Jocke

12 år efter att en dockmakare (Anthony LaPaglia) och hans fru (Miranda Otto) förlorat sin dotter (Samara Lee) i en tragisk bilolycka har de bestämt sig för att låta sitt hem bli barnhem åt en grupp föräldralösa flickor. Ganska snart efter att flickorna tillsammans med sin föreståndare (Stephanie Sigman) anlänt till det ödsliga huset börjar oförklarliga saker att hända och en uråldrig ondska vaknar sakta till liv i huset...

 

 

 

 

James Wan. Vår tids skräckmästare är skaparen bakom inte mindre än tre framgångsrika skräckfilmsfranchisear. Det började 2004 med den första av totalt åtta SAW-filmer (den åttonde - Jigsaw - har premiär senare i år) som är en serie tortyrskräckfilmer som väldigt förenklat går ut på att en seriemördare - Jigsaw - kidnappar olika personer som enligt honom har syndat och sätter dem i låt oss säga högst dödliga äventyrshus där de måste göra göra hemska val/uppgifter för att kunna överleva. Wan regisserade den första av dessa filmer och har sedan varit producent för de resterande. Efter SAW var det 2010 dags för nästa skräckfranchise - Insidious - som väldigt förenklat handlar om spökjägarna Specs och Tucker som tillsammans med mediet Elise bekämpar demoner från andevärlden The Further som hemsöker människor i vår värld. James Wan regisserade Chapter 1 (2010) och Chapter 2 (2013) i denna serie och lämnade sedan över regissörstolen till andra för Chapter 3 (2015) och Chapter 4 (2018).

   Två år efter Insidious - 2013 - kickade så Wan igång vad som skulle komma att bli ett shared universe - The Conjuring Universe. Första filmen i serien - som bygger på det verkliga paranormala utredarparet Ed och Lorraine Warrens olika fall - heter som ni kanske förstår The Conjuring och dess uppföljare 2016 The Conjuring 2. I The Conjuring figurerade även den verkliga hemsökta dockan Annabelle som blev starten på utvidgandet av universumet. 2014 kom spin-offen Annabelle som är fritt baserad på den hemsökta dockans historia. I skrivande stund planeras även filmerna The Nun och The Croocked Man (båda baserade på karaktärer/väsen från The Conjuring 2) samt The Conjuring 3. Precis som med SAW och Insidious är James Wan inte regissör bakom alla filmerna (bara The Conjuring och The Conjuring 2) men tjänar som producent på samtliga. Anledningen till detta är dock att Wan efter The Conjuring kände sig färdig med skräck och gick över till att göra andra genres - han axlade rollen som regissör för den sjunde Fast and Furious-filmen och i skrivande stund spelar han in Aquaman för DC:s DCEU - men efter att New Line Cinema övertalat honom att komma tillbaka för att göra uppföljaren fick han återigen blodad tand. Det är alltså inte helt otroligt att vi kommer att få se Wan återigen inta regissörsstolen i The Conjuring Universe när hans schema så tillåter.

 

Den som fått äran att föra The Conjuring Universe vidare den här gången - i den för recensionen aktuella Annabelle: Creation - är den svenska kortfilmsregissören David F. Sandberg som förra året gjorde långfilmsdebut i Hollywood med Lights Out. Detta kom sig av att James Wan och New Line Cinema sett David F. Sandbergs virala kortfilmssuccé med samma namn från 2013 och kontaktade honom och frågade om han ville omvandla den till en långfilm med dem. Den ena saken ledde till en annan och under inspelningen av Lights Out fick Sandberg kontrakt på att göra Annabelle: Creation.

 

 

 

 

 

Annabelle: Creation är alltså en uppföljare till John R. Leonettis The Conjuring-spin-off Annabelle och är som namnet antyder en prequel dvs händelserna i Annabelle: Creation utspelar sig innan Annabelle. Närmare bestämt 12 år innan, men filmen och själva skapandet av dockan tar sin början ytterligare 12 år tillbaka i tiden. När vi således kommer in i filmen sitter dockmarkaren Samuel Mullins och bygger ihop den första av 100 dockor i en limited edition-uppsättning. Dockan är den vi kommit att känna som Annabelle. Vi får vidare visat för oss att Samuel är gift med Esther Mullins och att de har en dotter som kallas för Bee. Efter ett besök i kyrkan och ett punkterat däck på hemvägen omkommer Bee i en trafikolycka. Vi kastas sedan raskt 12 år framåt i tiden och stifftar bekantskap med en grupp barnhemsflickor - främst systrarna(?) Janice (Talitha Bateman) och Linda (Lulu Wilson) - som är på väg till sitt nya barnhem tillsammans med föreståndaren Syster Charlotte och pastor Massey (Mark Bramhall) som skjutsar dem. Det nya barnhemmet är som sagt Mr. och Mrs. Mullins hus i vilket flickorna snart gör sig hemmastadda. Det dröjer dock inte länge innan märkliga händelser börjar drabba främst Janice och det efter att hon en natt olovligen gått in i paret Mullins döda dotters rum och i en garderob - på insidan betäckt med utrivna bibelsidor - hittat en viss docka...

   Som jag nämnde innan är David F. Sandberg från början kortfilmsregissör och detta är hans andra långfilm. Likt i Lights Out är det därför även i Annabelle: Creation så att läskigheterna (som dessutom inleds mindre än 10 minuter in i filmen, också det ett tecken på vana vid kompirmerat storytelling) är som bäst i små issolerade ögonblick på 2-3 minuter och däremellan kan man slappna av. Detta skiljer sig från James Wans filmer där man aldrig riktigt kan sänka garden. I Lights Out kämpade Sandberg också med schablon-karaktärer men lyckades få oss intresserade av dem och bry oss om dem ändå. I Annabelle: Creation finns inga schabloner men det är för att det tyvärr inte finns några karaktärer att fästa dem på. Hela filmen är fylld med funktioner och i kombination med att premisserna och läskigheterna läggs fram och startar så pass omgående får vi inte heller mycket tid att hinna börja bry oss om personerna vi ser på duken. Skådespelarna gör ändå det bästa av situationen - även om Anthony LaPaglia mest grymtar runt utan inlevelse - och jag vill särskilt lyfta fram Talitha Batemans insats efter det att [SPOILER ALERT!] väsendet som bor inne i dockan istället besatt Janice.