Oden (Johan Östling) och Thor (Björn Starrin), eller Mats och Lennart som de heter egentligen, är två hårdrockande tvillingbröder på 35 år som vigt hela sitt liv åt det kanadensiska Heavy Metalbandet Ludor. När outleten där de båda jobbar byter till en ny ägare (Kjell Bergkvist) som ställer krav på vårdad klädsel säger de upp sig då de anser sig kränkta. Vad gör då riktiga män som förlorat jobbet och lägenhet? Jo, de flyttar hem till mamma förstås...
Ulf Malmros har återvänt till de värmländska skogarna men jag måste tyvärr säga att det här är inte en av hans starkaste filmer. Den funkar det gör den men det känns som om något fattas - en röd tråd. Storyns båda huvudkaraktärer är två riktigt sköna typer, lysande spelade av Björn Starrin och Johan Östling, som verkligen brinner för sin livsstil men som aldrig blivit riktigt vuxna. Dom curlas av sin mamma, prästen Gunilla (Lotta Tejle), som givit upp hoppet om att få sina båda söner att lyssna på något annat än aggressiv heavy metal. Med i leken finns också den linedansande skolfröken Jenny (Mia Skäringer) som Oden och Thor båda i hemlighet uppvaktar trots att de svurit en pakt att inget får komma mellan dem och Ludor. Det hela kryddas med mamma Gunillas allt mer desperata försök att locka folk till den tomma kyrkan och pojkarnas f.d. chef likadera grannes försök att driva dem ur sitt föräldrarhem. Eller jag tror att det är det som är syftet iaf med att han stänger av deras vatten och el. Det är helt enkelt här som filmen brister. Det flesta scener är riktigt roliga var för sig och lockar fram skratt hos publiken men när det kommer till att sammanfoga dem till en och samma film går det trögt. Något klaffar inte och för första gången känns det som om Ulf Malmros inte tänkt igenom vad han vill ha sagt.
Mammas Pojkar räddas alltså hem av enskilda scener och skådespelarinsatser. Oden och Thor bokstavligen andas hårdrock och alla scener där de försvarar eller förklarar sin musikstil är mycket underhållande och fascinerande på samma gång. I rollen som de båda brödernas förälskelse ser vi den alltid lika klockrena Mia Skäringer. Jag undrar om någon annan skådespelerska (eller skådespelare för den delen) skulle lyckas förolämpa någon genom att kalla den "din jävla kladdkaka"? Framåt slutet har vi också Tuva Novotny som det från mentalsjukhuset nyligen utsläppta Ludorfanet Evil Bitch från Norge. Hon är bara med i några få scener men är ändå en av de mest minnesvärda karaktärerna. Det småaktiga Sverige-Norge-Battlet mellan Jenny och Evil är kanske bland de roligaste i hela filmen.
Ludor, som det pratas mycket om i Mammas Pojkar, är ett fiktivt band men man har faktiskt specialskrivit Ludorlåtar som upptar hela filmens soundtrack. Jag kan verkligen hålla med Evil Bitch i hennes förvåning över att de inte blivit mer kända (de hade nästan en hit på 80-talet). Musiken, komponerad av Jimmy Lagnefors och Mats Levén, är riktigt bra och faktiskt en anledning i sig att gå och se Mammas Pojkar! Man borde släppa en "riktig" platta med Ludor!
Mammas Pojkar är alltså ingen jättebra Ulf Malmros-film, för ogenomtänkt i sin helhet, men klart sevärd om du gillar hans tidigare verk. Den är också något för dig som helt enkelt tycker om metal eller dig som vill få en ordentlig skrattfest. Vem vet? Du kanske likt som jag tillhör alla tre kategorierna på samma gång.
Betyg: 3/5.
0 kommentar(er)
