När gänget på gruppboendet vill göra en intervjufilm om sig själva och lägga upp på Youtube kommer Peter (Claes Malmberg) på idén att ringa sin gamla klasskamrat Max (Per Morberg) som jobbar som reklamfilmare i New York. Max, som är deprimerad och alkoholiserad, ser en resa tillbaks till Sverige som en chans till en nystart. Allt visar sig dock inte bli så enkelt när de båda vännerna träffas igen efter över 30 år.
Succégänget från Glada Hudik är tillbaka! Regissören Lena Koppel var till en början osäker på om hon ville göra en film till, en uppföljare till Hur många lingon finns det i världen, men kände att skådespelarna ifrån Hudikteatern hade mer att ge. Så här i efterhand kan hennes beslut tyckas helt fel. Inte för att inte gänget har mer att ge - det har dom - men utan för att resultatet är långt ifrån någon succé. Det är mig en gåta att ingen i teamet under inspelningens gång stannade upp och tänkte; vad är det vi gör här egentligen? Och vad är det vi vill? Det är det som är filmens största problemem - den har ingen klar linje. Man har Peters hjärtproblem och Max depression - som båda introduceras hastigt i filmens första 10 minuter - och dessutom dokumentärfilmen där karaktärerna berättar Glada Hudik-gängets egna upplevelser om hur samhället ser på "såna som dom". Ovanpå det här har vi en kärlekstriangel mellan Peter, Max och Anna samt en sidostory om hur Kjell-Åke (Mats Melin) blir mobbad av en kille i stan. Som ni märker är det mycket som tryckts ihop på 95 minuter och det gör att inget ges tillräckligt utrymme för att det ska ha chansen att bli riktigt bra.
Det finns dock några ljuspunkter. Vissa enstaka scener som är riktigt bra. Intervjuerna är mycket innehållsrika och givande. Speciellt fängslas jag av Ellinore Holmers berättelse om hur det är att ha social fobi - "folk blir nervösa och vet inte hur de ska bemöta mig när det bara är att behandla mig som vem som helst." - och vi får precis som i förra filmen höra mer av hennes fantastiska sångröst! Precis som i Hur många lingon finns det i världen är det Glada Hudik-skådespelarna som levererar bäst och naturligast men även dom, likt som de "normalstörda" aktörerna, får kämpa med att göra något trovärdigt av det genomruttna manuset som någon manusförfattare tycks ha skitit ur sig på en kafferast. Sen blir det ju inte bättre av att Per Moberg som vanligt läser direkt från manuspappret utan någon inlevelse alls.
Vad man borde ha gjort med Hur många kramar finns det i världen är att först och främst skala bort kärleksdramat och Peters hjärtproblem och sedan skrivit ett helt nytt manus som gav liv åt de kvarvarande delarna av storyn. Återigen blev budskapet bättre än själva filmen och eftersom budskapet är det samma som i förra filmen gör det att den andra blir helt överflödig och onödigt slöseri med svenska filmpengar. Vad man verkligen borde ha gjort med Hur många kramar finns det i världen är att göra den till en Youtubefilm med enbart intervjuerna med Glada Hudik-gänget. Då kanske man hade haft en större chans att få göra den tredje planerade filmen där man ville låta Glada Hudik spela karaktärer utan utvecklingstörningar. Den filmen ser jag framemot - om man tills dess gjorts sig av med sin manusförfattare dvs.
Betyg: 2/5.
0 kommentar(er)
