Jocke

I Hackebackeskogen bor Klas Klättermus (Daniel Norberg) - en trubaduriskt lagd livsnjutare som lever på andras vänlighet att dela med sig av sin mat - men där bor även skurkaktiga djur som listige Mickel Räv (Christer Fant) och igelkotten Stickan (Anders Nilsson) som gör försök att äta upp Klas och hans vänner - däribland Mårten Skogsmus (Fredrik Thalin) Farmor (Lill Lindfors). Mårten skriver en lag. En lag som går ut på att alla i skogen ska vara vänner och att ingen får äta upp varandra. Lagen röstas igenom om än motvilligt men när de mindre djuren inte längre är lagliga byten och grönsaker smakar blä - vart ska då Mickel Räv söka sig för att få kött? Kanske bonden har något gott i sina bodar...

 

 

 

 

Jag ska var helt ärlig och säga att jag inte har någon som helt relation till varken Klas Klättermus eller något av de andra djuren i Hackebackeskogen. Jag tror inte ens jag har sett någon teateruppsättning av den vilket annars verkar vara väldigt vanligt. Klas Klättermus skrevs av Thorbjørn Egner 1954 (som året därpå skrev en av mina barndomssagor Folk och Rövare i Kamomilla Stad) och har sedan dess som sagt satts upp otaliga gånger som barnteater. Arvet från barnteatern gör sig påmind cirka 10 sekunder in i den nya filmen Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen då filmens huvudperson ganska bestämt med ett fast tag om kameran spräcker fjärde väggen och talar till publiken. Ett drag som fungerar inom teaterns värld men på filmduken är något mer problematiskt på flera plan, dock verkar filmens målgrupp som satt i salongen med mig inte störa sig nämnvärt och det svarade även glatt när andra karaktärer ställer frågor till dem så jag låter det slinka igenom. Antar att vad som distanserar mig som vuxen får barn att känna sig mer delaktiga.

  Uppbyggnadsmässigt känns Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen lite som The Many Adventures of Winnie the Pooh från 1977 dvs som flera små kortfilmer ihopklippta till en långfilm. Skillnaden är att The Many Adventures of Winnie the Pooh defacto var flera små kortfilmer ihopklippta till en långfilm, och tydligt visade det med kapitelindelning i en bok som ramstory, och vad jag vet är Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen ursprungligen just en långfilm och de olika berättelserna flyter mest ihop med varandra på ett ändå hyfsat harmoniskt sätt. Men målgruppen verkar inte störa sig nämnvärt på detta heller så jag låter även det slinka igenom.

 

 

 

 

 

Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen är en barnfilm raktigenom. Här finns inte ens de annars så sedvanliga vuxenreferenserna för föräldrarna som brukar smyga sig in i barnfilmer vilket faktiskt är ganska befriande. Det hela är ganska rofyllt och lättsmält. Alla ska vara snälla mot varandra, inte äta varandra och istället äta grönsaker. Det där med grönsaker ger faktiskt barnen en sak att bonda med filmens "skurk" Mikael Räv över. Filmen innehåller även i sin sista berättelse lite lagom mycket spänning när Bamsefar (Urban Wrethagen) och Nallemors (Hanna Hedlund) son Brummelman (Henry Gillinger) kidnappas av bonden (Erik Haag) och hans fru (Vanna Rosenberg). Jag kan dock störa mig lite på att filmens huvudpersons sätt att unyttja sina vänner av den enda anledning att han är lat aldrig problematiseras. Det känns som att man missade en moralsaga där, och jag känner inte riktigt att han blir riktigt sympatisk.

   Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen är en barnfilm med skratt och sång och lite lagom spänning. Stop motion-animeringen är skaplig och miljöerna vackra och inbjudande. Filmen fungerar för de äldre sällskapet men är verkligen riktat till barnen och gör sitt jobb utmärkt. Det är inte utan att jag blir lite sentimental och rörd när jag på väg ut ur salongen framför mig ser en liten flicka i treårsåldern som långsamt smyger ner för trappan och med inlevelse förklarar för sin mamma "Jag smyger. Jag är en räv. Jag är som Mikael Räv. Och du är Klas Klättermus." Okej, nu faller det faktiskt en liten tår ner för min kind...