Konstnären Anna Odell var under sina nio år i grundskolan mobbad och utfryst. När det är dags för klassåterträff 20 år senare blir hon inte ens bjuden. Varför? börjar hon fundera. Vad var det de ville undvika? Återträffen är en iscensättning av hur det kunde sett ut om hon blivit bjuden men också ett sökande efter svaret på hur hennes gamla klasskamrater ser på deras tid tillsammans.
Anna Odell. Många kanske hörde talas om henne när hon 2009, som en del i ett konstprojekt, fejkade ett självmordförsök och framställde sig som en psykotisk kvinna. Hon hämtades av polis och fördes till psykiatriska akutmottagningen på St. Görans sjukhus från vilken hon skrevs ut dagen efter. Hon åtalades sedermera för våldsamt motstånd, falskt alarm och oredligt förfarande och dömdes till 50 dagsböter. Nu är hon alltså åter aktuell med ett nytt konstprojekt som resulterade i filmen Återträffen.
Återträffen är uppdelad i två delar. Den första delen, Talet, är en iscensättning där skådespelare gestaltar Annas f.d. klasskamrater på en återträff till vilken Anna Odell, spelande sig själv, är bjuden. Hon ställer sig upp och håller ett tal om hur hon själv upplevde skoltiden och avbryter sedan andra när de håller sina tal då åsikterna om den goda sammanhållningen går isär. Stämningen blir ganska snart tryckt och sedan gradvis hätsk och kvällen avslutas med att Anna portas från festen. Andra delen av filmen, Mötena, handlar om hur Anna Odell efter att ha spelat in den första delen söker kontakt med sina gamla klasskamrater för att undra om de vill träffas och se filmen tillsammans med henne och diskutera hur de ser på saken. Denna andra del är även den iscensatt med skådespelare som spelar klasskamraterna men baserad på riktiga möten och telefonsamtal. Dom båda delarna kompletterar varandra väldigt bra men jag tyckte mer om den första delen och hade inte haft något problem med att den hade upptagit hela filmen samtidigt som andra delen drar sitt står till stacken för att skapa en helhetsbild av situationen och de frågor som tas upp.
Jag vet att många recensenter och andra sagt det före mig men Återträffen är en viktig film. Det är också en jobbig film. Redan efter de fem första minuterna är det som om du får ett knytnäveslag i magen som skapar en klump som sitter kvar under resten av filmen. Det är en film som får dig att börja tänka på din egen skoltid; Hade du någon Anna Odell i din klass? Hur såg hierarkin ut? Vilka maktstrukturer fanns? Det är en film som både får dig att vilja ordna en klassåterträff men också får dig att tveka. Är du beredd på att någon kanske ställer sig upp likt Anna och berättar hur hemsk den haft det under er skoltid? Hur skulle du reagera? Vad skulle du säg? Eller skulle du säg någonting alls? Hur skulle du reagera om din klass Anna Odell ringde upp dig 20 år senare och frågade om du ville träffas och diskutera er skoltid? Skulle du tacka ja eller skulle du inte våga? Eller är det kanske du som var Anna Odell i er klass?
Många tunga, men också viktiga, frågor dyker upp och det är just det som gör att Återträffen är en så viktig film. Den är viktig att se för dig som blivit mobbad och för dig som mobbat. Den är viktig för dig som gått ut skolan och för dig som fortfarande går i den. Den är viktig för alla att se. Gammal som ung. Det är en film som tar upp båda aspekterna av mobbing. Offrets och mobbarens. Det är en film om att växa upp och att möta sitt förflutna. Det är också en film om att vissa aldrig växer upp. Jag tror faktiskt inte jag ska säga så mycket mer utan låta dig gå och se Återträffen själv och skapa din egen uppfattning. För du bör se filmen. Det kommer vara jobbigt. Det kommer vara psykiskt påfrestande att se den men du måste se den. Det är en viktig film.
Betyg: 5/5.
0 kommentar(er)
