Jocke

8 år efter att Tarzan (Alexander Skarsgård) flyttat från djungeln och tillsammans med sin fru Jane (Margot Robbie) byggt upp en tillvaro i den engelska överklassen som John Clayton III Lord of Greystoke tvingas de tillbaka till Kongos djungel för att tillsammans med det amerikanska sändebudet George Washington Williams (Samuel L. Jackson) undersöka den belgiska kung Leopolds misstänkta slavhandel. I Kongo väntar dock Kung Leopolds sändebud Léon Rom (Christoph Waltz) som planerar att kidnappa Tarzan för att överlämna honom till hans ärkefiende hövding Mbonga (Djimon Hounsou)…

Harry Potter-regissören David Yates – vars senaste film var just Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2 2011 - kliver tillfälligt ut ur J.K. Rowlings förtrollande värld, han återvänder redan senare i år med Harry Potter-prequalen Fantastic Beasts and Where to Find Them, för att försöka skaka liv i en romankaraktär från 1912 vars senaste framträdande på bioduken var i Disneys Phil Collinsdoppade klassiker Tarzan från 1999. Det har faktiskt gjorts hela 53 filmer och tv-serier om Apornas Konung och Yates sommarblockbuster är alltså nummer 54 i ordningen. Den senaste ansedd lyckade live-action-versionen gjordes 1932-48 där elitsimmaren Johnny Weissmuller gestaltade den liansvingande hjälten ur Edgar Riche Burroughs romaner i hela 12 filmer. Det ska dock nämnas att Christopher Lamberts Greystoke: The Legend of Tarzan, Lord of the Apes från 1984 nominerades till tre Oscars. Frågan på allas läppar inför David Yates version av Tarzan har huvudsakligen varit två stycken: Kommer Tarzan att funka på 2000-talet? och Hur sexig kommer Alexander Skarsgårds torso att vara? Det är ett faktum att typ alla större medier för att ge svar på den andra och tydligen viktigaste frågan aldrig tidigare har anlitat så många kvinnliga recensenter som till att gå och se The Legend of Tarzan.  Ja, jag kommer antagligen trilla in på den frågan också men vi börjar med den enligt mig viktigare frågan som är fråga nummer ett: Fungerar Tarzan på 2000-talet?

Svaret på den frågan kommer vara lite tudelat. Generellt skulle jag säga: Ja, det är klart att Tarzan fungerar på 2000-talet. Tarzan som koncept har alla förutsättningar för en klassisk matinéblockbuster. Det finns många förståsigpåare som klagat över att Tarzan är förlegat med sin koloniala ”den vite mannen som kommer till undersättning för den lägre stående svarta-tematik” och jag kan erkänna att jag inte läst Tarzan mer än en gammal seriepocket så jag kan inte uttala mig om hur det ser ut i romanerna och serietidningarna. Jag har inte heller sett någon mer filmatisering än den ovan nämnda Disneyklassikern så jag kan inte uttala mig om de tidigare filmerna. Vad jag kan utgå ifrån är den för recensionen aktuella The Legend of Tarzan och baserat på den kan jag inte alls se att den typen av kritik är berättigad eller det minsta applicerbar.

   Tarzan växte upp i den afrikanska djungeln. Visst, hans föräldrar var vita människor från England men han växte upp i Kongo och flyttade inte till England förens i vuxen ålder. Att därför revidera hela storyn i filmen till att det är en vit man som kommer till Kongo för att undersätta det svarta folket är djupt okunnigt och rent av löjligt. Om Tarzan varit mörkhyad hade inte den här kritiken kommit upp även om det rent storymässigt varit exakt samma sak. Här finns ingen kolonial exotifiering eller idiotförklaring av kongoleser vilket är det väsentliga om man nu ska framföra någon form av ovan nämnd kritik. Kände bara att jag behövde reda ut detta. Nu går vi vidare med recensionen.

Jag sa inledningsvis att svaret på om Tarzan fungerar på 2000-talet skulle vara tudelat. Jag tycker nämligen att David Yates The Legen of Tarzan är långt ifrån någon Home Run. När jag först hörde talas om att det skulle göras en ny Tarzan och att det skulle vara en film som tar vid efter den ”klassiska” berättelsen var jag positivt inställd till det. Det kändes som ett lite intressant och spännande koncept. Dock blir det inte så jättekiss-i-byxan-spännande och intressant som det kunde ha varit. Jag hade till exempel förväntat mig att vi skulle få se lite mer av Tarzan i London och hur hans anpassning till ett liv som Lord of Greystocke är men innan vi knappt har hunnit skrika klart ett Aaaaaaaaaaahhhhhhaaaaaaaahhhaaaaa är vi tillbaka i Kongos djungel och Jane – som självklart insisterat på att få följa med på resan - är tillfångatagen av filmens antagonist den verkliga personen Léon Rom.

   Innan detta händer har vi så klart via inledningstexter och scener med Rom i Kongo fått veta att Kung Leopold av Belgiens kassakista sinat. För att rädda sin koloni måste han rensa ett berg på dyrbara mineraler. Rom gör ett avtal med Hövding Mbonga att om han levererar Tarzan till honom så ska de få mineralerna. Kung Leopold inbjuder därför John Clayton III aka Tarzan att besöka hans koloni Kongo för att se allt gott han gjort för folket där. John Clayton tackar till en början nej men övertygas av amerikanen George Washington Williams att tacka ja. George misstänker nämligen att Kung Leopold bedriver slavhandel och eftersom USA efter inbördeskriget numera är av uppfattningen att det är förkastligt vill de undersöka saken närmare.  Så då är vi alltså tillbaka i djungeln men den så omtalade torson låter vänta på sig hela 70 av filmens 110 minuter innan den gör entré. Nej, jag tyckte inte att torson när den väl kom var något speciellt. Så då var det avklarat.

The Legend of Tarzan utvecklas ganska omgående till en ganska långdragen jakt när Léon Rom tillfångatar Jane och rymmer iväg med henne på en ångbåt och Tarzan tar en väldig omväg genom djungeln för att rädda henne. Omvägen, som i manuset förkläs till en genväg, är enbart för att Tarzan (äntligen!) ska ta av sig skjortan och slåss med sin bror manganiapan Akut (Matt Cross). Varför? Det har något med att göra att Tarzan lämnat flocken för 8 år sedan. Långsint snubbe den där Akut. Som ni märkte så är The Legend of Tarzan vad jag tror iaf den första filmen att faktiskt ha med Manganiapan som är en apart påhittad av Edgar Riche Burrough. De flesta filmer omnämner Tarzans apfamilj felaktigt som gorillor.

   Undertiden som Tarzan slåss med sin bror, och Jane på sitt håll visar att trots sin belägring att hon inte är en kvinna som låter sig tillfångatas och kuvas, försöker man även baka in lite kolonialkritik och vi får också hela tiden för storyn i sig onödiga flashbacks till Tarzans barn- och ungdom. Det är som om man inte fullt ut vågar lita på att alla kan storyn om Tarzan. Kritiken av kolonitiden och slaveri är väl i sig bra men lite dammigt framförd och det passar sig inte in en i övrigt matinéäventyrsfilm som man bygger upp. Det blir helt enkelt lite för mycket av allting. Man hade mått bättre av att skala ner det hela till en enklare story och utvecklat den fullt ut istället för att som nu inte lyckas med något.

Alexander Skarsgård tog rollen som Tarzan för att pappa Stellan sedan barnsben varit ett Tarzanfan och han ville göra sin far stolt. Jag har som sagt inte läst eller sett överdrivet mycket Tarzan men med den bild man har av Tarzan som ”utomstående” är Alexander Skarsgård som klippt och skuren för rollen – med torso och allt - och de få minuter han får chansen skildrar han den inre konflikten mellan Tarzan och John Clayton III på ett intressant sätt. Margot Robbie, som jag redan nu enbart baserat på trailers lite djärvt nominerat som bästa kvinnliga huvudroll i Suicide Squad som har premiär 3 augusti, gör rollen som Jane helt okej men har inte fått jättemycket syre till att göra något speciellt av den. Syret går desto mer åt till Christoph Waltz Léon Rom som är precis så där excentriskt ond som vi alla vet att Waltz kan spela i sömnen. Den verkliga Léon Rom hade bland annat 21 avhuggna skallar från kongolesiska slavar som prydnad i sin trädgård. Inte heller Samuel L. Jackson behöver anstränga sig många knop i rollen som den allmänt glada George Washington Williams.

The Legend of Tarzan är på det stora hela en helt okej matinéfilm. Man rycks med i den lilla spänning som erbjuds och manuset är helt okej för att locka fram lite skratt på rätt ställen, ja man skrattar till och med åt slicka-på-pungkulor-skämtet trots att det för en stund känns som om det var Seth Rogen och James Franco som gjort filmen. The Legend of Tarzan är underhållning för stunden men jag tror tyvärr inte vi kommer få se Tarzan svinga sig fram i lianerna på bioduken igen inom en snar framtid.

Betyg: 3/5.