15 December 2017 - 03:05
Samtidigt som Rey (Daisy Ridley) försöker övertyga Luke (Mark Hamill) om att han måste återvända från sin exil kämpar Leia (Carrie Fisher), Poe Dameron (Oscar Isaac), Finn (John Boyega) och BB8 tillsammans med motståndsrörelsen i motvind mot The First Order.
40 år. Så länge sedan var det som Star Wars – senare Star Wars – Episode IV: A New Hope - hade biopremiär. George Lucas rymdepos har sedan dess blivit ett fenomen - en institution i populärkulturen - och sedan Disney köpte loss Lucasfilm 2012 har man påbörjat arbetet med att göra en ny generation filmer. Första filmen i vad som ska komma att bli en ny episodtrilogi - Star Wars - Episode VII: The Force Awakens - kom 2015 och året efter kom den första i en onumrerad rad med fristående filmer under ett paraply kallat The Star Wars Anthology. Den filmen heter Rogue One: A Star Wars Story och är en prequel som utspelar sig i the opening crawl i A New Hope. Nästa år kommer nästa Anthology-film i form av prequelfilmen Solo: A Star Wars Story men innan dess var det dags för nästa episodfilm - den för recensionen aktuella Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi.
ÅHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!! STAR WARS – EPISODE VI :THE FORCE AWAKENS VAR HELT FANTASTISK!!!!!!!!! Ja, så inledde jag min recension för lite mindre än två år sedan och många andra Star Wars-fans kan instämma i det omdömmet. Det är därför inte små skor som Rian Johnson ska fylla när han axlar rollen som Star Wars-regissör efter J.J. Abrams nostalgiska återuppfinnande av hjulet i The Force Awakens. Disney lät dock några veckor innan premiären meddela att dem var så nöjda med Johnsons arbete med Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi att de redan gjort upp att låta honom påbörja arbetet med en helt ny Star Wars-trilogi åt dem. En fristående trilogi som utspelar sig någon annanstans i galaxen men vars handling kretsar kring element från Episodfilmerna. Detta fick i alla fall mig att få ännu högre förväntningar på Star Wars: Episode VIII - The Last Jedi. Bra eller dåligt? Nja, någonstans emellan skulle jag säg. Låt mig utveckla mer. Jag vill också säga att jag precis som inför recensionen av The Force Awakens velat kring hur spoilerfull respektive spoilerfri jag ska hålla recensionen och har kommit fram till att jag ska försöka hålla den så spoilerfri som möjligt. Jag kommer alltså inte avslöja Reys släktträd - eller om vi ens får kännedom om det i filmen - eller något annat av den kalibern men om du vill ha ett helt blanktskrivet blad storymässigt när du går in i salongen ska du kanske ändå inte fortsätta läsa. Avgör själv.
"I’ve seen this raw strength only once before. It didn’t scare me enough then. It does now."
Jag ska faktiskt börja med att säga att Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi lämnade mig med ganska blandade intryck och jag har redan bestämt att jag ska försöka se den minst en gång till på bio för att riktigt få grepp om den. Men en recension ska ändå skrivas och jag ska försöka att sortera mina tankar utifrån det första intrycket. Den blandade känslan ligger i att det var väldigt mycket med filmen som jag gillade men också några väsentliga saker som jag inte tyckte lika mycket om. Först och främst ska dock sägas att Rian Johnson verkligen kan sin Star Wars vilket genomsyrar hela filmen. Precis som J.J. Abrams gör han en Star Wars-film från 80-talet men som gjorts idag. Han har även valt att ta till vara på ett av de få elementen från Episode I-III som fungerade - nämligen humorn. Redan The Force Awakens implicerade humor men i Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi återfinns mycket mer rent humoristiska scener och oneliners etc. och som med några få undantag faktiskt fungerar bra med den övriga tonen i filmen. Rian ger sig även på konststycket att balansera tre olika parallella storylines med olika tempon och intensitet i samma film.
Vi börjar efter the opening crawl med vad vi kan kalla slagfältsstoryn. Motståndsrörelsen - under ledning av general Organa - finner sig fast i vad som verkar som en återvändsgränd när de med låg bränslenivå står under attack av de betydligt mer kraftfullt beväpnade The First Order som tycks kunna spåra dem även när de färdas i hyperspace. När till och med Leia slås ut och skadas svårt tycks allt hopp vara ute och hennes ställföreträdare - Vice Admiral Holdo (Laura Dern) - verkar till synes acceptera undergången. Poe Dameron vägrar dock sluta tro på att de kan lyckas. Han skickar iväg Finn och dennes nyfunna vän - mekaninern Rose (Kelly Marie Tran) - på ett osanktionerat uppdrag att leta upp en kodknäckare som kan hjälpa dem ta sig förbi The First Orders sköldar och desarmera den mekanism som gör det möjligt för dem att spåra Motståndsrörelsen genom hyperspace. Detta leder oss således in på uppdragsstoryn i vilken Finn och Rose färdas till Canto Bright - en casinostad som befolkas av invånare som på ett eller annat sätt gjort sig rika på den rådande konflikten mellan The First Order och Motståndsrörelsen - för att söka rätt på en kodknäckarmästare som rekomenderats åt dem av Maz (Lupita Nyong'o).
Den tredje storyn - som vi kan kalla utbildningsstoryn - är förstås den som tar vid precis där The Force Awakens slutade - på klippön på planeten Ahch-To där Rey efter att ha funnit Luke sträckte över hans ljussabel till honom. Just fortsättningen på det ögonblicket är dels återskapat fel och slarvas bort ganska brutalt men det blir snabbt bättre. Luke är som de flesta antagligen gissat - med tanke på att han befunnit sig i frivillig exil i närmare 30 år medans The First Order fått härja fritt - inte jättepigg på att återvända när Rey ber honom. Rey är dock som vi vet inte någon som ger sig i första taget och vad som följer är en tyst uttröttningstaktik där hon följer efter Luke varje steg han tar tills han i alla fall går med på att utbilda henne i the way of the jedi - men Luke är tydlig med från början att syftet med detta är för att Rey ska inse varför det inte bör finnas några jediriddare längre.
Under tiden om hon genomgår sin träning får Rey genom kraften telepatisk kontakt med Kylo Ren (Adam Driver) aka Ben Solo - son till Leia och Han och anledningen till Lukes exil. Som vi fick veta i The Force Awakens ingick Ben i en grupp av nya, unga jediriddare som Luke utbildade. Den onde Supreme Leader Snoke (Andy Serkis) lyckades dock påverka Ben och vända honom emot Luke och tillsammans med några andra av eleverna bildade han sällskapet the knights of Ren. Detta ska vi dock bli varse är inte hela sanningen. Kylo Ren försöker i alla fall påverka Rey till att komma och förena sig med honom. Rey börjar sakta tro på att Ben Solo fortfarande finns kvar någonstans inne i Kylo Ren - precis som Anakin Skywalker funnits i Darth Vader - och hon börjar trots Lukes förmaningar att planera för ett möte med Kylo Ren.
Som ni kanske redan märkt finns här fortsatt paralleller och likheter med originaltrilogin och faktum är att Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi ganska öppet och ogenerat lånar - och ibland rent av kopierar - tydliga element från sin kusin The Empire Strikes Back men också dess uppföljare Return of the Jedi på ett sätt som jag inte är alldeles bekväm med. Där J.J. Abrams fick det att verka nytt och fräsht får Rian Johnson det ofta att kännas mer som trött been there, done that. Det ska dock sägas att även dessa delar är välregisserade och hade varit ansedda som riktigt bra om det "kommit först" om ni förstår vad jag menar. Som jag tidigare nämnde visar ändå Rian att han verkligen kan Star Wars och många av hans kopieringar slinker igenom mer som nostalgi och referenser än rena stölder. Det är det här som jag talade om när jag skrev att Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi lämnar mig med blandade intryck. Det är mycket jag gillar men också många saker jag inte gillar men ändå gillar på samma gång. Allt beror på den någon problematiska relationen som den nya trilogin har med originaltrilogin. Om man försöker koppla bort originaltrilogin framstår Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi som mycket bättre eftersom i princip allt känns nytt och fräsht men samtidigt behövs originaltrilogin finnas med i tanken för att ger emotionell kraft och mening åt samma saker. Låter det krångligt? Kanske det. Vad jag menar är att det finns en infallsvinkel som består i tematiken kring historia som upprepar sig men samtidigt gör den att den "nya" historien tappar i originalitet. Jag vet inte om det blev mycket klarare nu men det är det bästa jag kan komma på i försök att förklara mina tankar. Jag håller som sagt fortfarande väldigt mycket på att sortera dem.
"Let the past die. Kill it, if you have to. That’s the only way to become what you were meant to be."
Om vi då ska ta och prata lite om karaktärsgalleriet och vi kan ju börja med den person som trots försvinnande lite screen time i The Force Awakens ändå hela storyn kretsade - och fortfarande kretsar - kring; Luke Skywalker. "I pretty much fundamentally disagree with every choice you've made for this character. Now, having said that, I have gotten it off my chest, and my job now is to take what you've created and do my best to realize your vision." Så löd Mark Hamills ord till Rian Johnson efter att han läst manuset till Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi och även om jag inte alls håller med Hamill är jag ändå väldigt glad att han har den åsikt han har. Jag ska förklara. Luke har som ni kanske förstått förvandlats från den unge, optimistiske farmer boy han var i Episode IV-VI till en gammal, cynisk tempeleremit. Sanningen bakom incidenten med Kylo Ren - som jag pga spoilerfri recension inte tänker gå närmare in på här - tynger ner honom ytterligare och det pågår en ständig kamp inom honom. Precis som Daniel Craigs trötthet över rollen som James Bond gjorde honom till den perfekte Bond i Skyfall så ger Mark Hamills motsättande över Lukes karaktärsutveckling en extra dimension till den kamp som Luke för med sig själv om vem han är.
Den "nya Luke" i Episodetrilogin VII-IX är ju som sagt en kvinna - Rey - och hjälterollen delade hon bland annat med en mörkhyad person - Finn. Mottagandet av detta var överväldigande positivt från alla som inte kört sin hjärna i en köttmangel med bajs och The Mouse House har för en gång skull lyssnat till detta och Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi är vågar jag säga den mest mångfasetterade Star Wars-filmen någonsin både sett till kön och etnicitet och dessutom på ett högst naturligt sätt - bra jobbat Disney! Originaltrilogin innehöll väl ganska exakt två (framträdande) kvinnor om jag minns rätt men i Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi ser vi inte mindre än sex mer eller mindre framträdande kvinnliga karaktärer av både bekanta och nya ansikten.
Bland de välbekanta ansiktena kan vi förstås inte undgå att stanna upp ett tag vid allas vår prinsessa och general - Carrie Fisher - som hastigt gick bort från oss för lite mindre än ett år sedan och lämnade en stor fanskara i sorg. Disney lät ganska snart meddela att Fisher hunnit spela in alla sina scener till Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi och att de inte hade några planer på att använda den senaste tidens teknik för att likt i Furious Seven och Rogue One återskapa henne digitalt för kommande Episod IX. Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi skulle därför komma att bli hennes sista film - hennes sista Star Wars-film - och det är inte utan att man har en klump i hjärtat och tårar som pressar bakom ögonlocken under varje scen hon medverkar i.Ett ögonblick som speciellt dröjer sig kvar hos en är när Vice Amiral Holdo och Leia börjar säga may the force be with you i mun på varandra och Leia avbryter och säger till Holdo Say it you. I have said it enough. Det är så Leia och så Carrie på samma gång. Oavsett vad jag i slutändan kommer fram till att jag tycker om filmen i övrigt så blev Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi helt omedvetet det bästa avslut på sitt liv som galaxens prinsessa som Carrie Fisher kunde få.
Men även om vi förlorat Carrie Fisher så lever hon ändå bokstavligen vidare på sätt och vis i filmserien då hennes dotter Billie Lourd medverkar i rollen som löjntant Connix. Bland de mindre kvinnorollerna kan även nämnas Hermione Corfield och Veronica Ngo som piloterna Tallie respektive Paige. Ngos karaktär är även syster till en av de mer framträdande kvinnliga karaktärerna - mekanikern Rose som gestaltas bra av Kelly Marie Tran. Ett nytt namn i Star Wars-sammanhang men långtifrån på vita duken är Laura Dern som iklär sig rollen som den rosahåriga Vice Admiral Holdo som jag tyvärr med anledning av spoilerfri recension inte kan gå in på mycket närmare här men jag kan säga att hon verkligen gör en perfekt gestaltning. Avslutningsvis har vi vad som i The Force Awakens blev känt som den första kvinnliga stormtroopern - Captain Phasma - som fortsatt gestaltas av Gwendoline " Brienne of Tarth" Christie. Det är ingen spoiler att avslöja att Captain Phasma och Finn innan filmen är slut kommer att ha haft en stor fight off.
En annan återvändande karaktär från The Force Awakens - som kom att bli en omedelbar publikfavorit - är självklart den 100 % praktiska effekten BB8. Den lilla klotformade androiden bippade sig rakt in i våra hjärtan i The Force Awakens och har under Rian Johnsons ledning fått ett mer framträdande the R2-D2 in Episode I-III-treatment men utan att förlora allt det där som vi älskade med honom i The Force Awakens. Bland övriga återvändande karaktärerna har vi självklart på motståndarsidan bromanceparet Poe Dameron och Finn men även C-3PO (Anthony Daniels), R2-D2 (Jimmy Vee), Admiral Ackbar (Tim Rose) och Chewbacca där Peter Mayhews body double från The Force Awakens - Joonas Suotamo - tagit över rollen helt. Hos The First Order har Andy Serkis general Snoke tagit steget från gigantiskt hologram till fysisk form och Adam Drivers Kylo Ren och Domhnall Gleesons Genral Hux är likt smågnabbande skolpojkar kring honom i iver att få stå högst i rang. Adam Driver gör även ett fortsatt bra jobb med att framhäva den ständiga konflikt som finns mellan Skywalker- och Vader-delarna inom Kylo Ren. Drivers interaktioner med Daisy Ridley är också en av filmens stora behållningar.
Utöver det ovan redan nämnda myckna karaktärsgalleriet kan även nämnas Benicio Del Toros kodknäckare DJ och även en viss liten figur med käp som dyker upp i spökform... Ja, det där kanske var en liten spoiler men jag kunde inte hålla mig. Jag kan i alla fall ännu en gång konstatera att Rian Johnson kan Star Wars och han lyckas balansera alla dessa karaktärer i dess olika delar av storyn på ett bra sätt och ger varje karaktär plats och tid att utvecklas - även om jag inte kan låta bli att spoila att en kärleksrelation mellan två av karaktärerna kommer som från ingenstans och är bland det mest cheesy som framställts på vita duken. Men bortser man från det lilla missödet har Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi ett bra och balanserat karaktärsgalleri där varje karaktär används på exakt rätt sätt och om vi ska återgå till lite "genusperspektiv" så kan jag inte svära på det men är ganska säker på att taltiden mellan kvinnliga och manliga karaktärer är jämnt fördelad och om jag inte missminner mig klarar den även det enligt mig för en enskild film totalt intetsägande bechdel test. Återigen - bra jobbat Disney!
"It’s time for the Jedi to end."
Om jag då ska försöka komma till ett slut på den här recensionen. Den rullar i och med dessa rader faktiskt snart in på sin femte A4-sida. Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi lämnade som sagt mig efter första intrycket i biosalongen ganska delad och jag beskrev att jag när jag satte mig ner på nattimmarna efter premiären för att dikta ihop den text som ni nu läser fortfarande hade svårt att sortera mina tankar. Nu sitter jag in på småtimmarna natten därpå och har alltså kommit till slutet av min recension. Vad blir då mitt slutord? Som sagt; Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi känns i många delar som ett klipp- och klistraverk från The Empire Strikes Back och Return of the Jedi men den innehåller även väldigt mycket nytt däremellan och det går inte att understryka väl nog att regissören Rian Johnson verligen kan sin Star Wars. Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi är således en genuint välgjord och stabil Star Wars-film som dessutom lämnar ett ganska clean slate inför sista och avslutande Episode IX. Med det sagt kommer jag fortfarnade försöka att se den i alla fall en gång till på bio för att försöka få ordentlig ordning på mina tankar. Mycket av dessa tankar kan jag dock inte yppa här då det skulle vara allt för spoilande. Recensionen lider mot sitt slut och i har inte alls hunnit prata om porgs, caretakes eller crystal foxes. Så kan det vara. Och för er som inte fattade ett ord av vad jag precis räknade upp så har ni mycket att upptäcka när ni går och ser Star Wars - Episode VIII: The Last Jedi.
In Loving Memory of our Princess Carrie Fisher
Betyg: 3/5.
0 kommentar(er)
