Ett ord dyker ständigt upp i mitt huvud under tiden som jag tittar på filmen: Konstigt! Och vad mer kan man förvänta sig när filmskaparen Tim Burton tar sig an ett manus av Roald Dahl? Med dessa båda "galna" genier kan det inte bli annat än så underbart konstigt som det blev. Ni som sett några av Burtons andra verk vet hur fantastiskt bra han är på att återskapa fantasivärldar och han har en otrolig detaljrikedom i allt han gör. Det vi vanliga människor på sin höjd ser i våra drömmar gör han till verklighet i sina filmer. Vad sägs om ett sagoland där allt, från den porlande bäcken till markens gräs, är av godis och går att äta! Att landet är befolkat av små sjungande svarta pysslingar i rosa latexdräkter hör kanske inte till mina vanligaste drömmar men det tillfredställer säkert någon annans sjuka drömvärld. Tim Burton lyckas med att skapa dessa platser och dessutom får det att kännas verkligt och inte bara som just i en dröm.
"Everything in this room is eatable, even *I'm* eatable! But that is called "cannibalism," my dear children, and is in fact frowned upon in most societies."
Något som inte är lika lyckat är storyn. Den är tyvärr väldigt tunn och blir ganska snart långtråkig. Man förstår snart vad som kommer att hända och när det kommer hända och det långt innan det händer. Som tur är finns Tim Burtons trogna vapendragare Johnny Depp där för att backa upp storyn med sin fantastiska rolltolkning av Willy Wonka! All den galenskap som ligger och ruvar inom Depp får lov att komma fram i all sin prakt genom chokladmästaren! Tillsammans med scenografin räddar Depp filmen från att bli helt meningslös och Willy Wonkas flashbacks på sin tragiska barndom stärker storyn. Som Willys stränga pappa ser vi för övrigt den helt rätt castade Christopher Lee.
"I'm sorry, I was having a flashback."
En annan sak som slog mig framåt filmens slut var hur lik Willy Wonka i röst och utseende är Michael Jackson. Bortsett från den underbara galenskapen så är Willy Wonka en bild av hur det skulle kunna ha blivit om Michael Jackson gett sig in i godisbranshen ist för musikbranshen. Fast så fort man byter ut Willys namn mot Michael Jackson känner man genast hur handlingen blir mycket obehagligare. Bara tanken på Michael Jackson ensam med fem små barn får nackhåren att resa sig. Den filmen hade säkerligen inte blivit barntillåten som ju den fantastiskt välgjorda och konstiga Kalle och Chokladfabriken är...
Mike Teavee: "Who wants a beard?"
Willy Wonka: "Well, beatniks for one, folk singers, and motorbike riders. Y'know. All those hip, jazzy, super cool, neat, keen, and groovy cats. It's in the fridge, daddy-o! Are you hip to the jive? Can you dig what I'm layin' down? I knew that you could. Slide me some skin, soul brother!"
Betyg: 3/5.
0 kommentar(er)
