Jocke

Efter att hon fritagits från arenan av rebellerna finner sig Katniss (Jennifer Lawrence) tvungen att axla rollen som Härmskrikan - symbolen för kampen mot Huvudstaden. Men med Peeta (Josh Hutcherson) tillfångatagen och i President Snows våld har Katniss svårt att fokusera sina tankar och frågan är om hon kan klara av utmaningen att lyckas samla allt folk i distrikten i en enad kamp mot förtryckarna?

Harry Potter startade trenden, Twilight följde efter och nu är det The Hunger Games tur att dela sista boken i sin förelagserie i två filmer. Visst, det finns från filmstudions håll ett rent finansiellt perspektiv av detta men även att storyn har hittills krävt det. Lika så med The Hunger Games. När du får möjlighet att dela en bok i flera filmer istället för att trycka in den i en finns två vägar att gå. Antingen ser du det som en möjlighet att få plats med en hel massa eget, helt nytt material likt Peter Jackson tyvärr gjort med The Hobbit eller så ser du det som en chans att verkligen gå till botten med den litterära förlagan och få med alla detaljer och händelser som är överförbara från bok till film. Francis Lawrence har slagit sig in på den senare vägen, vilket är bra, men ändå inte lyckats fullt ut. Innan ni läser vidare ska jag kanske nämna att jag mellan The Hunger Games: Catching Fire och The Hunger Games: Mockingjay Part 1 läst hela Hunger Games-trilogin två gånger. Detta kommer därför vara en recension som spoilar ganska mycket för de av er som bara tittar på filmerna. Fortsätt på egen risk.

I slutet av The Hunger Games: Catching Fire fick vi se hur Katniss räddades ur tävlingsarenan av rebellerna som har sitt säte i det underjordiska distrikt 13. Hon fick informationen att hennes egna distrikt, distrikt 12, jämnats med marken och att Peeta tillfångatagits av huvudstaden. När The Hunger Games: Mockingjay Part 1 tar sin början har Katniss vårdats på sjukhuset i distrikt 13 en tid för sitt ostabila psyke. Hon skrivs dock snart ut därifrån och presenteras för presidenten över Distrikt 13 - Alma Coin (Julianne Moore) - som går ganska rakt på sak att hon vill att Katniss ska bli härmskrikan - deras symboliska ledare i kampen mot huvudstaden. Kampen som Katniss ska utkämpa är dock inte på slagfältet utan i propagandafilmer som ska sändas runt om i distrikten för att ena alla splittrade motståndsrörelser i en gemensam rörelse. Katniss är till en början tveksam till uppdraget men accepterar det mot att Peeta och de andra segrarna som tillfångatagits av huvudstaden ska få amnesti när kriget är över. Huvudstaden har nämligen börjat använda Peeta som ett vapen i sin propagandakamp för att åter kuva distrikten. Allt detta, plus Katniss känslosamma återseende av sitt hemdistrikt, kläms in i filmens första 20-30 min. Det känns något tight och kompakt och jag hade gärna sett att man lagt ner mer tid på Katniss tvivel inför att anta uppdraget som härmskrikan. Något annat som jag reflekterat över först nu när jag skriver recensionen - som jag inte tänkte på när jag såg filmen - är att man bland Katniss krav för att bli härmskrikan glömde det viktigaste; att Katniss ska vara den som dödar president Snow. Kanske kan man få in detta på något annat sätt innan den slutgiltiga invasionen av huvudstaden - där detta löfte spelar en avgörande roll - annars är man ute på hal is rent storymässigt.

   I övrigt har man fått med de väsentligaste delarna från den här halvan av boken. Katniss obenägenhet att agera efter ett manus i en studio utan måste ut på det verkliga slagfältet för att få trovärdiga propagandafilmer, det efterföljande besöket på krigssjukhuset i Distrikt 8 och Katniss framförande av sången Hängträdet. Sen får vi självklart inte glömma den avslutande räddningsauktionen för att frita de tillfångatagna segrarna från huvudstaden som avslutar del ett av The Hunger Games: Mockingjay. Denna räddningsauktion får vi till skillnad från i boken delvis bevittna. I boken utspelar sig handlingen uteslutande i Distrikt 13 och ur Katniss perspektiv. Det är något som funkar i bokform då vi får ta del av Katniss egna tankar och funderingar. På film har vi dock ett större behov av att se saker. Det räcker inte att bara höra om upproren i distrikten - vi måste se dem. Francis Lawrence har därför plockat ut ett antal distrikt från vilka han visar hur vanliga arbete i vrede går till attack mot tungt beväpnade fredsväktare. Fredsväktarnas hjälmar är tonade och det ger dem ett identitetslöst intryck - som att de bara är en del av ett maskineri. Man visar även President Snow och hans stabs reaktioner på rebellernas auktioner. The Hunger Games: Mockingjay Part 1 handlar till stor del om propagandakrig och den målar upp en nästintill svartvit bild av vilka som är onda och vilka som är goda - Huvudstaden mot Distrikt 13. I boken är den bilden mycket mer transparant ända från början. Jag hade gärna sett att man gått in mer på hur Distrikt 13 med sina strikta levnadsregler och lagar också är ganska diktatorisk. Man samlas kring en stark ledare - Alma Coin - och hennes ord är lag. Detta skymtas mest i perferin. En scen som tagit bort, om än av förståliga skäl, är också när Katniss finner sina stylister från huvudstaden tillfångatagna under inhumana förhållanden. Det är som sagt förståligt att den tagits bort eftersom relationen mellan Katniss och hennes stylister som finns i böckerna inte har skapats i tidigare filmer och det skulle därför bli märkligt. Det är dock ännu en scen som slår sprickor i bilden av Distrikt 13 som the good guys. Det kan iofs vara så att man, eftersom man ändå lagt in en underton av osäkerhet, i del 1 av The Hunger Games: Mockingjay vill bygga upp bilden av Distrikt 13 som goda för att sedan kunna bryta ner den bilden bitvis i del 2. Ett koncept som rent filmiskt skulle fungera.

"I never wanted any of this, I never wanted to be in the games, I just wanted to save my sister and keep Peeta alive."

Det har väl knappast undgått någon att The Hunger Games har blivit ett fenomen. Detta gör att när det är dags att avsluta filmatiseringen behöver produktionsbolaget inte gå till skådespelarna - skådespelarna kommer till dem. Så var fallet när rollen som president Alma Coin skulle tillsättas. Julianne Moore ringde och bad om att få spela rollen. Tur var väl det! Nu hade hon kanske fått rollen ändå men hon är verkligen som klippt och skuren för den! Hon fångar den bestämda ledaren som vet vad hon vill och hur hon ska få det på ett sätt som är precis så där obehagligt som när man läser boken. Det är faktiskt svårt att avgöra vilken president man avskyr mest - Snow eller Coin. Sedan har vi den bortgångne Philip Seymour Hoffman som repriserar sin roll som överste spelledare Plutarch Heavensbee. Arenan förstördes. Deltagarna fritogs. Men spelen är inte över. Plutarch Heavensbee fortsätter i sitt huvud med 75-årsjubileumet av Hungerspelen i form av kriget mot regimen. För honom är allt ett enda stort spel som ska underhålla folket. Likt spelarna inför ett hungerspel formas och uppdiktas på ett visst sätt för att få sponsorer fortsätter Plutarch med att bygga vidare på dessa karaktär som spelarna blivit. Allt handlar för honom om att skapa ett storslaget skådespel som ska bli ihågkommet.

   Till sin hjälp har Plutarch Elizabeth Banks Effie Trinket som har svårt att anpassa sig till det enkla livet i Distrikt 13 efter att ha levt i överflöd i Huvudstaden. Effie Trinket tar över rollen som innehas i boken av Fulvia. Detta för att man tycker att det annars blir för många nya karaktärer att introducera. Det är ett godkänt beslut eftersom Effie lyser upp tillvaron i den annars dystra tonen i filmen men också för att det inte skulle bli mycket av en Hunger Games-film utan henne. De nya karaktärerna som introduceras är först och främst Distrikt 13:s säkerhetsansvarige Boggs (Mahershala Ali) som vi stiftar bekantskap med 5 minuter in i filmen. Det står ganska snabbt klart att Boggs gillar Katniss även om han inte visar det. Vidare har vi regissören för propagandafilmerna Cressida, spelad av Natalie Dormer, samt Wes Chatham och Elden Henson som bröderna Castor och Pollux som är kameramän i teamet samt assisterande regissören Messalla (Evan Ross). Dessa ska komma att, förhoppningsvis, spela en mycket större roll än bara ett filmteam i The Hunger Games: Mockingjay Part 2. Alla dessa nya karaktärer är faktiskt precis så som jag föreställde mig dem i boken och skådespelarna gör alla bra ifrån sig.

Sen har vi självklart filmens huvudrollsinnehavare J-Law - Jennifer Lawrence. Det är ett faktum att hon är en fantastisk skådespelerska och att hon gjort ett fantastiskt jobb med karaktären Katniss Everdeen. Hon lyckas få fram alla de känslor och tankar som vi får höra från Katniss i boken utan att behöva klämma in dem i filmens dialog. Avslutningsvis vill jag nämna Sam Clafin som förändrat sin charmiga och självupptagna Finnick till psykiskt desorienterad och nervös efter att hans livs kärlek Annie (Stef Dawson) kidnappats av huvudstaden, och självklart Josh Hutcherson som förvandlat  sin sympatiska och känslosamma Peeta Mellark till ett känslokallt vapen i huvudstadens händer men fortfarande med en strimma av den gamla Peeta skymtandes bakom den plågade fasaden. Sedan hade jag också önskat att Willow Shields, som gör ett strålande jobb som Katniss syster Prim, hade få ta mer plats vilket även karaktären gör i boken. Nu har den här recensionen vuxit sig lång nog. Dags att komma till ett avslut.

   The Hunger Games: Mockingjay Part 1 har sina fel och brister men även om jag är missnöjd med detaljer här och där, och med vissa av de scener och delar som Francis Lawrence tagit eller inte tagit med, så tycker jag ändå att han lyckats fånga essensen i den första delen av boken vilket gör att det ur ett filmiskt perspektiv är en stabil första del av ett tvådelat slut. Det skulle inte skada filmen om den varit en halvtimme längre men det faktum att det är första delen i en Part 1-Part 2-film hänger det mycket på hur del 2 blir för att fullt ut kunna bedöma den. Så här långt ser det dock bra ut och självklart avslutade man med en nagelbitande cliffhanger för dem som inte läst böckerna.

Betyg: 4/5.