Jocke

9 månader efter händelserna i Så som i himmelen ekar kyrkan i Ljusåker tom om söndagarna och inför nyinvigningen efter en renovering anlitar den försupne prästen Stig (Niklas Falk) motvilligt Lena (Frida Hallgren) för att dra igång kören igen för att locka folk till kyrkan. Kyrkoledningen är dock inte helt glada över Lenas idéer och metoder och försöker sätta käppar i hjulen för henne. Samtidigt måste Lena kämpa med inre och yttre demoner som hela livet talat om för henne att hon inte duger.

Det har gått 11 år sedan Kay Pollak gjorde sin första film på 18 år. Filmen var Så som i himmelen och efter många böner från fans gör han alltså nu en uppföljare - Så ock på jorden. Det har som sagt gått över 10 år sedan Så som i himmelen hade kritiker- och publikrosad premiär men i filmens universum har det bara gått knappt 9 månader. Logiskt? Nej, inte direkt, men så är det i alla fall. Filmen drar igång med att vattnet går för Lena, som väntar Daniels barn, när hon står på scen med det countryband hon bildat tillsammans med Arne (Lennart Jähkel). Det inledande 20 minuterna utvecklas sedan till inget annat än ren och skär farsartad komik, men det är troligtvis tyvärr inte vad Pollak eftersträvade. Redan 5 minuter in kommer också den första mannen av många in och säger till Lena att hon inte duger. Detta ska under filmens första timma hända si så där var tionde minut så att vi verkligen förstår vilken motvind hon arbetar i. Här stöter vi även på filmens stora problem - övertydligheten.

En dövblind person skulle kunna sätta sig i en biosalong som visar Så ock på jorden och utan några vidare hjälpmedel efter filmens slut kunna tala om att filmens största tema är att man inte ska låta någon annan än sig själv avgöra vem man är. Fundament i Så ock på jorden är förvisso bra men att man kletar på massa upprepningar ovanpå i filmens allt för långa 134 minuter blir att bygga hus på sand, för att använda en biblisk liknelse, och när Jesus i filmens slut bokstavligen kliver ner från krucifixet i kyrkan slår man definitivt spiken i kistan. Problemet är också att Kay Pollak verkar ha fel på synen och tror sig bygga på en stadig klippa. Det gör att han på en redan ostadig grund bygger på mer än vad den klarar av att bära upp. Detta visar sig i att många av de scener som är tänkta att beröra och vara allvarliga mest blir ofrivilligt komiska. Det visar sig också i att karaktärsgalleriet svajar.

   Många karaktär är återkommande från Så som i himmelen, som alla ser ut att ha åldrats 10 år på 9 månader, men det introduceras även nya så som Marie (Astrid Froede Othelius), Bruno (Thomas Hanzon), Bjelke (Björn Granath) och Axel (Jakob Oftebro). Marie är en tonårstjej som bor hos sin pappa. Att hon haft ett hårt förflutet ser man på hennes armar som bär ärr efter rakblad (dock bara i en scen för att i resten av filmen vara som bortblåsta) och relationen med fadern, som naturligtvis är lastbilschaufför, är dålig. Det sistnämnda ska vi förstå efter att Björn Bengtsson skrikigt dålig-pappa-flosker åt henne en gång under hela filmen. Kan tilläggas att Björn Bengtssons karaktär senare i filmen är hux-flux helt förändrad till det bättre. Marie rör sig mest i bakgrunden genom hela filmen och hon utforskas aldrig något vidare vilket filmen antagligen skulle mått bättre av. Thomas Hanzon gestaltar stjärndirigenten Bruno som är en av de många männen som säger åt Lena att hon ska veta sin plats som kvinna och inte tro att hon är något. Thomas spelar rollen övertygande men lider av att det inte finns så mycket att göra med den. Bredvid Bruno på "motståndarsidan" står Björn Granaths Bjelke från kyrkorådet som bokstavligen skriker sig genom hela filmen. Till sist har vi den dansande snickaren och motivmålaren Axel med ett dunkelt förflutet som han gömmer bakom ett ständigt bländande svärmorsdrömsleende.

Det sägs att Så ock på jorden ska vara en fristående fortsättning på Så som i himmelen men karaktärsgallerimässigt måste man ha sett den förra filmen för att kunna relatera till alla gamla karaktärerna. De glider nämligen vidare på samma räls utan nån vidare nyintroduktion. För mig, som inte sett Så som i himmelen på säkert närmare 8 år, blir det lite kämpigt att komma in i gemenskapen. Det här är en film för fansen och för skådespelarna som antagligen har roligare av nostalgiska skäl än av kvalitémässiga. Storyn är ganska innehållslös samtidigt som Kay Pollak inte tycks ha bestämt sig för exakt vad han vill berätta eftersom han klämmer in flera olika storylines men inte följer upp tillräckligt på någon av dem för att de ska fungera som egentlig huvudstory. Det blir en blandning av knökat och långtråkigt. Här finns en tydlig början och ett tydligt slut men mitten slarvas bort.

   Lite kvalité finns det dock ändå. I filmens feel-good-scener lyfter den men den fallerar varje gång den försöker sig in på allvarligare farvatten. Den kalibern har den inte. Filmens stora behållning är dock Frida Hallgren i rollen som Lena som tillsammans med Lennart Jähkel tycks vara den enda som lyckas få det tunna manuset, som bygger på upprepningar efter typ 40 minuter, att låta övertygande varje gång. Kanske med undantag när hon i filmens inledning maler på om att hon är kvinna och har rätt att bestämma över sin egen kropp när Arne vill köra henne till lasarettet men hon envisas med att föda hemma. Det märkliga inlägget känns malplacerat och mest som om Pollak missat en floska från kvinnokampen att klämma in i filmen. Så ock på jorden känns inte heller som om den utvecklats sedan Så som i himmelen. Den skulle lika gärna ha kunnat gjorts 2004 och det känns mer dammigt än nostalgiskt. Ändock är den som sagt stundtals mysig och betyget blir därför en relativt stark 2:a. Blev man frälst av Så som i himmelen, jag hörde inte till en av dem, kommer man säkert låta sig trollbindas igen av Så ock på jorden.

Betyg: 2/5