Vi får träffa en man som heter Ove (Rolf Lassgprd). En man som håller stenfast vid rätt och ordning och är mest en vandrande pina för grannskapet i bostadsområdet där han bor. Ove jobbar också på att ta livet av sig - men det är inte så lätt som man kan tro när den irriterande omvärlden ständigt pockar på uppmärksamhet.
Svensk film baserad på en överhyllad bestseller. Brukar inte direkt vara min kopp av te och jag drar mig gärna från att se dem. Men när den stundande traditionsbundna annandagsbion med familjen närmade sig och på grund av att Star Wars - Episode VII: The Force Awakens skrämt bort i princip alla andra premiärer kring jul fick det bli så. För två år sedan hette annandagsbion ju Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann och även om den var underhållande lämnade den mycket att önska. Filmen alltså. Boken vet jag inget om eftersom jag inte läst den. Inte heller har jag läst boken En man som heter Ove men filmen En man som heter Ove var däremot en positiv överraskning!
Filmen handlar som sagt om 59-åriga Ove vars främsta självutnämnda uppgift i livet är att hålla ordning och reda i bostadsområdet där han bor. Med sin vresiga uppsyn och framtoning gör det honom till en pina för grannskapet som ser honom som en sur gammal gubbe. Det finns dock en anledning till att han är som han är. Vi får tidigt in i filmen se hur Ove besöker sin fru Sonjas grav och hur han lovar henne att snart komma efter. Han försöker sedan flera gånger genom filmens lopp ta sitt liv men omvärldens ordningsstörningar kommer emellan och distraherar honom varje gång. Ofta kommer störningsmomenten från Oves nyinflyttade granne Parvaneh (Bahar Pars) med sin man Patrick (Tobias Almborg) och deras två döttrar Sepideh (Nelly Jamarani) och Nasanin (Zozan Akgün). Ove och Parvaneh finner ganska snart varandra som någon sorts vänner - även om det blir många toppar och dalar på vägen - och Ove inser sakta att det där med att ta livet av sig kanske inte är en så bra idé. Det finns faktiskt saker att leva för även efter att den man älskar mest i hela världen gått bort.
"Ove, Du är fan sjukt dålig på att dö."
En man som heter Ove är en väldigt smart film. Den lyckas blanda humor med djupt drama och allvar på ett väldigt avvägt sätt. Faktiskt ovanligt för svensk film. Oves buffliga rakt på-retorik leder självklart till många skratt i publiken och lika många tårar i ögat får man när vi sent om länge - efter effektivt och snyggt storybyggande - får reda på hur Sonja dog. Vid varje självmordsförsök däremellan får vi även flashbackar till Oves uppväxt och tidigare liv och därmed också pusselbitarna till varför han blev den han är idag. Regissören Hannes Holm, som även skrivit manuset, lyckas riktigt bra med att få fram essensen i historien.
Det finns dock några små saker att störa sig på i utförandet. Det första är ålderssminkningen av huvudrollsinnehavaren Rolf Lassgård. Det är inget tekniskt fel på sminkningen - den är riktigt bra utförd - utan mer användandet av den överhuvudtaget. Rolf Lassgård är född 1955 vilket betyder att han till och med är ett år äldre än vad hans karaktär Ove ska vara. Med ålderssminkningen ser han dock snarare ut att vara 69. Jag kan förstå om man vill sminka om Lassgård för att han ska likna bokkaraktären på något sätt men att åldra honom när han är i rätt ålder blir fel. När vi ändå är inne på ålderssminkning så gestaltas Ove som ung av Filip Berg, som för övrigt gör ett fantastiskt jobb med att efterlikna Lassgård i sin gestaltning, och Sonja av Ida Engvoll. När sedan Sonja ska vara med i äldre dagar är det fortfarande Ida Engvoll som spelar henne och då självklart med en allt som oftast katastrofal ålderssminkning. Katastrofal i bemärkelsen i princip obefintlig. Sen har vi självklart det obligatoriska med datum och årtal som i slutändan inte går ihop och, när vi ändå är inne på att klaga, ett tydligt skolexemplar på hur man inte ska göra för att ramla naturligt på film. Det är små saker som det som kan förstöra en hel film. En man som heter Ove är dock tillräckligt bra för att överleva detta. Alla skådespelare gör bra ifrån sig och då främst Lassgård och Bahar Pars. Vill heller inte glömma att återigen påpeka Filip Bergs insats som Ove i unga år som får oss att tro att det är en yngre Rolf Lassgård vi ser.
En man som heter Ove är en svensk feel good-film som bjuder på många skratt och igenkänningsfaktor men också tårar och allvar. Den kommenterar vår samtid och vårt sätt att se på andra människor. Många av oss har kanske en Ove i vår trappuppgång eller kvarter. Filmen lär oss att tänka till och fundera på varför den grannen är som den är. Jag trodde inte jag skulle avsluta min recension på det här sättet när jag klev in i biosalongen men nu säger jag det; jag rekommenderar er verkligen att gå och se En man som heter Ove.
Betyg: 4/5.
0 kommentar(er)
