Jocke

Som ni minns spydde jag ganska mycket galla över öppningskvällen av Eurovision Song Contest 2015 i Wiener Stadthalle i Wien. Både över bidragen och Österrike som värdland. Jag ska faktiskt försöka vara lite positivare idag. Mest för att det faktiskt blev bättre i Semi 2. Lite bättre i alla fall.

Litauen: Monika Linkyté och Vaidas Baumilla - This Time

Litauen öppnade kvällen med ett eldigt, glatt och trallvänligt nummer

där Monika och Vaidas hade kul i alla fall. Det är inte utan att man

rycks med även om detta mer hör hemma på slutaudition i IDOL än

på Eurovisionscenen.

Irland: Molly Sterling - Playing With Numbers

17-åriga(?) Molly har i princip noll ögonkontakt med publiken eller

kameran vilket trots det vackra bakgrundbildspelet gör detta till en

enkel radiolåt. Inget för Eurovision.

San Marino: Anita Simoncini & Michele Perniola - Chain of Lights

Ralph Siegel. Denna gigant i Eurovisionsammanhang - vad har hänt?

Mannen som gett oss verkliga klassika mästerverk som Dschinghis

Khan och Ein bißchen Frieden bidrar nu istället med sin åtminstone

fjärde kalkon i rad. Anita och Michele känns också som om de fortfarande

är kvar i Lilla Eurovision.

Montenegro: Knez - Adio

Nero från Sons of Anarchy framför en klassisk balkanballad signerad

Željko Joksimović. Småtrevlig och med årets startfält mätt värd finalplats.

Malta: Amber - Warrior

Låt inte namnet lura er. Amber är inte direkt någon Warrior. Rösten och

scenpersonligheten är båda för svaga för att lyfta taket på arenan - vilket

låten har potential till.

Norge: Mørland & Debrah Scarlett - A Monster Like Me

De båda norska artisterna hade inte träffats alls innan de ställde upp i

Norges melodifestival. Ändå lyckas de med ett otroligt samspel skapa

ett minimalistiskt och trollbindande nummer med en intressant låt.

Portugal: Leonor Andrade - Há Um Mar Que Nos Sepera

"Vad tror ni? Nu har väl folk glömt Loreen?" Så gick kanske tankegångarna

när Portugal skulle skapa Leonor Andrades bidrag. Dock stannade de vid

outfiten och låten är istället någon form av popballad. Jag citerar återigen

Kristina Amparo - jag förstår inte. 

Tjeckien: Marta Jandová och Václav Noid Bárta - Hope Never Dies

Tydligen ska Marta Jandová och Václav Noid Bárta båda gilla hårdrock och

med deras röster är det en stor besvikelse att det som kommer ut ur deras

munnar istället är en platt poppowerballad. Stor besvikelse.

Israel: Nadav Guedj - Golden Boy

Det heliga landets svar på Eric Saade framför en modern poplåt inspirerad

av sanddynemusik. Men med textrader som "Pull me baby, I'm your trigger",

"You know when I'm on fire. Check me out (3-2-1- hey!)", "I'm a golden boy
Come here to enjoy"  och "I'm the king of fun" är det här kanske bland de

pinsammaste och mest chessy i årets startfält.

Lettland: Arminata - Love Injected

Intressant. I si så där 30 sekunder sen blir Loreen och Kleopatras

kärleksbarn ganska tråkigt.

Azerbajdzjan: Elnur Huseynov - Hour Of The Wolf

Förutom gay-Smeagol som kröp runt på scen fanns väl här inget

direkt kiss i byxan-spännande att ta på.

Island: Maria Olafs - Unbroken

Portugal och Lettland tror vi glömt Loreen och Island chansar på att vi även redan

glömt Emmelie De Forest. Unbroken är dock ljusår sämre än Only Teardrops. Kändes

mest som ett litet barns framträdande på en släktbjudning än ett Eurovisionbidrag.

Sverige: Måns Zelmerlöw - Heroes

Så var det då äntligen dags! Med ny design på streckguppen men samma enkla

tröja och byxor tog Måns Zelmerlöw arenan med storm och säkrade en självklar

finalplats. Jag har på senare tid börjat gilla låten mer och mer och tror att vi

faktiskt har en ärlig chans att ta hem det här en sjätte gång!

Schweiz: Mélanie René - Time To Shine

Time To Shine heter låten och Mélanie René vet verkligen hur det ska

göras! Kanske kunde hon lärt Linus Svenning hur man gör för att inte

försvinna bland trummor på scen?

Cypern: John Karayiannis - One Thing I Should Have Done

Johns lilla Chris Medina-inspirerade bidrag till Eurovision Song Contest 2015

är småmysigt och avkopplande men inget man kommer komma ihåg 2016.

Slovenien: Maraaya - Here For You

Maraaya fick det konstiga rådet att ha stora hörlurar på sig på scen för att

motverka sin nervositet. Kanske funkar för henne men inte för numret och

publiken. Blir bara märkligt och man glömner bort att fokusera på låten.

Polen: Monika Kuszyńska - In The Name Of Love

Vi går i mål med ännu en Monika. Monika Kuszyńska som sedan en

trafikolycka 2006 är förlamad och rullstolsburen. Visst, numret blir något

starkare av backgroundstoryn men inte stark nog för att hon ska få nått

frikortsberöm hos mig.

Semifinal 2 var bättre än semifinal 1 men det var fortfarande inte bra. Vi har nu hört alla låtar utom Big Five och Österrike och jubileumsårets specialinbjudna deltagare Australien. Ja, ni hörde rätt! Australien är med i Eurovision Song Contest 2015. Mer om detta i finalinlägget. Vi har som sagt då hört (i princip) alla bidrag och jag måste säga att detta är ett riktigt mellanår. Jag har svårt att erindra mig när kvalitén överlag varit så låg sist. Många av de som gått till final hade aldrig gjort det ett år då det funnits verkligt välskrivet motstånd. Men jag skulle ju vara mer positiv idag lovade jag. Så då försöker vi oss på det.

Österrike som värdland har hittills överlag varit under all kritik men det finns faktiskt ljuspunkter som jag tänkte belysa. Artisternas vykort som spelas upp innan varje bidrag består i att artisten får en inbjudan att få vara med på någon upplevelse i Österrike. Vår egen Måns fick t.ex. testa på att gå i en nyutvecklad rymddräkt i en grotta där man tränar inför månresor. Andra länder har fått testa på att köra traktor, fiska, hoppa parbungyjump och mycket annat. Vykorten är välgjorda och trevliga inslag i en annars kass produktion. Förlåt, positiv var det ja.

   Under kvällen fick vi ännu ett djupdyk i Eurovision och Österrikes gemensamma historia (mer sammankopplad än man tror) och även en sammansättning av minnesvärda ögonblick från röstningslevererandet genom åren. Bland annat skymtar Sveriges Björn Gustafsson förbi. Eftersom jag skulle vara positiv ska jag inte gå in på programledarna idag, ganska enkelt då då de var obefintliga, och istället åter berömma den alltid lika vackra och begåvade Conchita Wurst som till synes sköter hela programmet från green room.

Jag tror som sagt att det som stör mig mest är att det är jubileumsår. 60-årsjubileum. Det märks fortfarande inte nämnvärt. Man kan ju alltid hoppas att de sparat allt till finalen men något säger mig att det inte blir roligare än så här. Förlåt, positiva tankar var det ja. *Måns Zelmerlöw*Måns Zelmerlöw*Måns Zelmerlöw*