen, den kändes för påhittad på något sätt. Efter Columbus tog Alfonso Cuaròn över och ändrade kraftigt stil på Hogwarts till det bättre. Han införde också humor på ett helt annat sätt i filmen. Inför Harry Potter and the Goblet of Fire valde Mike Newell att behålla Cuaròns bild av trollkarsvärlden och man började sakta lämna barnfilmsstadiet allt eftersom filmernas story blev allvarligare. Sedan Harry Potter and the Order of the Phoenix har regissörstolen besuttits av David Yates som tog steget in i ungdom/vuxenfilmstadiet vilket behövdes. Harry blir äldre och då måste också filmerna bli det.
Jag måste säga att David Yates är min favorit av Harry Potter-regissörerna tätt följd av Alfonso Cuaròn. Yates lägger mycket vikt på mörk drama och hans filmer har en mycket mörkare ton i både story och ljussättning. Hans filmer är inte trollkarlsfilmer det är filmer med trollkarlar i. Han har bit för bit skalat ner på magin och fram träder helt vanliga människor. Det enda som skiljer oss mugglare och trollkarlar åt är att trollkarlarna är just trollkunniga. Det gör att man kan ta till sig storyn på ett helt annat sätt. De första filmerna är jättebra, självklart är dom det, men det finns liksom en osynlig vägg som talar om att: det här kan inte hända oss! I Yates filmer och speciellt i Harry Potter and the Deathly Hallows Part 1 och 2 är den väggen helt borta. Det här skulle kunna hända oss! Vad vi ser är ren rasism som vi tyvärr ser får ta allt större plats i politiken världen över. Vem vet när nästa Voldermort träder fram? Dewt vet vi inte men vad vi vet är att om part 1 var en roadmovie så är part 2 helt klart en krigsfilm, eller ett krigsdrama för att vara exakt.
"Harry Potter..."
Det är dags för den sista striden , den sista filmen. Så mycket att förklara, så mycket att få med i den kortaste filmen i serien. Vi har ju sett bevis på att man misslyckats förr när man gjorde den tjockaste boken (Harry Potter and the Order of the Phoenix) till den då kortaste filmen. Storyn blev kompakt och märkbart uppspeedad. Skulle man verkligen fixa att ge Harry Potter-serien ett värdigt slut på endast 130 minuter?! Ja, det gjorde man! Sista delen i världsfenomenet är, enligt mitt tycke, den näst bästa filmen efter Harry Potter and the Prisoner of Azkaban! Som jag började med att säga så är det här en krigsfilm. Man demolerar Hogwarts och jämnar stora delar av skolan med marken. Innan den stora striden passar Harry & co på att titta förbi Gringotts och slår sönder lite där också. Det är överlag mycket förstörande och dödande i den sista filmen. Scenen där familjen Weasley gråter över sin döda Fred (James Phelps) fick faktiskt även mig att fälla en tår men tårögd var jag stora delar av filmen. Mitt i alla förrödelse har man även lyckats få in mycket drama och humor, oväntat mycket humor faktiskt! Du gråter och skrattar om vartannat. Mest skratt blir det under 19 år senare där Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Bonnie Wright och Tom Felton alla fem ser för löjliga ut i sin ålderssminkning.
"You have allowed your friends to die for you, rather then face me yourself."
Det är som sagt mycket som ska avslutas i part 2. Ron och Hermione ska äntligen inse att de båda älskar den andre och besvara dens känslor vilket de gör i en hastig kyssscen som jag personligen tycker kunde fått ta större plats. Samspelet mellan dessa båda karaktärer är det som jag gillar mest i både filmer och böcker. Man kunde tagit tiden från den påhittade romansen mellan Neville (Matthew Lewis) och Luna (Evanna Lynch), den var både löjlig och påklistard. Sen vet ju alla som sett dokumentären J.K. Rowling: A Year in the Life att Luna gifter sig med Rolf Scamander. Matthew Lewis får ta mer plats i den här filmen och det klumpiga och försynta i hans karaktär Neville Longbottom är som bortblåst när han står upp mot Voldermort i Harrys ställe. För Harry offrar ju sig och dör för sina vänner för att sedan återuppstå, hmm, det där låter bekant? Strunt samma, en karaktär som däremot har fått skrivas ur sista filmen är Draco Malfoys ena "bodyguard" Crabbe (Jamie Waylett). Detta för att skådespelaren åkt fast för narkotikainnehav men han ersattes snabbt med en lång mörk främling...
"On this night, join me and confront your fate"
En del av boken som jag värdesätter väldigt mycket och som skulle komma att bli avgörande för om jag skulle tycka filmen var bra eller dålig beroende på ifall de fick till den eller inte var Snapes (Allan Rickman) upprättelse. Tiden med Snape nere i minnessållet blev väldigt lyckat och det märktes att man lagt ner tid på att förklara trolldryckslärarens agerande genom hela serien. Även Harrys tid på ett skinande vitt Kings Cross där han samtalar med den döda Albus Dumbledore (Michael Gambon) flöt på bra och blev lyckad trots att man av någon konstig anledning satt på honom kläder? Det finns så mycket att kommentera men det känns som om denna recension är lång som den är så det är bäst att försöka komma till ett avslut och jag hoppas att ni inte har funnit den allt för luddig och osammanhängande. Först ska jag bara kommentera att musiken var helt fantastisk och det var härligt att man i eftertexten gick tillbaka till Hedwig's Theme som varit väldigt frånvarande i Yates filmer.
Harry Potter and the Deathly Hallows part 2 är ett fantastiskt avslut på en älskad bok-och filmserie och att alla i salongen, gammal som ung, stämmer in i en rungande applåd när eftertexten börjar rulla säger väl egentligen allt?
"the boy who lived... come to die. Avada Kedavra!"
Betyg: 5/5.
0 kommentar(er)
